Pånyttfödelsens land
Ingen besökare i södra Kalifornien kan undgå att märka att detta i praktiken är ett tvåspråkigt land. All offentlig information står både på engelska och spanska, och de flesta poliser, biljettförsäljare och olika typer av funktionärer såväl som expediter och servitörer växlar obehindrat mellan språken. De gamla ortnamn som ännu används är också nästan uteslutande spanska. San Diego, Santa Barbara, San Francisco och så vidare grundades alla under andra hälften av 1700-talet av spanska missionärer, som var de första som vågade sig upp i det då ännu outforskade Kalifornien och skapade missionsstationer där de kristnade den lokala indianbefolkningen.
Det finns flera gamla latinoidentiteter i USA, men chicanos får nog antas vara den äldsta. Deras självbild bygger i hög grad på att de liksom afroamerikanerna dels inte är invandrade, dels kan sägas ha blivit amerikaner ”mot sin vilja”. Under 1800-talet expanderade USA snabbt mot både väst och söder, och i och med att tidigare mexikanska stater som Texas, Kalifornien, New Mexico och Arizona på olika sätt kom att införlivas med USA fick landet liksom på köpet en ansenlig, inhemsk, spanskspråkig befolkning. Enrique Morones, som gjort sig känd som en förkämpe för de spanskspråkigas och inte minst de illegala immigranternas rättigheter, sammanfattar slagkraftigt deras uppfattning av läget: ”We didn’t cross the border, the border crossed us.”
I samband med den folkräkning som genomfördes i USA 2000 framkom en del siffror som chockade många. Det beräknades då finnas 40 miljoner spanskspråkiga i landet, varav 22 miljoner mexikaner. Därtill skulle uppskattningsvis cirka 9 miljoner illegala invandrare läggas. Det visade sig alltså för första gången finnas fler latinos än afroamerikaner. I vissa delar av landet, som inte tidigare haft någon större latinobefolkning, hade mängden ökat så snabbt och mycket att det talades om hypergrowth. Till exempel hade den latinamerikanska befolkningen i Atlanta stigit med 1 000 procent mellan 1980 och 2000. Bara Mexiko har idag en större spanskspråkig befolkning än USA.
Latinos är den grupp som växer snabbast i storstadsområden, men de utmärker sig som invandrargrupp också genom att de i såpass hög grad är lantarbetare och bosätter sig i jordbruksbygderna. Det är knappast några andra invandrare som över huvud taget bosätter sig på landet. I delstater som gränsar till Mexiko dominerar illegalt invandrade, lågutbildade och ensamstående unga latinamerikaner i vad som blivit ett regelrätt lantarbetarproletariat. De lever i rättslöshet och med löner långt under genomsnittet. Trots omfattningen av denna invandring är svarta fortfarande den största minoriteten på landsbygden. Det är städerna som utövar den stora dragningskraften, och även latinos som börjar sin tillvaro som lantarbetare tenderar att efter hand söka sig till storstadsregionerna.
Enligt uppgift lär det finnas spanskspråkiga tv-kanaler i praktiskt taget samtliga amerikanska storstäder, till exempel i Minneapolis och Salt Lake City, där det tidigare knappt bott några latinos alls. Likaså finns det mängder av helt spanskspråkiga radiostationer över hela landet. Kaliforniens guvernör, Arnold Schwarzenegger, som själv har en världsberömd accent när han pratar engelska, sade i ett tal där han berörde problemet med integration och språkinlärning rakt upp och ner: ”Turn off the Spanish television.” I Arizona experimenterade man ett tag med att förbjuda undervisning på spanska i grundskolan – engelska blev Arizonas officiella språk så sent som 2006 – men då de spanskspråkiga barnen snabbt hamnade på efterkälken ändrades beslutet. Det är, visade det sig, viktigare att få igång läs- och skrivförmågan i god tid än exakt vilket språk det sker på. Spanskspråkiga elever som kunde få hjälp med hemspråksundervisning hade senare mindre problem med att också lära sig fullgod engelska.
