I oktober-november 2010 dundrade The Tea Party Express över den nordamerikanska kontinenten, från Reno, Nevada, i väster till Concord, New Hampshire, i öster. Refrängen till countrytonerna riktades mot ”politikerna i Washington” och gick så här:

”Ni har svikit folket med räddningspaket för bankerna, budgetunderskott, socialisering av ekonomin, statlig sjukvård, klimatåtgärder och högre skatter. Om ni trodde att vi skulle försvinna i tysthet, eller att denna rörelse bara var en dagslända, trodde ni fel. Nu tar vi tillbaka vårt land!” Att något i denna stil skulle komma efter republikanernas kollaps under George W. Bushs och Barack Obamas triumf 2008 var väntat; minns hur Newt Gingrich-högern gjorde livet surt för Bill Clinton med sitt Contract with America på 1990-talet. Ändå kan man inte undgå att förundras över den amerikanska politikens särartade blandning av kalkylerad elitism och oberäknelig folklighet, av vitalitet och ironi, idealism och cynism.

Retoriken från The Tea Party Express liknar inte något som man hör i andra demokratier. Snarare leder jargongen tankarna till Leipzig i DDR före Berlinmurens fall 1989, när tusentals demonstranter skanderade ”Wir sind das Volk” – det är ju vi som är folket!

Här finns ironi nummer ett med tepartyrörelsen. Frihetsvågen från realsocialismens fall för tjugo år sedan har dämts upp i kommunistländer där den verkligen skulle behövas – Nordkorea, Kina, Vitryssland, Kuba – men i frihetens hemland på jorden eggar den antisocialistiska retoriken sin nena som aldrig förr. Ironi nummer två är att de samhällsproblem som den konservativa gräsrotsrörelsen klagar på har vållats av konservativa politiker: slapp finanspolitik, dyra krig i Irak och Afghanistan, politisk symbios med Wall Street, en historia av passivitet när det gäller bostadsbubblan, oljeberoendet, den hämningslösa bilismen och den nationella sjukvården.

Tepartyt är en uppfriskande kontrast till de medborgerliga demonstrationerna i länder som Grekland och Frankrike, där varje kritisk synpunkt på staten handlar om att dess silversked är för liten. ”Fråga inte vad du kan göra för ditt land, fråga vad ditt land kan göra för dig med lånade pengar”, lyder européernas motto. Nordafrikaner har ett starkare case efter decenniers politiskt förtryck, men också där handlar protesterna till stor del om missnöje med statens krympande kaka.

Tepartyrörelsen har en del poänger i sak, men var höll den hus då Georg W. Bush körde USA i botten? När det så uppenbart skjuts på fel pianist blir man misstänksam. Det folkliga upproret kanske inte är fullt så folkligt som det ser ut.

Ironi nummer tre är de stående anklagelserna mot Obama-administrationen för vänsterradikalism, när Washington i själva verket intecknar kommande generationers skattepengar för att rädda kapitalismen. Om vita huset bebos av socialister, var finns då den ekonomiska frihetens vänner år 2011? Om Barack Obama är kommunist, vad är då Fidel Castro?

Under ett besök på Kuba funderar jag över detta. En kort sjöresa söder om Tepartyexpressens färdväg lever fortfarande planekonomin, och den har inte många likheter med Obamas USA. ”Todos para la Revolutión” kräver graffitin på murarna i Havanna, och man förbluffas över att de hårt prövade kubanerna inte klottersanerar nattetid, att de inte går ut på gatorna som folket i Kairo. Den genomsnittliga månadslönen på Kuba är 150 kronor, ekonomin är lika paralyserad som en blödande blue marlin på torra land, fyra femtedelar av maten importeras trots ett överflöd av god jord.

Här om någonstans skulle invånarna behöva påminna eliten om vem som utgör folket. En verklig revolution vore att öppna sig för världen, erkänna äganderätt och individers fria strävan att förbättra sina liv. Så länge bröderna Castro kastar varje opponent i fängelse blir det dock inte tal om någon sådan Havana-Cigar-Express.

Av många surrealistiska upplevelser i den underbara men misshandlade kubanska huvudstaden är det en som tar priset: att läsa den ledande dagstidningen Granma. Detta blad har fått sitt namn efter fartyget som tog Fidel Castro och Che Guevara tillbaka till Kuba efter landsförvisningen på 1950-talet.

