Det är därför den blossar upp så häftigt och subversivt i de feodalt styrda tyska småstaterna i slutet av 1700-talet. Och det är därför som den i Frankrike flyter upp till ytan först efter att det orgiastiska våldet kring 1789 års revolution hade lagt sig. I England såg det annorlunda ut.

I och med den oblodiga revolutionen 1680, The Glorious Revolution, etablerades snabbt yttrande- och tryckfrihet samt en lång rad medborgerliga fri- och rättigheter som inte fanns någon annanstans i Europa. Ett parlamentariskt system inrättades och det gamla feodalsamhället förpassades till hi­storiens skräpkammare. Den fria pressen såg dagens ljus. Tidskrifter och bokförlag växte som svampar ur jorden. Och romanen fick sitt genombrott som litterär genre, med pionjärer som Daniel Defoe och Samuel Richardson. Den nya och växande läsekretsen brydde sig inte om dramer efter aristotelisk modell eller konstfärdigt rimflätad lyrik. Förfiningen och de flotta manéren var på väg ut. In kom individen som oberoende av härkomst och klassbakgrund skulle kunna göra sig gällande i samhället, göra uppfinningar och skapa egna företag, uttrycka sin originalitet och drista sig att bryta mot konstens knäsatta regler.

”Born Originals, how does it come that we die like Copies?” Den frågan ställde en av de engelska förromantikerna, Edward Young, som ansåg att han levde i ett samhälle som var bättre än den gamla outvecklade grekiska demokratin och att det därför inte längre fanns någon anledning att imitera klassikerna.

Lucasta Miller försöker ge dikterna åtminstone en antydan om puls och muskulatur, vävnad och hud.

Hur gick det då för lyriken, den förut dominerande litterära genren? Där skedde förändringarna främst genom att det centrallyriska jaget stegvis bereddes alltmer plats, medan poeterna i formellt hänseende länge var konservativa i rent estetiskt hänseende. Utvecklingen gick långsamt och harmoniskt fram till 1790-talet, då Coleridge och Wordsworth debuterade, men riktig fart tog inte den engelska romantiken inom poesin förrän med Byron, Shelley och Keats på 1810-talet. Byron debuterade 1813, Shelley året efter och Keats först 1817.

Av dessa var Byron, den äventyrlige ädlingen, den i sin samtid mest kände. Han var mycket produktiv och blev på kort tid en celebritet i hela Europa. Även Shelley var dyrkad och beundrad redan under sin levnad. Etablerad hann aldrig John Keats bli. Utfattig och svårt sjuk av tuberkulos dog han vid 25 års ålder i Rom den 23 februari 1821 och begravdes i den eviga staden under en sten som inte bär hans namn utan den berömda inskription han själv föreslagit:

Here lies One Whose Name was writ in Water

Till skillnad från Byron och Shelley, båda sprungna ur den brittiska överklassen och med ekonomiska resurser att föra ett kringflackande liv, fick Keats aldrig någon lysande och sägenomspunnen levnadsbana. Han kom från en tragiskt splittrad familj ur den lägre me­delklassen, blev vid 14 års ålder apotekarlärling och hann påbörja medicinstudier för att bli läkare, men sjukdom i form av både tuberkulos och syfilis satte tidigt hinder i vägen, och ett ännu större hinder för att växla in på en normal borgerlig livsväg var att han utvecklade en poetisk hängivenhet och extas som har få motsvarigheter i världslitteraturen.

En sentimental kult av den tidigt döde Keats utvecklades i England under 1800-talet, men det var först i och med nykritikens genombrott några årtionden in på 1900-talet som Keats litterära storhet framstod riktigt klart. Inom nykritiken koncentrerade man sig på att grans­ka det litterära verket i sig självt, oberoen­de av historiska omständigheter eller av författarens biografi. Vid sådana närgångna estetiska granskningar framstod Keats som en skickligare och mer konstförfaren diktare än såväl Byron och Shelley som Coleridge och Wordsworth. Sedan dess har hans poetiska produktion kommit att bemötas av en stegvis stigande respekt. John Keats dikter har kommit att motstå tidens tand bättre än hans generationskamraters.

Därför är det en god idé att lägga upp en ny Keatsbiografi på det sätt som Lucasta Miller har gjort. Hennes originella bok Keats har undertiteln A Brief Life in Nine Poems and One Epitaph, och denna undertitel förklarar hur framställningen är upplagd. Hon bryr sig alltså inte om att berätta om poetens sorgliga liv från vaggan till graven utan beskriver bara vissa viktiga faser i hans levnad, biografiska omständigheter som har mer eller mindre tydlig anknytning till den dikt som återges i början av varje kapitel.

Så ger inledningsvis ”On First Look­ing into Chapman’s Homer” anledning till en beskrivning av poetens ofullbordade medicinska utbildning, den som han i sitt korta liv kom att ägna mer tid åt än han fick möjlighet att ägna åt diktkons­ten. Vi får också en förklaring till varför han vid åtta års ålder lämnade hemmet och placerades på en internatskola i en by strax utanför London. Då fadern dog placerade modern två av sina söner på internatskola och överlät åt sina föräldrar att ta hand om de bägge övriga barnen, medan hon själv gav sig ut i nöjeslivet på jakt efter en ny make. När hon så småningom fann en ny karl och gifte om sig fanns i den nya familjen ingen plats för barnen i det första äktenskapet, annat än som tillfälliga gäster på besök.