Uppemot 29 procent av Arizonas invånare är latinos, och där beräknas idag finnas omkring 460 000 illegala immigranter. Det är inte den stat som har störst problem, men det tycks vara den med störst svårigheter att hantera situationen på ett konstruktivt sätt. En nyinrättad lag i delstaten ger polisen rätt att kräva legitimation av alla personer som misstänks vara illegalt invandrade – detta innebär i praktiken att alla med ”latinamerikanskt utseende” kan stoppas av polisen och deporteras om de inte visar sig ha giltiga papper. Från federalt håll, liksom från flera medborgarrättsgrupper, fördöms denna lag och det påpekas att den underblåser rasism, försvårar polisens övriga arbete med kriminalitet, och att den förnekar amerikanska medborgare – alltså majoriteten av latinos i Arizona – den individuella frihet som varje amerikan har rätt att ta för given.
De i Arizona som stödjer lagen menar däremot att den federala regeringen övergivit dem och att man inte i övriga USA begriper vilket tryck den illegala immigrationen utövar på delstatens resurser. Men också de illegalt invandrade är konsumenter, deras pengar bidrar till ekonomin – och billigare arbetskraft går knappast att hitta. Skulle det verkligen vara till någon större vinst för Arizona om de gick miste om dem?
Samtidigt som endast fem procent av invånarna med latinamerikanskt ursprung säger sig inte alls kunna spanska talar åtminstone 60 procent av tredje generationens USAlatinos enbart engelska hemma. På den lokala donutbar där jag själv brukade fika under min tid i San Diego, samspråkade jag med föreståndarinnan, som var så glad nu, för att fast hennes egna barn inte vill tala spanska verkar barnbarnen vara intresserade, och hon lär dem de gamla mexikanska barnvisor hon själv fick lära sig som liten.
Det är kanske inte så underligt ändå att somliga känner sig hotade av denna snabba folkökning. Särskilt mexikanerna, med historiska anspråk på hela sydvästra USA, betraktas av flera konservativa politiker och opinionsbildare med stor misstänksamhet. Farhågor finns om att det ska skapas ett spanskspråkigt Quebec i de delar av USA där spanskan idag redan i praktiken är jämbördig med engelskan, kanske en rörelse som kräver autonomi, eller rentav (åter-) anslutning till Mexiko.
Särskilt uppmärksammad blev Samuel P. Huntingtons sista bok Who Are We? The Challenges to America’s National Identity (2004) som trycker på den snabba ökningen av spanskspråkiga som ett hot mot den amerikanska sammanhållningen och den anglo-protestantiska anda som han menar har skapat den unikt amerikanska mentaliteten. Huntington anser att den spanskspråkiga gruppens motvilja mot integration, som understöds genom att så mycket information, samhällsservice och såväl underhållning som undervisning idag finns tillgängliga på spanska, gör att USA går från att vara ett land, med en anda, till att bli ett splittrat land, med två språk och två kulturer.
Men latinos är, enligt flera undersökningar, i hög grad konservativa. De tror på familjen, går i kyrkan och arbetar hårt. En del av Huntingtons kritiker påpekar också det ironiska i att de religiösa och familjekära latinos värderingar ligger närmare den traditionella anglo- protestantiska etiken än många andras i dagens USA. Att latinos skulle isolera sig stämmer inte heller, eftersom åtminstone tredje generationens latinos i USA hellre väljer engelska än spanska – fast förhållandevis många behåller spanskan som andra språk – och de gifter sig i högre grad utanför den egna gruppen än vad exempelvis afroamerikaner gör.
Latinos står kulturellt och på andra sätt idag närmare den nationella huvudfåran än vad invandrargrupper som katolska italienare och irländare, eller östeuropeiska judar gjorde när de anlände under gångna sekler. På 1860-talet sattes det upp skyltar i butiker att irländare inte var önskvärda, under en stor del av 1800-talet varnades för en ”papistisk invasion”, där just italienare och irländare sågs som spioner och femtekolonnare som skulle förråda landet till fienden, till exempel det katolska Spanien, som ju då ännu hade kolonier i Karibien. I Kalifornien förekom lynchningar också av kineser, och olika typer av invandringslagar användes för att begränsa infl ödet av oönskade invandrargrupper långt in på 1900-talet.
I dag är det nog ingen som betraktar någon av dessa grupper som främmande. Detta är ju också USA:s styrka, inte minst i tider då den ekonomiska utvecklingen i själva verket kommer att kräva ännu större invandring. Man kan faktiskt bli amerikan, oavsett födelseort, härkomst eller tro, så länge man respekterar lagen och svär trohet mot flagga och konstitution. Det enda land i Europa som har en motsvarande inställning, åtminstone i teorin, är Frankrike – som ju också nu har en president med ungerskt efternamn, som i Sverige skulle kallas ”andra generationens invandrare”, men som där utan omsvep betraktas som fransman.
