Efter EU-valet 1999 stod det till mångas förvåning klart att det obskyra partiet UKIP (United Kingdom Indepen­dence Party), med brittiskt utträde ur EU och föga annat på dagordningen, skulle få skicka tre ledamöter till Bryssel. En av dem var en 35-årig råvarumäklare vid namn Nigel Farage.

I en tv-intervju fick han frågan: ”Nästa vecka far du iväg med Eurostar till Europaparlamentet och du kommer att mötas av en aldrig sinande ström av inbjudningar till luncher, middagar och champagnemottagningar. Tror du att du kommer att korrumperas av livsstilen?”

”Nej”, svarade Farage. ”Jag har alltid levt så där.”

I december 2024 stod han på scen hos tidskriften Spectator i London och tog emot priset som årets politiska nykomling.

”Att vara årets nykomling är verkligen rätt besynnerligt”, sade Farage. ”Jag har utkämpat fyra allmänna val, jag har utkämpat fyllnadsval och jag är en 60-åring med två barnbarn. Lyckligtvis är jag fortfarande vid god hälsa. Sunt leverne har gjort mycket gott för mig genom åren: 40 cigaretter och åtta pint om dagen, det tycks inte ha gjort mig illa.”

Lägg till detta att Farage under sin politiska bana har hunnit vara medlem hos de konservativa, partiledare för UKIP, grundare och partiledare för Brexit Party och dess omdöpta version Reform UK och att han efter några års paus kommit tillbaka som toppnamn i Reform … så förstår man varför journalisten Michael Crick har gett sin Faragebiografi titeln One Party After Another. Farage är entreprenör och entertainer långt mer än typisk politiker.

”Nykomling” kan verka absurt för en person som struttat runt på den politiska scenen i ett kvartssekel, men det hela syftar förstås på den plötsliga återkomsten i juni ifjol. Farage avgick som partiledare för Reform UK på våren 2021 och skulle lämna brittisk politik för att bli program­ledare, kommentator och emellanåt någon sorts sidekick till Donald Trump. Men sedan Reform gjort väl ifrån sig i mätningarna på våren 2024 dök han plötsligt upp som gubben i lådan och tog på sig kaptensmössan igen.

Han hade haft stora valframgångar förut men bara i val till Europaparlamentet. Under hans ledning blev UKIP största brittiska parti i EU-valet 2014 och Brexit Party störst 2019. Men framgångarna hade uteblivit helt i de inhemska valen. Där hade helt andra frågor än missnöje med Bryssel dominerat och där gällde majoritetsval i enmalsvalkretsar. Det ledde till paradoxen att Farages nationalistiska och EU-fientliga partier hade gott om företrädare på andra sidan Kanalen men stod utan på hemmaplan.

I parlamentsvalet 2024 blev det till sist annorlunda. Till Labours och Liberal­demokraternas (Lib Dem) skräckblandade förtjusning lockade Reform till sig så många missnöjda högerväljare att Tories föll igenom totalt. Under Rishi Sunak satte partiet nytt konservativt bottenrekord med 23,7 procent av rösterna och förlorade två tredjedelar av mandaten. Varken Labour eller Lib Dem nådde några imponerande röstetal, men i det brittiska winner­ takes all-systemet är huvudmotståndarens olycka allt som krävs för egen sällhet. Labour gick fram ynka 1,6 procentenheter men fick 211 nya mandat och Lib Dems myrsteg framåt på 0,6 procentenheter gav 64 nya platser.

Reform då? Ja, det beror på hur man ser på saken. Partiet blev klart större än Lib Dems med 14,3 procent mot 12,2, men eftersom reformisterna i motsats till liberalerna var jämnt fördelade över landet blev man bara störst på en handfull ställen och belöningen kunde räknas i ental. Det blev fem mandat. En sjundedel av rösterna gav en knapp hundradel av platserna i underhuset.

Det ser ut som en saftig besvikelse. I verkligheten har det blivit tvärtom. Som Patrick Maguire skrev för ett tag sedan i Times: ”Sir Keir Starmer har varit pre­miärminister i fem månader. Kemi Badenoch har lett det konservativa partiet i mindre än sex veckor. Ändå ter sig His Majesty’s Government and Most Loyal­ Opposition som föga mer än statister i Nigel Farage Show. Det enda folk i rege­ringskvareten i Westminster vill tala om är Reform UK.” Det var kanske aningen överdrivet att döma av alla kritiska rapporter om Starmers regering, men nog står Farage­ och Reform i det inrikespolitiska rampljuset som aldrig förut.

Till att börja med bottnar det i att de folkliga framgångarna har fortsatt. I skrivande stund har Reform UK gått om Tories i opinionsmätningarna och flåsar Labour i nacken. På annandag jul hävdade parti­företrädare att man hade kommit upp i fler medlemmar än de konservativa (och projicerade nattetid nyheten på väggen till Tories partihögkvarter). Sedan dess tycks tillströmningen ha fortsatt.

Men det handlar också om bräcklighet hos de båda traditionellt statsbärande partierna. Tories har varit ute på en decennielång berg-och-dalbanefärd med folkomröstning, partiledarskiften, Boris Johnsons triumf och haveri, ekonomiska trubbel och valnederlag. Och det är ytterst glest mellan bedömarna som hävdar att Labour och Keir Starmer vann sin storseger 2024 tack vare stort och hållfast förtroende hos väljarna. Vad folket gjorde var att tacka de konservativa för kaffet och ge dem chans att vila ut på lång och obestämd tid i opposition, men någon bred entusiasm för nya Labourprojekt har inte förnummits.

Labour tog över från Liberalerna som främsta rivaler till de konservativa på 1920-talet. I mer än ett sekel har de båda partierna växlat vid makten och betraktat varandra som ärkefiender. Det perspektivet dominerade länge även hos väljarna och gör fortfarande så på en hel del håll. (Fråga en en brittisk universitetslärare vad hon tycker om Tories!) Men samtidigt har en växande väljargrupp kommit att betrakta de två som ett etablissemangets janusansikte: det blir ingen större skillnad oavsett vem som vinner, politikerna ser till sina intressen och tycker rätt likadant om det mesta. Det behövs något annat och nytt.

Tendensen är inte unik för Storbritannien, men den har potentiellt extra sprängkraft där. Majoritetsvalen har inte som proportionella val erbjudit ventiler, där övertryck kan släppas ut och förändring ske successivt, utan när det till sist smäller kan det smälla rejält, som för hundra år sedan, och det är vad många i dag antingen fruktar eller ser fram emot. Det hela har eldats på av finanskrisen, frustration över covid-19, den uteblivna tillväxten och, försummat i diskussionen men mycket viktigt, den stora utgiftsskandalen 2009.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Då avslöjades det att en lång rad parlamentsledamöter från i stort sett alla läger hade gamat åt sig ersättningar för dubbelt boende och andra utgifter – ett favoritexempel är mannen som lät skattebetalarna stå för muddringen av sin vallgrav – som de inte hade rätt till. Skandalen briserade medan folk sög på ramarna under finanskrisen och ledde till ett fall i förtroende för de folkvalda som inte har återhämtats ännu.

Ytterligare två pusselbitar är invandringsfrågan, där en bred opinion vill ha kraftiga minskningar som varken Tories eller Labour har lyckats leverera. Och så det faktum att brexitomröstningen 2016 och Boris Johnsons segerval 2019 rörde om det rejält i den brittiska klassröstningen. Efter sin framgång hoppades Boris att brexit skulle ha gjort gamla inbitna vänsterväljare till nykonservativa. Så blev det inte. 2024 blåste vinden åt rakt motsatt håll. Men låsningar har släppt och situationen blivit öppen och spelbar som aldrig förut. Det är inte så många ”safe seats” som är så safe längre.

De kan till exempel gå till Reform.

Om det verkligen kommer att hända är en obesvarad fråga. Det finns många väljare som gläds åt gamängen Farage och hans talanger som folktribun och häcklare. Andra frågar vad han någonsin har byggt. Hans vänskap med Trump imponerar på somliga men stöter bort ännu fler och kan när som helst explodera i ansiktet på honom som kamratskapet med Musk tycktes göra i januari. Och finns det något han känner för riktigt djupt vid sidan om puben och flaggan och brexit? Vågar man anförtro honom försvaret, ekonomin och sjukvården i NHS? I skrivande stund känns det inte så sannolikt. Men Reform har breddat sitt erbjudande och går numera fram med ett klassiskt röstfiskebudskap om att sänka skatterna, minska invandringen, korta köerna till vården, avskaffa tv-licensen och ge fingret till snobbarna, som nog kan väcka gensvar till både höger och vänster. Så det gäller för både Badenoch och Starmer att skärpa sig. Det var Tories som råkade illa ut i fjol men nästa gång heter makthavarna Labour.

Och så är det det där om ”man” vågar det ena eller andra. I ett majoritetsvalssystem med tre större partier och en knippe små behövs det inte 50 procent av rösterna för att vinna. Det kan räcka med en tredjedel, som Labour i fjol. Eller mindre än så.