Morföräldrarna stod för den ekonomiska tryggheten och i någon mån även för den emotionella. Morfadern ägde och drev med framgång ett stall med uthyrning av hästar, vagnar och vid behov även av kuskar. Poetens far hade varit anställd på denna firma. Efter morfaderns död tog Keats mor och hennes nye make över firman, men lyckades inte sköta den utan kom på obestånd.

När Keats debuterade 1817 beskrevs han i en av de få recensionerna som en ”cockney poet”. Det var den unge poetens nybildningar och sammanskrivningar av vissa engelska ord som den anonyme kritikern uppfattade (eller låtsades uppfatta) som dialektala, vilket de i själva verket inte alls var. Keats gavs en klasstämpel som pretentiös slyngel med uppkomlingslater. Denna attityd till honom ger eko i aristokraten Byrons elaka ord om ”Jack Keats or Ketch or whatever his names are” i ett brev till en av sina litterära vänner.

Ikapitlet som följer på ett citat ur Endymion sätter Lucasta Miller fokus på formuleringen ”A thing of beauty is a joy for ever” och vinnlägger sig om att visa att Keats efter sin apotekarexamen vid 21 års ålder försummade sina fortsatta läkarstudier på grund av en obändig kärlek till diktkonsten och inte alls därför att han visste att han var sjuklig och redan förstod att han inte hade långt kvar att leva. Det är först dikterna han skriver två år senare, under det febrigt produktiva året 1819, som är tillkomna i dödens skugga och röjer medvetenhet om att den tuberkulos som hemsöker honom kommer att göra hans liv kortvarigt.

Så där håller Lucasta Miller på i kapitel efter kapitel. Hon vinnlägger sig efter varje ny dikt att kommentera dikten som estetiskt objekt i sin egen rätt, ibland ganska flyktigt, andra gånger mer in­gående, men huvudsaken för henne är att sätta in texterna i ett biografiskt sammanhang eller att med anledning av något motiv återberätta ett eller annat om poetens liv. Det blir ett slags biografisk mosaik. Det biografiska stoffet är naturligtvis hämtat ur den rad av regelrätta biografier som har skrivits, så några nya rön har läsaren ingen anledning att förvänta sig. Det är det biografiska stoffets mer eller mindre direkta samröre med de enskilda dikterna som är poängen i framställningen. Greppet leder till att dikterna levandegörs och inte bara framstår som de fulländade estetiska artefakter som new criticism och senare formalistiskt inriktade närgranskningar har funnit dem vara.

Lucasta Miller vill göra dikterna mer tillgängliga för den vanliga lyrikälskaren. Hon låter dem inte vara bara struktur och välljud, uppbyggnad och skelett, motivhantering och intertextualitet. Hon försöker ge dem åtminstone en antydan om puls och muskulatur, vävnad och hud. Därför är hennes bok en alldeles utmärkt introduktion till Keats diktning, lättillgänglig och synpunktsrik.

I kapitlet om sonetten ”Bright Star!” glöms själva dikten praktiskt taget bort. Vi får i stället en braskande historia om Keats och hans himlastormande kärlek till Fanny Brawne. Vad Miller gör i det kapitlet syftar mest till att komplettera eller korrigera den bild av kärleks­paret som gestaltas i Jane Campions film Bright Star från 2009. Hon uppslukas av ett populärkulturellt sammanhang och tycks vara driven av en vilja att överträffa filmens tragiska framställning av den kärlekshistorien.

I föregående kapitel har hon ofta strävat efter att avsentimentalisera bilden av Keats, till exempel genom att upplysa oss om att han som bredaxlad och stark yngling i de övre tonåren hade rykte om sig att vara slagskämpe och pugilist, men ställd inför Keats kärlek till Fanny Brawne gör Lucasta Miller allt hon förmår för att visa oss att denna kärlek måste ha varit hela romantikens mest romantiska och som sådan den mest bottenlöst sorgliga.

I övrigt förlorar Lucasta Miller inte kontakten med de dikter som är på tapeten. Exempelvis fungerar hennes framställning väldigt bra i den betraktelse som ägnas ”Ode to a Nightingale”. Där beskriver hon ganska ingående diktens mästerliga uppbyggnad och den mångtydighet som vissa medryckande passager onekligen framkallar. Denna mångtydighet stod alls inte högt i kurs när dikten publicerades 1819. Samtida brittiska kritiker tänkte ungefär som vår egen Tegnér – ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” (1820) – och uppfattade Keats som svamlig och oförmögen att tänka klart.

Ett av 1900-talets mest inflytelserika litteraturvetenskapliga verk är William Empsons Seven Types of Ambiguity från 1930, en kanonisk skrift inom new criticism och för den typ av estetiskt när­granskande litteraturstudier som under flera årtionden kom att dominera vid universiteten inte bara i Storbritannien och USA utan även på många andra håll i världen, även i Skandinavien, både inom litteraturvetenskapen och den journalistiska dagskritiken. Den medvetet odlade mångtydigheten, det slags ”ambiguitet” Empson karakteriserar och skriver om, omvandlas till att vara en kvalitet som ger ett framstående diktverk en större dimension, en rikare associationssfär.

Där och då, drygt 100 år efter hans död, började John Keats framgångs­saga. Hans samlade verk omfattar 159 dikter. Ungefär ett dussin av dessa har fått status som klassiker i engelsk litteratur, exempelvis just de nio dikter som Lucasta Miller har valt att vira sin snyggt och effektivt kompilerade levnadsteckning kring. Detta är god och gripande läsning.