Mitt svar blir en distinktion mellan å ena sidan existentialismen som en väldefinierad skola, å andra sidan existentialistiska frågor. I sådana fall, varför inte? Sartre är både prototypisk och central. Faller hans fundament är det svårt att se att det inte drar med sig alla tänkare som rest tankestrukturer på samma grund. Nietzsche, Dostojevskij och många andra är relevanta för existentialismen, men knappast existentialister. De ställer frågor om vad en människa är, kan eller bör vara, medan Sartre påstår att frågan är meningslös: han eliminerar den mänskliga existensen. Jag instämmer dock med Hugoh om att Sartres hat mot en borgerlig livsstil var en stark drivkraft, troligen långt starkare än intellektuell nyfikenhet.

För det andra: är det existentialismen, och dess legering med marxismen, som är upphov till den danande välfärdsstatens människosyn? Nej, men den fasar in i och förstärker modernismen, och bidrar starkt till den tidsanda som legitimerar projektet.

Slutligen: är det verkligen existentialismen som knuffar det moderna samhällsbygget framför sig? Är det inte snarare det modernas misslyckande som skapat en kris på vilken existentialismen är en reaktion? Jo, den berättelsen skulle säkert hänga ihop lika bra som min, men bör då nog utgå från upplysningen.

Vad Jenny Sonessons insändare beträffar uppfattar jag det som att vi pratar om olika saker. Jag försöker förstå ett idéhistoriskt och filosofiskt sammanhang, medan hon tycks fokusera på att kommunicera politiska slagord. Det känns säkert bra, men kanske är Facebook en bättre kanal?

Roland Poirier Martinsson är fil dr, författare och filosof