När Libanon försattes i en total lockdown i januari fördjupades en nationell kris. Den har varat i flera år men blev akut när en väldig explosion i Beiruts hamn i somras gjorde 330 000 människor hemlösa. Nu innebär coronarestriktionerna att inte heller medelklassen har möjlighet att försörja sig – detta i ett land där drygt hälften av invånarna redan lever under fattigdomsgränsen.

Farliga ingredienser i en nation som länge befunnit sig i nedförsbacke. Oppositionella har argumenterat för att slutet kommit för Libanons författning, tillkommen under det franska mandatet för Libanon och Syrien som upplöstes 1946. Författningen syftar till en maktdelning mellan de kristna, omkring 40 procent av befolkningen, och de sunni- och shiamuslimska grupperna.

Samhällskontraktet håller idag bara bristfälligt ihop Libanon. För alla som företräder och förespråkar demokrati är fria val med icke-sekteristiska politiska partier därför ett framtida mål, liksom att komma till rätta med maktmissbruket och korruptionen. Men förutsättningarna och tajmingen för en förändrad maktbalans är just nu osedvanligt dåliga.

Man måste ha klart för sig att i stort sett alla val i Mellanöstern och Nordafrika sedan den arabiska våren lett till att islamistiskt orienterade partier av olika kulörer kommit till makten. Det gäller även Tunisien, som haft den bästa utvecklingen och där det finns en reell yttrandefrihet, men som också har bidragit med en oproportionerligt stor mängd IS-krigare.

”Man måste ha klart för sig att i stort sett alla val i Mellanöstern och Nordafrika sedan den arabiska våren lett till att islamistiskt orienterade partier av olika kulörer kommit till makten.”

De senaste hundra åren har varje uppror, statskupp, krig, inbördeskrig och världskrig i området lett till ständigt nya katastrofer för den kristna befolkningen. Det traditionella sättet för en minoritet att överleva och få skydd i denna våldsbenägna region har varit att göra pragmatiska uppgörelser med makthavarna – med olika motprestationer. Systemet går mycket långt tillbaka.

De humanitära katastroferna har inträffat när de halvhemliga överenskommelserna upphävts, som under och efter de båda världskrigen. Det är de historiska slutsatser vi kan dra av de blodiga kriserna i Irak, Egypten och Syrien: när maktbalansen skiftar drabbas minoriteterna hårt. Detta kan hända även i Libanon – om det inte förhindras.

Den USA-ledda inmarschen i Irak 2003 upplöste den kalla fred de kristna haft med Saddam Hussein och Bathpartiet. Visserligen införde Saddam Hussein tvångsåtgärder, kristna grupper tvingades byta namn och drabbades av etniska förföljelser, men totalt sett var de bra utbildade och han insåg deras potential. De kunde därför fungera utan avgörande problem – mot att de inte blandade sig i landets politik.

Med ockupationen följde en samhällsupplösning. Redan 2010 hade omkring hälften av de 1,6 miljoner kristna flytt utomlands och hundratusentals flytt inom landet. Processen accelererade med IS. Vatikanen har uttryckt oro för att inga kristna i framtiden kommer att kunna leva i Irak.

Efter andra världskriget konfiskerade den nationalistiske president Nasser i Egypten en stor mängd egendom. Senare fick alla egyptiska medborgare tillbaka vad som tagits ifrån dem – utom de kristna, cirka tio procent av befolkningen. Koptiska kyrkans representanter gjorde då upp med makten i Kairo.

Resultatet blev att de kunnat leva i en förgylld bur. De har egna skolor och familjerättsliga domstolar på kristen grund. Men religionen skrivs in redan i födelsebeviset och de får inte kräva representation inom polis, militär, statsförvaltning eller i det politiska livet.

Egyptiern Boutros Boutros-Ghali blev generalsekreterare för FN, men i sitt hemland fick han bara kallas vice utrikesminister – kristna fick inte vara ministrar. När en ung man under den arabiska våren ställde upp på en politisk lista som kristen blev den koptiske ärkebiskopen rasande. De hade ju lovat att låta bli. Protesterna på Tahrir-torget i Kairo, med alla löften och förhoppningar, släppte även loss destruktiva krafter. Kristna utsattes för elakartade pogromer med förstörd egendom, gatustrider och bomber i kyrkor och katedraler.

