I ERIK FICHTELIUS intervjubok med Göran Persson konfronteras Persson med frågan hur han ser på den kritik som riktats mot honom för att han anses sakna visioner. Persson svarar fnysande: ”Visioner? Det är sådant som idélösa medelmåttor anser att andra ska ha.”

Problemet är att varje politiker nog måste ha en droppe av kallelse i sig för att vi inte ska börja fundera över deras drivkrafter.

Perssons efterträdare på statsministerposten har fått liknande kritik. Var finns egentligen berättelsen om vilket samhälle Fredrik Reinfeldt vill bygga? Det mest frekventa ordet i Reinfeldts senaste regeringsdeklaration var ”ansvar”.

Ansvarstemat har varit ett vinnande koncept; väl skötta statsfinanser var moderaternas trumfkort i valet 2010. Målet har varit att övertrumfa Socialdemokraterna i grenen regeringsduglighet. Visioner i all ära, men i slutet av dagen är det förmågan att sköta landet som räknas. Riskminimering har präglat Reinfeldts regeringskonst. Maria Borelius beskrev i en krönika i Dagens Industri förra året hur en generalorder utgått till statsråden: Gör Inte Några Fel.

Detta skedde under den tid Håkan Juholt var oppositionsledare. Opinionsmässigt var det en framgångsrik strategi för alliansregeringen att riskminimera (i alla fall kortsiktigt). Alla som spelat tennis vet att man inte behöver slå några vinnande bollar med en motståndare som gärna söker sig fram till nät trots att volleyspelet är miserabelt.

När den yvige Juholt nu fått lämna plats för den eftertänksamme pragmatikern Stefan Löfven har förutsättningarna förändrats. Mot varandra står inte två kandidater som representerar olika samhällsmodeller utan två som ber om mandat för att på bästa sätt förvalta och möjligen utveckla den existerande samhällsmodellen. Frågan är: Vem är bäst på jobb, välfärd och tillväxt? Och vem av dem vill vi ha i Rosenbad om den ekonomiska krisen fördjupas?

De stora berättelsernas tid är förbi, men att vinna val på regeringsduglighet kräver också sin berättelse. En berättelse handlar om en statsminister som lyssnar in medborgarnas vardagsproblem och anpassar politiken så att den uppfattas som relevant. Nyliberala dogmer har förpassats till skräphögen; hur välfärden organiseras är inte det viktiga, utan att det sker på ett effektivt sätt så att medborgarna får valuta för sina skattemedel. En annan berättelse handlar om en respekterad och resultatinriktad fackföreningsman som kan samarbeta med näringslivets toppar, som leder en rörelse som tidigt vant sig vid att ta ansvar och som med framgång räddat landet ur statsfinansiella svårigheter.

ATT SÄGA ATT pragmatism under senare år har blivit högsta mode i politiken kan tyckas vara att slå in en vidöppen dörr. När någon beskrivs som pragmatiker uppfattas det som en komplimang, liktydligt med att vara klok och förståndig, och vissa politiker (exempelvis Anders Borg) brukar gärna etikettera sig själva som pragmatiker.

Men vi har alltid hyllat pragmatiska ledare. När experter i olika sammanhang ombeds rangordna våra statsministrar är det nästan alltid Per Albin Hansson som toppar listan. I dennes folkhemsretorik var samförstånd ledstjärnan; föreställningen om nationell gemenskap fick ersätta klasskampsretoriken. Samförståndet bor granne med pragmatism. När Per Albin Hansson försvarade krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933 skedde det med formuleringar som Reinfeldt skulle kunna använda idag; det ansågs nödvändigt att se bortom de partipolitiska motsättningarna och finna lösningar som var till gagn för land och folk. Det gällde att ta ansvar.

VILKA ÄR IMPLIKATIONERNA av denna vurm för pragmatism? Max Webers distinktion mellan övertygelseetik och ansvarsetik leder oss tillbaka till Göran Perssons förakt för visioner. Webers fråga gällde hur politiska ledare kan påverka på ett sätt som är både etiskt försvarbart och effektivt. Hans svar var att en framgångsrik ledare måste både ha en stark övertygelse och en resultatinriktad ansvarsetik som gör det möjligt att kompromissa. Politiskt engagemang måste vara övertygelsebaserat. En central komponent i politiskt ledarskap är förmågan att tydliggöra, och hålla fast vid, sin övertygelse. Men samtidigt gäller det att inte bli fånge i sin övertygelse, då får man nämligen svårt att kompromissa och blir därför politiskt impotent.

Mantrat bland förståsigpåare när det gäller politisk kommunikation är tydlighet. Må så vara. Men när journalister och väljare efterfrågar besked i sakfrågor kan tydlighet leda till politiska självmål. Konsekvens är nämligen en annan komponent i politisk opinionsbildning. Om man bundit sig hårt för ett visst förslag kan även ett litet avsteg uppfattas som svekfullt.

Det som skiljer agnarna från vetet inom politiken är alltså förmågan att anpassa sin övertygelse så att det i varje givet läge är möjligt att förverkliga så mycket som möjligt av det man tror på. Det behöver kanske inte ske på det extremt tydliga sätt som i gamle centerledaren Gunnar Hedlunds fall, vars formuleringar ofta dolde lika mycket som det avslöjade om hans avsikter, men en skicklig politiker måste undvika låsningar.

EN BRA BESLUTSFATTARE besitter kontextuell intelligens. Det handlar om att intuitivt ha en känsla för vad som i varje situation är lämpligt, passande och möjligt, det vill säga att kunna identifiera och påverka det politiska handlingsutrymmet. Det handlar om att kunna bygga allianser, att förankra och förhandla, att föra en dialog med relevanta aktörer. Kort sagt krävs en realpolitisk förmåga.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Begreppet realpolitik brukar hänföras till järnkanslern Otto von Bismarck, som lät meddela att det fanns två saker i livet som är helt nödvändiga för människorna men som de helst inte skulle se på när de gjordes: korv och politik. Bismarck delade förmodligen Webers inställning om ansvarsetik: en god ledare måste kunna handla på ett sådant sätt att det bästa inte blir det godas fiende.

PRAGMATISMEN ÄR alltså ingen modenyck, men vad som tycks ha inträffat är att den har blivit mer opinionsmässigt gångbar i och med ständigt återkommande hot och kriser. Fenomenet kan beskrivas med hjälp av sociologen Ulrich Becks teori om risksamhället. Även om riskerna inte nödvändigtvis har blivit fler eller allvarligare har vår medvetenhet om dem ökat, vilket får konsekvenser när vi bedömer våra politiska ledare. Vi vill lita på att de håller måttet i pressade situationer, och då krävs att ledarna lever upp inte bara till Aristoteles karaktärsdygd dikaiosyne (rättrådighet) utan även besitter fortitudo (mod) och prudentia (klokhet).

Dessa dygder är universella. Skillnaden mellan politiskt ledarskap och ledarskap inom andra områden är dock att politik är en konfliktorienterad verksamhet. Det handlar därför om att synliggöra skillnader. I demokratiska termer är detta viktigt eftersom medborgarna, när de agerar som väljare, måste ha reella valmöjligheter. Annars blir inte demokratin i dess representativa form särskilt meningsfull.

Det är möjligt att visioner är något som idélösa medelmåttor efterfrågar hos andra. I så fall på goda grunder.