För att vara lite krass kan man också konstatera att det faktum att latinos genererar ekonomisk vinst antagligen gör att latinoproblemet kommer att visa sig relativt lätthanterligt, det kommer att lösas upp. Eftersom ingen egentligen tjänar på tanken om grundläggande olikheter och motsättningar är clash of civilizations en idé som troligen inte har framtiden för sig. Naturligtvis är inte ideologiska motsättningar möjliga att så helt reducera till ekonomiska problem.
Men det är nog ändå så att den så förkättrade amerikanska materialismen också ger en så att säga ganska neutral värdegrund vilken ger alla som vill kämpa chansen att bli en del av gemenskapen. Som Francis Fukuyama uttryckte det i sin polemik mot Huntington: ”The real Protestants are those Korean grocery-store owners, or Indian entrepreneurs, or Taiwanese engineers, or Russian cab drivers working two or three jobs in America’s free and relatively unregulated labor market.”
Enligt beräkningar av Association of Hispanic Advertising Agencies konsumerade latinos i USA 2007 för 928 miljarder dollar. Den siff ran hade redan då ökat med 200 miljarder på bara två år, och den beräknas passera biljonstrecket mer eller mindre i skrivande stund. Den amerikanska drömmen verkar gott och väl kunna omfatta också latinos, oavsett vilket språk de drömmer på.
Men vad är latinos för grupp egentligen? Själva tanken att det skulle fi nnas en latinoidentitet är i själva verket amerikansk. Det är i USA kubaner, mexikaner, puertoricaner, argentinare och så vidare går från att ha specifi ka nationella identiteter till att bli ihopklumpade som ”latinos”. Det fi nns också en del motsättningar inom denna grupp, till exempel kategoriserar sig de fl esta latinos som vita, och vissa uteslutningsmekanismer har försvårat läget för mera mörkhyade eller svarta latinos från exempelvis Karibien.
Ett av de centrala litterära verken som skildrar den afrolatinska erfarenheten i USA, Down These Mean Streets (1967) av Piri Thomas, berättar bland annat om just det utanförskap en svart latinamerikan kan känna, som inte självklart hör hemma vare sig bland afroamerikanerna eller latinos. Denna typ av dubbelt utanförskap är inte alls så ovanlig som man kanske vanligen tänker sig, inte heller bland invandrare i Sverige. Men liksom i flera minoritetsgrupper finns det också bland latinos de som kräver sammanhållning och representativitet av gruppens medlemmar. Detta är ett exempel på något som går på tvärs mot den amerikanska uppfattningen att det är individen som räknas, och att var och en har rätt att själv forma sitt liv och söka sin lycka.
Ett tillfälle då de olika uppfattningarna verkligen sattes på prov var då president George W Bush utnämnde Miguel Estrada till ett av nationens högsta domarämbeten. Miguel Estrada föddes i Honduras 1961, och anlände till USA först vid 17 års ålder utan att kunna särskilt mycket engelska. Inom tio år efter sin ankomst hade han tagit juristexamina vid både Columbia och Harvard, och ännu inte trettio fyllda blev han notarie vid Högsta domstolen i Washington. När George W Bush ville utnämna honom till domare vid appellationsdomstolen i District of Columbia möttes han emellertid av starka protester, bland annat för att han just inte ansågs representativ för latinos i USA – det hade gått lite för bra för honom.
Demokraterna blockerade framgångsrikt hans utnämning med en så kallad fi libuster, extremt långa tal som obstruerade beslutsprocessen, trots att republikanerna då hade egen majoritet i senaten. Något liknande motstånd mötte inte Barack Obamas utnämning 2009 av den puertoricanskättade Sonia Sotomayor till Högsta domstolen. Den sågs allmänt som ett genombrott för latinos i USA. Men den som berett vägen för dessa nya möjligheter är trots allt George W Bush.