Kristendomen har djupa rötter i området. Enligt traditionen skapades det första samfundet i Alexandria av evangelisten Markus omkring år 40 och kyrkorna i Irak ska ha bildats av andra lärjungar till Jesus. I centrala Damaskus finns rester av Paulus hem kvar.

Även om man ibland ifrågasatt de kristnas faktiska makt i Syrien har de deltagit fullt ut i samhällslivet, i alla sammanhang. Parlamentet utsåg 2017 en kristen talman, en omöjlighet i många andra länder i regionen. Ändå är äktenskap över religionsgränserna mycket ovanliga och de kristna har egna civilrättsliga domstolar. Återigen handlar det om maktförhållanden: de har varit nödvändiga som allierade.

Syriska kristna har i väst, med viss rätt, kritiserats för att vara politiskt passiva eller stödja regimen. Men utifrån deras kollektiva erfarenhet har den befintliga makten erbjudit större utrymme och möjligheter än rebellerna. Det har funnits en djup rädsla för att bli måltavlor, som i Irak – inte från majoritetsbefolkningen i städerna utan från ytterlighetsgrupperna, som ibland haft sympatisörer på landsbygden.

Upproret i Syrien började med legitima protester för att etablera demokrati men övergick i ett destruktivt proxykrig, fjärrstyrt av ärkefienderna Iran och Saudiarabien och med IS som aktiv deltagare. Religiöst konservativa krafter i regionen misstänks ha öst in mängder av vapen i de extremistiska syriska rebellgrupperna. Och vilka var deras slutmål? Ökad demokrati och religionsfrihet – eller motsatsen?

Aleppo, Syriens industriella centrum, hade Mellanösterns största kristna befolkning. Under första världskriget flydde många armenier hit och på senare år har staden tagit emot kristna palestinier och irakier. Idag är kyrkorna skadade eller totalförstörda och enligt obekräftade uppgifter återstår bara 6 000 kristna, främst äldre kvinnor.

Libanon är den enda nation i Mellan­östern där minoriteternas rättigheter garanteras genom konstitutionen. Här finns inga fristående, övergripande, idébundna politiska organisationer som kan ta över arbetet i parlamentet och regeringen, förutom Hizbollah, tungt beväpnat av Iran. Och i detta komplexa samhälle, ännu delvis styrt av klaner, finns uppenbara svårigheter med att upprätta fungerande moderna institutioner.

Alla erfarenheter visar att förändringar i området måste ske sakta, vara väl förberedda, väl kommunicerade och långsiktiga. Om nuvarande grundlagar i Libanon upphävs för att de anses ha överlevt sig själva skulle den kristna minoritetens skydd helt försvinna, vilket snabbt kan leda till en nedåtgående spiral.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har i vinter förhandlat med de saudiska makthavarna. Risken finns att även maroniterna, för att försvara sig, vänder sig till furstefamiljen i Riyad. Sådana militärpolitiska förändringar ökar spänningarna och kan leda till nya väpnade konflikter med stora flyktingströmmar.

Ett förslag till lösning har varit att skapa en nationell enhet mellan Syrien och lilla Libanon, mindre än Uppland men med fem miljoner invånare. Men Syriens 30 år långa inblandning i Libanons inre affärer har inte varit populär bland libaneserna. Därtill är krigstillståndet inte avslutat och Assadregimens framtid känns oklar. I Libanon finns 1,5 miljoner syriska flyktingar (enligt UNCHR) som inte kan återvända hem, en oerhörd påfrestning, och under de förutsättningarna är en nationell sammanslagning inget alternativ.

Istället måste man tänka globalt. Ingen har ett intresse av att ännu en stat i Mellanöstern kollapsar, vilket öppnar för en stor hjälpinsats med EU som aktiv part. President Joe Biden ska snart börja förhandla med Iran, men Libanonhjälpen bör få lika hög prioritet och kanske kan de två kopplas ihop. Detta är också rätt tillfälle för president Vladimir Putin att av sina allierade i Damaskus utverka en generell amnesti för alla syriska flyktingar, så att de kan återvända hem.