Kvartettens epokgörande avtryck på det förflutnas krokiga tidslinje kan förstås diskuteras. Men en oavbruten ström av böcker vittnar om att händelserna fortfarande upplevs som angelägna och utgör referenspunkter. Historikern John Merrimans nya bok om Pariskommunen 1871 hör till de senaste i raden.

Under 1800-talet spelade Paris en ledande roll i Frankrikes snabbt växande ekonomi. Men staden präglades också av stora sociala kontraster och motsättningar. Medan de fattiga levde under miserabla förhållanden i överbefolkade distrikt, fanns dyra restauranger och breda boulevarder för de rika. Samtidigt fördubblades Paris befolkning under perioden 1815–1870. En miljon blev två, varav en fjärdedel klassificerades som fattiga och utblottade.

I samband med förlusten i kriget mot Preussen och dess allierade tidigt 1871 bildades tredje republiken med monarkister och konservativa i spetsen för nationalförsamlingen. De preussiska trupperna hade emellertid knappt hunnit lämna Paris förrän församlingen genomförde lagar som upprörde krigströtta och radikala republikaner, såväl hantverkare som arbetare. I den socialt oroliga huvudstaden hade många hoppats på att nederlaget skulle leda till ett systemskifte och tog därför saken i egna händer. I mitten av mars utropades Pariskommunen och Nationalförsamlingen flydde med sina anhängare till Versailles. Revolutionen blev emellertid en kortvarig historia och krossades knappt två och en halv månad senare.

Pariskommunen var inte ideologiskt homogen. Anarkisterna motsatte sig varje form för organisation, medan andra förespråkade ett auktoritärt politiskt system. Socialisterna önskade att arbetarna skulle få inflytande över produktionen, men majoriteten accepterade idén om privat ägande. Det var, enligt Merriman, således inte ekonomiska teorier eller socialism, som utgjorde en gemensam plattform för revolutionärerna eller de så kallade kommunarderna, utan snarare antiklerikalism. Sekularisering prioriterades högt och kyrkan skulle skiljas från staten.

De nya makthavarna genomförde reformer för att förbättra usla arbetsförhållanden. Skattelättnader infördes, grunden lades till ett socialvårdssystem och arbetare fick rätt att ta över fabriker vars ägare flytt. Merriman betonar också Pariskommunens emancipatoriska betydelse för kvinnorna, som deltog aktivt i striderna på barrikaderna och ställde krav på jämställdhet.

Upproret handlade emellertid inte bara om konkret politik, utan också om symboler. Kommunarderna lade ned mycket energi på att förstöra den gamla regimens byggnader och monument, som stod för orättvisa och förtryck. Demoleringen av kolonnen på Place Vendôme framstår kanske som den mest spektakulära aktionen.

Medan Pariskommunen genomförde reformer, sjöng revolutionära sånger och rev monument, mobiliserade regimen i Versailles. När angreppet på huvudstaden inleddes i slutet av maj, kunde det bara gå på ett sätt. Mot Versaillesarmén 130 000 soldater stod kommunardernas och Nationalgardets omkring 17 000. Varken barrikader på gator och torg eller krypskyttar på hustak och i fönster räckte till för att stoppa arméns framfart och inom en vecka var revolutionen över.

Versaillesarméns framfart var brutal och skoningslös. Tillfångatagna sköts oftast utan rannsakan och avrättningar på öppen gatan hörde till vanligheterna. Även kommunarder som överlämnade sig villkorslöst och utan vapen i hand arkebuserades. Summariska och organiserade likvideringar blev rutin. I Luxembourgträdgården avrättades närmare 3 000 personer. Officerarna tycks inte varit särskilt intresserade av rättsliga procedurer och krigsrätt.

Ledarna för den franska armén gjorde inget för att stoppa blodbadet. Efter segern tvangs närmare 40 000 fångar marschera till Versailles. De som inte orkade, likviderades på plats, andra när de väl kommit fram. Siffrorna är osäkra, men enligt Merrimans bedömningar avrättades sammanlagt närmare 20 000 personer utan egentlig rättegång. Betydligt högre siffror har dock nämnts. Även Pariskommunen sköt fångar, däribland ärkebiskopen. Det handlade dock om ett fåtal i jämförelse med motståndarnas våldsamma härjningar.

Merriman är kanske inte riktigt opartisk i sammanhanget. Illdåden riktade mot Pariskommunen beskrivs som reaktionär terror, medan kommunardernas avrättningar tolkas som svar på provokationer eller omdömeslösa försök till självförsvar. Franska arméns hänsynslöshet förklarar författaren bland annat med att officerarna hade förödmjukats i kriget mot Preussen och verkade vilja ta ut sin hämnd mot Pariskommunen. Vidare hade soldaterna blivit indoktrinerade med budskapet att revoltörerna var kriminella, vilket mer eller mindre legitimerade avrättningarna.

Frågan är emellertid om brutaliteten på Paris gator inte också måste ses i perspektivet av koloniala tankefigurer. Inom franska armén likställdes kommunarder med så kallade barbarer. De beskrevs som vildar, tatuerade i rött och med ring i näsan. Vidare jämfördes de med Nordafrikanska araber, som Frankrike hade förtryckt i årtionden.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Merriman beskriver ingående ledande gestalter i Pariskommunen. I detalj får vi följa striderna, dag för dag, ibland timme för timme. Avrättningar och blodbad berättas från gatunivå. Närvarokänslan blir stark och de agerande levande. Mängden av enskildheter och detaljer skapar tillika verklighetskänsla och realism, något som i sin tur ger författaren auktoritet. Läsaren övertygas om att han kan sitt material. Samtidigt är frågan vad vi ska med alla dessa detaljer till.

Segerherrarnas berättelser dominerade helt åren efter Pariskommunen fall. Men ganska snart ändrade den officiella minneskulturen färdriktning. Redan 1880 började besökare på kyrkogården Père Lachaise lämna kransar och blommor vid muren, där ett stort antal kommunarder hade avrättats. Närmare 20 år senare restes en minnesplatta och efter ytterligare några decennier betraktades Pariskommunen som startpunkten för den franska välfärdsstaten. På 50 år förvandlades kommunarderna från kriminella och revoltörer till grundare av det moderna Frankrike. Numera har muren status som historiskt monument.

Det förflutna verkar i nuet, men inte nödvändigtvis på samma sätt som det gjorde under gårdagen. Manifestationerna och firandet av Pariskommunen var som intensivast i maj 1968 och på den efterföljande hundradeårsdagen, då årtalet 1871 fick ikonisk ljuskraft. Kommunarderna hyllades och deras kamp på Paris gator blev symbol för vanligt folks kamp för frihet. Men minneskulturen följer tidsandans politiska konjunkturer. Idag är det i mindre grad kampen för frihet som öppnar associationsbanor. Enligt Merriman bidrog våldet och brutaliteten 1871 till att frigöra 1900-talets demoner. Det är således också de illdåd och det övervåld en modern stat är kapabel att utföra som ekar i vår tid.