Granma är ett tragikomiskt eko av Östtysklands Neues Deutschland, där man kunde roa sig med att räkna porträtten av kamrat Erich Honecker. En gång var det över trettio. I Granma International finner vi på samma vis Fidel i samspråk med studenter, Fidel med basebollspelare, Fidel i profil och Fidel en face samt Fidels reflektioner på temat Nato. ”Många människor blir illamående av att höra det ordet”, börjar han sin diatrib. Försvarsalliansens danske generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen kallas för ”en liten nazi-führer”, och västländernas aktiviteter i Afghanistan för ”folkmord”.

Diktatorns utläggningar är inte friska, och han ser inte frisk ut på bilderna. Det gör dessvärre hans bror Raúl, när han leder mötet med det kubanska ministerrådet om den ekonomiska femårsplanen för 2011-2015. Receptet för höjd standard är att spara på resurser och utkräva ansvar av produktionsledarna, säger Raúl.

Lycka till. Ni har haft ett halvt sekel på er att testa den modellen. Femtio år har också gått sedan startskottet för Operation Peter Pan, en av den amerikanska historiens märkligaste episoder, när 14 000 kubanska barn skildes från sina föräldrar för att skickas till USA i syfte att undgå kommunistisk hjärntvätt. Jubileet är ett tillfälle att reflektera över den olyckliga växelverkan mellan den kubanska revolutionen och den amerikanska utrikespolitiken i skuggan av det kalla kriget. USA:s attityd till Kuba har varit lika misslyckad som bröderna Castros aggressiva och tjurskalliga politik. Facit talar i bägge fallen för sig själva.

Revolutionen och sanktionerna har förvandlat Latinamerikas rikaste land till dess fattigaste. Det onödiga lidande som de kommunistiska fantasierna vållat Kuba är dock en västanfläkt om man jämför med Kina. Femtio år efter Mao Zedongs ”Det stora språnget” och den efterföljande svälten börjar de kinesiska arkiven bli tillgängliga, och en grotesk bild tonar fram. Enligt de senaste uppskattningarna dog 45 miljoner människor åren 1958–1962, 2–3 miljoner av dem som ett direkt resultat av tortyr och summariska avrättningar.

Svälten var ett terrorvapen för att få folk att lyda partiet. Det handlade inte om havererade reformer eller missväxt, utan om organiserat massmord. En rapport från den 30 november 1960 berättar om en Wang Ziyou som fick öronen avskurna, benen hopbundna med ståltråd och en tiokilos sten släppt på ryggen innan han brändes med ett glödgat järn. Brottet: han hade olovandes grävt upp en potatis.

När en pojke i Hunan-provinsen stal en näve spannmål tvingade den lokala partibossen fadern att begrava sin son levande. Mannen dog av sorg tre veckor senare. När de amerikanska teparty-aktivisterna kallar Barack Obama för kommunist blir det svårt att hitta någon passande etikett för Mao Zedong. Här finns en fjärde ironi med en gräsrotsrörelse som åkallar en stolt historia, men inte tycks intresserad av vad som verkligen hänt i det förflutna.

En sådan lärdom är att amerikansk inrikespolitik med tiden får betydelse för amerikansk utrikespolitik, och att denna ofta är det enda som står mellan oss andra och barbariet. USA har räddat världen från fascism, nazism, kommunism och islamism. Problemet är att formkurvan dalar så påtagligt i kampen mot totalitära krafter.

Krigen mot japan och Tyskland var oundvikliga, motvilliga, och ledde till försoning och återuppbyggnad. Kraftmätningen med Sovjetkommunismen präglades där emot av överdrivna hotbilder och tragiska felslut som Vietnam, där nationell befrielse misstogs för en kommunistisk varböld som kunde bombas bort. Kriget mot terrorismen har inte varit bättre. Istället för att dämma upp den militanta islamismens källådror i Saudiarabien, Iran och Pakistan eliminerade USA de muslimska fundamentalisternas fiende nummer ett, Saddam Hussein, och hällde olja på brasan.

Nu kommer också notan för decenniers missriktat stöd till despoter som Hosni Mubarak, i stabilitetens namn. President Obama har dragit de rätta slutsatserna av dessa utrikespolitiska irrfärder, och valt förnuftiga medelvägar genom minfält som Egypten, Pakistan, Irak och Afghanistan. Här finns den femte och slutgiltiga ironin med den ”patriotiska” Tea Party-rörelsen: Den är de facto opatriotisk, eftersom den genom polariseringen försvagar USA både på hemmaplan och i världen, vid en tidpunkt när det öppna samhället behöver sin starkaste tillskyndare mer än någonsin.