Resor i samtiden

Jan Myrdal och Lars Gustafssons brevväxlingsbok Den onödiga samtiden publicerades 1974. Boken består av några längre (Myrdal) och några något kortare (Gustafsson) texter, där författarna för ett inte bara ­ lättillgängligt samtal.

Titeln och utgångspunkten beskriver Myrdals uppfattning att mänskligheten stod vid ett vägskäl revolutionsåret 1848 och att den samtid som rådde 125 år senare var möjlig, men inte nödvändig. Krig, förtryck, svält och elände hade kunnat undvikas.

Myrdal är bitvis magnifik i sitt – till synes självklara och obehindrade – refererande till sådant som både Gustafsson (sannolikt) och läsaren (mindre sannolikt) antas ha full koll på. Genomgången av opportunism och taktiserande inom olika delar av det tyska kommunistpartiet med anledning av en debatt om marxistisk estetik är exempelvis – för att använda ett försiktigt uttryck – omfattande.

”Men på en punkt hade Myrdal rätt.”

Boken kritiserades också för läsarförakt när den kom. Om man tar Myrdal på allvar kan man lätt få en känsla av att man ligger lite efter i läsningen. Talande är beskrivningen av hur han och hustrun tvingas köra mycket sakta mellan Göteborg och Mariefred, då bilen lastats med årgångarna 1869–1906 av Revue des deux mondes. Fjorton hyllmeter tidskrift som spontanköpts på ett antikvariat.

”Underbar läsning!” konstaterar Myrdal och prisar sin hustru för att hon inser nödvändigheten av denna typ av inköp. Här ligger det dåliga samvetet för några försummade december-ex av Economist onekligen i lä. Myrdal tvingas ”springa igång bilen”. Och är ”blå i ansiktet” och ”konstig inombords” ända till Alingsås.

Den onödiga samtiden är inte lättläst, men den är intressant. Inte för Myrdals långrandighet, utan kanske mest för att Lars Gustafsson uppenbart är på väg någonstans. Hans svarta beskrivning av kapitalismens utarmning av människor och demokrati är tidstypiskt pessimistisk och antyder en grön våg. Men det är också något lurt med socialismen konstaterar han. Hur kommer det sig att östtyska arbetare inte alls får njuta kollektiviseringen av mervärdet? Deras arbetstid är ju fortfarande lika lång som den som deras bröder i de kapitalistiska staterna slavar under. Hur kommer det sig – noga räknat – att socialismen där den applicerats aldrig tycks kunna leverera detta mervärde tillbaka till arbetarna?

Myrdal – som ju aldrig lät sig skrämmas av den typen av lättfångad empiri – maler delvis ner sin brevvän med oändliga utläggningar om hur mervärdeteorin visar hur Gustafssons iakttagelser om realsocialismen ingalunda underkänner den store Marx. Där Gustafsson har humor (­beskrivningen av en fiktiv isländsk kommunistisk revolution – med matköer, förlängd arbetstid, svalnande folklig entusiasm och brist på teskedar – livar upp) och iakttagelseförmåga, har Myrdal doktrin.

Men samtiden – onödig eller ej – talar inte bara från boksidorna. Utan bokstavligen mellan dem.

När jag öppnar mitt exemplar – som jag e-handlat från ett antikvariat och med större hänsyn till bil, hustru och utrymme – faller en tågplatsbiljett ur boken. Stämplad den 25 juni 1974 med SJ:s resebyrå på Karlavägen i Stockholm som ”säljställe”. En sittplatsreservation för 06.42-tåget från Berlin Zoo till Nürnberg en knapp månad senare. Biljetten (som har tryck på svenska, tyska och franska) verkar vara utställd i Berlin och skickad till Stockholm. Eller tvärtom? Svårt att veta, men på baksidan finns två östtyska frimärken och SJ:s kontor står som adress. Eller är meningen att den använda biljetten ska postas tillbaka till Stockholm när den används? Har den inte använts?

Detta lilla papper fångar kanske samtiden bättre än både Myrdal och Gustafsson. Vardagen – eller i alla fall resandet – i kalla krigets Europa. Tre platsbiljetter i andra klass (två vuxna och ett barn?), icke-rökare. Påstigning på ett östtyskt tåg i Västberlin och några timmars resa mot sydväst. Slutstation i den stad som mindre än tre decennier tidigare var symbol för nazistpartiet. Det är en samtid mitt i historien. En bok i boken.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Satt en tidigare bokägare och läste intellektualiserade utläggningar om de östtyska arbetarnas öden, med det thüringska landskapet passerandes utanför fönstret? Kanske med en lätt stickande doft av östtyskt rengöringsmedel i näsborrarna. På en resa avbruten av få eller inga stopp, utöver det när gränsvakterna stövlade på vid passagen till Västtyskland.

I boken får Lars Gustafsson sista ordet och använder det till att gillande citera en väninna som ”aldrig kunnat förstå varför det skulle finnas något slags motsägelse mellan optimism och pessimism”.

För Gustafssons handlar det nog om att beskriva en ”schizofreni” som är kopplad till att han känner att Marx överbyggnad måste kompletteras med ”en källare”. Man anar betydande tvivel. I vår tid är behovet av att låta pessimismen och optimismen samsas sannolikt ännu större än vad den var 1973. Framtidsutsikterna är onekligen blandade. Men på en punkt hade Myrdal rätt. Det är vi som väljer om samtiden blir onödig eller inte.

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare