UNDER MIN UPPVÄXT, när det bara fanns en eller två kanaler i svensk tv och när staten hade monopol på både radio och tv-produktion, var public service ett så självklart begrepp att det aldrig ens nämndes och än mindre diskuterades. Public service var liktydigt med ett allmännyttigt uppdrag: etermediernas uppgift var kort och gott att tillfredsställa de flesta medborgares smak och efterfrågan. Resultatet blev den tv som vi känner från 1960- och -70-talen: helgunderhållning, debattprogram på vardagskvällar, vetenskaps- och teknikmagasin, utbildnings-tv, pedagogiska barnprogram samt en och annan deckare och melodramatisk dramaserie.

DEN PEDAGOGISKA MÅLSÄTTNINGEN var påtaglig. Det säger en hel del om ambitionen att flera av de komiker som via tv-mediet blev stora i slutet av 1960-talet hade en hyfsat gedigen akademisk bakgrund: Moltas Eriksson, Tage Danielsson, Hatte Furuhagen, Magnus Härenstam etcetera.

Det märkliga med svensk tv är att den idé om public service som etablerades under dess barndom tycks leva kvar än idag, trots att de yttre förutsättningarna ändrats så påfallande radikalt. Sedan tv-monopolet bröts kan åtminstone tre iakttagelser göras, vilka tillsammans markerar en väsentlig olikhet gentemot 1960- och -70-talets tv:

1. En kommersialisering av tv-mediet. De kommersiella tv-kanaler som tagit allt större marknadsandelar från slutet av 1980-talet och framåt har lett till en intensifiering totalt sett av underhållningsaspekten: överallt pumpas det numera ut olika former av dokusåpor: tramsiga lek- och tävlingsprogram, reality-shower, sing-a-long-program etcetera.

2. En infantilisering av tv-mediet. Att 1980- och 90-talets underhållare snarast gjorde en poäng av att de inte ens gått ut gymnasiet må man kunna acceptera, men desto märkligare är att gedigen kunskap framstått som ett hinder även inom kultur- och samhällsbevakningen. Oftare används SVT:s pop-program som rekryteringsbas för kulturprogrammen än dagstidningarnas kultursidor. Och vid partiledarutfrågningar i samband med riksdagsval är det sedan länge legio med rena lekmän som bisittare – rekryterade ur just lek- och underhållningsbranschen.

3. En teknifiering av tv-mediet: en tilltagande fokusering på den yttre formen. Även i de fall då det satsas på mer traditionella bildningsprogram – om språk, hjärnforskning, historia etcetera – så är de ofta extremt omsorgsful lt paketerade, med diverse high tech-effekter som mer än något annat signalerar att man fr&ari ng;n producenternas sida inte litar på att innehållet som sådant skall vara tillräckligt engagerande för att hålla kvar tittarna.

DENNA UTVECKLING HAR dock fått SVT att dra en rad märkliga slutsatser om public service. Eftersom de kommersiella tv-kanalerna tillgodoser behovet av dive rse mer eller mindre påkostade underhållningsprogram, borde det finnas anledning för SVT att renodla public service-idén till att inte längre gälla att tillfredsställa alla tänkbara smakriktningar. Tvärtom borde man poängtera den pedagogiska och seriösa sidan av public service-uppdraget – just av det skälet att denna sida inte funnits representerad i det kommersiella utbudet.

I stället för detta har man behållit tanken om SVT som ett smörgåsbord för alla och envar samtidigt som man ängsligt följt den kommersiella tv:ns utveckling, med följd att man varken kan motivera sin existens med hänvisning till jättelika tittarsiffror (där tittarandelen för SVT1 och SVT2 har gått ner från 100 procent 1986 till 30 procent 2007) eller till högkvalitativa produkter. När man jämför den amerikanska utvecklingen av högkvalitativa tv-serier i betalkanaler som HBO med den svenska tv:ns produkter som Andra avenyn eller Upp till kamp, blir systemfelet tydligt. Eller om man jämför de innehållsdigra dokumentärer som sänds i en nischkanal som History Channel med SVT:s kostnadskrävande dravel-satsningar Jonas och Musses religion eller Sex med Victor.

Från att en gång ha varit klar över sitt syfte har svensk public service på detta sätt kommit att mer och mer associeras med ett nervöst sneglande mot marknads- och tittarundersökningar. Från att ha haft en tydlig vision av att äga ett folkbildningsuppdrag har svensk statstelevision kommit att bli osäker på värdet av just det som man egentligen borde syssla med. Därav långsökta ”tema-lördagar” så fort man på helgen visar en prisbelönt dokumentärfilm. Därav tendensen att förstöra varje självproducerad historisk dramaserie med anakronistiska referenser till nutida ungdomskultur. Och därav detta temanummer, om ett uppdrag i kris: Public service – för vem?

 

Johan Lundberg är chefredaktör för Axess magasin