USA har också ett väldigt kulturellt, ekonomiskt och politiskt inflytande i Latinamerika. Likaväl som det är till fördel för karriären att behärska spanska i San Diego såväl som Miami, är det nödvändigt att behärska engelska för att lyckas på högre nivåer i Mexiko. Eliterna i de latinamerikanska länderna har kabel-tv och ser med samma lätthet amerikansk tv som latinos i USA kan se spanskspråkiga program. Det är ett utbyte som går i bägge riktningar. Den chilenske författaren Alfredo Fuguet, som växte upp i Kalifornien, har konstaterat att den stora framgången för latinamerikanska stjärnor i Hollywood också lett till en nytändning för den lokala filmindustrin i flera latinamerikanska länder.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Latinostjärnor som Jennifer Lopez, Shakira och Ricky Martin tillhör numera den amerikanska mainstreamen och The Latin Grammy Awards i Miami är hela kontinentens viktigaste manifestation för den musik som kan sägas ha latinska rötter – fast den mest kända varianten, salsa, skapades i själva verket för flera decennier sedan av just latinos i USA.
Professor Lyn Di Iorio Sandín vid New York University, menar att latinos, eller hispanics, som de också kallas, som helhet utgör en zon mitt emellan de vita och de svarta. I sin utomordentligt intressanta essäsamling Killing Spanish, Literary Essays on Ambivalent U.S. Latino/a Identity (2004) analyserar hon några av de centrala litterära verk som speglar den latinska erfarenheten i USA. Det förtjänar att påpekas att detta också språkligt och litterärt är ett mycket vitalt och intressant område. Den amerikansklatinska litteraturen bygger i hög grad på tvåspråkighetens möjligheter.
Om man med professor Iorio kan säga att latinos utgör en etnisk eller statusmässig ”gråzon” mellan svarta och vita gäller detsamma litteraturen, som synnerligen vitalt suger ut och berikar både engelskan och spanskan. Ett bra exempel, som också finns översatt till svenska, är Junot Díaz roman Oscar Waos korta förunderliga liv (på svenska 2009) som väl skildrar det komplexa förhållandet mellan ursprung och hemvist, hemortsrätt och främlingskap, för en studiebegåvad New York-dominikan, som inte riktigt lyckas hitta sin plats i vare sig det amerikanska gettot eller föräldrarnas hemland Dominikanska republiken.
Spanglish, som blandningen mellan spanska och engelska kallas, är idag ett framväxande nytt världsspråk. Det har av en del jämförts med jiddisch, som ju under medeltiden utvecklades ur blandningen av tyska och hebreiska till att bli ett eget språk. De spanska influenserna i den amerikanska vokabulären är bland annat klassiska cowboytermer, som lasso, wrangler, buckaroo och rodeo, men leken med språken i den respektlöst vitala spanglish som nu frodas är något helt nytt. Flera av orden är helt enkelt engelska uttalat på spanska, som ”dogibag” (doggy bag), ”friki” (freaky) eller ”jonron” (homerun), medan andra är ett slags mellanspråkliga ordlekar, som till exempel ”culear” som betyder att vara cool, men också kan betyda att vara rädd. I det förra fallet härrör det från engelskans ”cool”, medan det i det andra har att göra med spanskans ”culo”, stjärt.
Den mexikanske judiske immigranten Ilan Stavans, professor i latinamerikansk och latinokultur vid Amherst College i Massachusetts, har profilerat sig som expert på spanglish, och han publicerade 2003 boken Spanglish: The Making of a New American Language. Det är väl knappast en slump att det är en person som tillhör en minoritet inom minoriteten som väljer att fördjupa sig i och börja kodifi era detta moderna hybridspråk, som faktiskt kan sägas vara det första helt inhemska amerikanska tungomålet efter indianernas.
Höjdpunkten i professor Stavans bok är hans avslutande översättning av det första kapitlet i Don Quijote till spanglish. Det ger en fingervisning om att latinos inte bara behöver frodas i nostalgi och drömma sig tillbaka till sina rötter, lika lite som de behöver avsäga sig sitt arv. De kan faktiskt bli något annat och nytt i ett USA som verkar ha en förunderlig förmåga att återuppliva och återuppfi nna sig själv, generation efter generation. Så här inleds Don Quijote på spanglish:
In un placete de La Mancha of which nombre no quiero remembrearme, vivía, not so long ago, uno de esos gentlemen who always tienen una lanza in the rack, una buckler antigua, a skinny caballo y un grayhound para el chase. A cazuela with más beef than mutón, carne choppeada para la dinner, un omelet pa’ los Sábados, lentil pa’ los Viernes, y algún pigeon como delicacy especial pa’ los Domingos, consumían tres cuarers de su income. El resto lo employaba en una coat de broadcloth y en soketes de velvetín pa’ los holidays, with sus slippers pa’ combinar, while los otros días de la semana él cut a fi gura de los más fi nos cloths.
Författare.