Den finlandssvenske författaren Jörn Donner reser kors och tvärs genom landskapen han känner så väl. Han lyckas boka ett möte med Carl Bildt medan denne alltjämt huserar i Arvfurstens palats, tar in på hotell i Kristianstad, läser Anna Dahlberg i Expressen, diskuterar Sveriges och Finlands komplicerade pardans i riktning först mot EU, nu mot Nato. Han recenserar Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige och noterar att det är den finska underklassen hon skildrar. Inte alls bemött med samma välvilja som Fin-Finland: Tove Jansson, Väinö Linna.

Sverige och svenskheten i folkvandringarnas tidevarv. Både beundran och oförståelse inför den svenska invandringspolitiken. Betraktaren ställer frågor om språk och kollektiv självbild, låter olika röster framkasta olika svar. Backar från alltsammans, konstaterar förändringens nödvändighet men varnar för dess följder. Han är inte feg, men kanske för klok för att döma.

För parallellt med kringflackandet i Sverige reser Jörn Donner fram och tillbaka i sitt eget liv, i sin karriär, längs med sina färdvägar i Orienten, tittar på fragment av sedan länge avslutade kärleksrelationer. En kvinna från en annan tid tar kontakt, vill träffas och mötas igen. Den åldrande mannen vill hellre ha kvar sina minnen, minnen från en tid när det fortfarande fanns tid att ändra sig, att byta riktning, att utforska andra liv, andra människor. Vid 82 års ålder är de flesta av en människas livsavgörande beslut redan fattade, konsekvenserna kända och utvärderade.

Nu vet han allt om hur det blev, men känner knappt igen sig själv.

Jag famlar efter visdomen, slutsatsen, meningen med de till synes planlösa resorna och mötena, de plötsliga minnesbilderna, de osammanhängande redogörelserna för dagsaktuell politik, poesibitarna, skisserna över förbiflimrande kändisar. Vad vill han? Förutom att skriva av sig, på en lättsam och ledig prosa. Varför berättar han allt detta för mig? Vad avslöjar blicken på Sverige, blicken från en som är både hemma och främmande i detta land?

Den evige humanisten, den åldrade kosmopoliten, den distanserade betraktaren förklarar sig inte. Men sakta framträder en bild av ett land som fattar ödesdigra beslut utan djupare reflektion. Först i efterhand ser man vägskälen. Det gäller visst både hela folk och enskilda människor.

Susanna Birgersson Tarras-Wahlberg

Ledarskribent i Göteborgs-Posten