Liksom i Thomas Hobbes samhällskonstruktion Leviathan, hierarkiernas hierarki, vinner den som besegrar härskaren om inte härligheten så hela makten. Fredrik Reinfeldt tillhör de få som gått i land med detta.

En förutsättning för att Reinfeldt skulle lyckas med företaget De Nya Moderaterna är att han till punkt och pricka motsvarar den moderata partikulturens krav. Han är korrekt, formell med respekt för procedurer. Han är inte främmande för abstrakta resonemang och ett formuleringssätt inte helt olikt det i ett utskottsbetänkande. Och, viktigast, han är en person som vet att man måste respektera sin roll i gruppen. Allt detta går igen i Reinfeldts memoarer, Halvvägs. Den som vill betrakta det hörn av verkligheten som moderat partikultur utgör finner här en säker vägvisare speglat genom Reinfeldts temperament,

”Jag samlar”, lyder de inledande orden. Samlandet är inte bara inriktat på mängd utan också på den ordning som genomsyrar texten: från stenkulor och hockeybilder på bokens första sida till statsöverhuvuden och ledargestalter på den sista, även de senare prydligt sorterade i framställningen. Samlandet speglar också känslor: från barnets sorg över att få hockeyalbumets ordning sönderriven, till den vuxnes engagemang att aldrig ge upp försöken att ”göra skillnad” i ”en imperfekt värld”, liksom i bildsamlandet anas ett pussel som väntar på att läggas.

Reinfeldt är angelägen att korrekt utföra de uppgifter han tilldelas: från städning och matlagning till det som följer av parti, regering och Lapplands jägarregemente (den militära erfarenheten ägnas betydande utrymme). Mycket tas på stort allvar. Till och med Muf:s fester beskrivs från allvarlig vinkel: fester är minsann inte bara hopp och lek, utan ställer höga krav på strukturerat tänkande och praktiskt genomförande.

Vi ser även en person som framhåller vikten av att inordna sig i gruppen, från familjen (där sönerna av praktiska skäl tilldelas olika färger, en god övning inför koalitionsregerande kantänka) till kvarteret, skolan, basketlaget, militären, partiet, regeringen och det internationella arbetet. Reinfeldt är en lagspelare, och talar i framgång gärna i vi-form. Misstagen, som ägnas utläggningar, tillskriver han ofta sig själv, även här något för samlaren Reinfeldt att ordna i högar, goda redskap för bot och bättring.

Det har sagts att en spökskrivare borde ha anlitats. Det hade varit synd. Inte minst givet Reinfeldts återhållsamma läggning ger formen viktig tilläggsinformation; formen blir innehåll. Den något pedantiska – ibland isländskt korthuggna, ibland övertydliga – prosan speglar en personlighet. Reinfeldt är inte en filosof eller en poet utan mer av en tjänsteman. Det betyder inte att här inte skulle finnas djup, och i vissa delar står minst lika mycket mellan som på raderna – också det en del i det mänskliga temperament boken speglar.

Katarina Barrling Hermansson Statsvetare och kolumnist i Svenska Dagbladet