Idag är Pia Kjærsgaard emellertid allt annat än borta ur dansk offentlighet i sin nya roll som folketingets talman; en seger av format för en politiker och ett parti som avfärdades som ”ikke sturent” – inte rumsrent – av en socialdemokratisk statsminister på 1990-talet.

Och de som – inklusive undertecknad – tvärtemot den dominerande uppfattningen hävdade att det parti Kjærsgaard grundat skulle klara sig alldeles utmärkt, och rentav bättre, utan henne har faktiskt fått rätt.

För den smått folkilskna – om än karismatiska – Pia Kjærsgaard lyckades skrämma bort minst lika många väljare som hon attraherade. Med den korrekte Kristian Thulesen Dahl som ny partiledare öppnades istället dörren för helt nya väljargrupper som tidigare aldrig kunnat tänka sig att rösta på argbiggan Kjærsgaard.

Framgångssagan är därmed inte på något vis all för Dansk Folkeparti i och med partiledarbytet – tvärtom. Sedan Kristian Thulesen Dahl tog över har DF nått stadigt nya höjder, och är nu landets näst största parti efter socialdemokraterna – det parti som DF faktiskt ligger närmast ideologiskt; att partiet idag ingår i det borgerliga ”blå blok” är inte helt logiskt.

Valet förra sommaren innebar en megasuccé för DF, med 21 procent av rösterna och 39 mandat (av 179). Det liberala partiet Venstre, som tidigare var både landets och borgerlighetens största, är numera visserligen regeringsparti men blev omkört i valet av Kristian Thulesen Dahls DF. Partiledaren själv slog rekord i personröster: 57 371 danskar lade sin röst på just honom. I undersökning efter undersökning intar Kristian Thulesen Dahl dessutom förstaplatsen som den politiker som danskarna hyser störst förtroende för.

Som støtteparti till statsminister Lars Løkke Rasmussens minoritetsregering sitter DF idag på mycket makt och inflytande. Återigen, för så var det även under den förra omgången med borgerlig regering, under Anders Fogh Rasmussen (2001–2009) och därefter Lars Løkke Rasmussens första statsministerperiod (2009–2011).

Idag har DF:s inflytande som agendasättare i dansk politik bland annat lett till att socialdemokraterna tar i så att partiet nästan spricker för att framstå som minst lika invandrarkritiska som kollegerna i DF.

Men måhända är Kristian Thulesen Dahl – eller Tulle, som han ofta kallas – fortfarande ett rätt obekant namn för många utanför de nationella gränser som hans parti så ömt bevakar. För det finns det dock bot tack vare Peter Nedergaards välskrivna biografi, Hjemstavnsmanden.

Nedergaard betonar hur Kristian Thulesen Dahl skiljer sig från sin företräderska på flera punkter. När Tulle stillsamt travar genom folketingets färgglada korridorer på väg mot nästa möte med den sedvanliga högen med foldrar under armen, med gula post-it-lappar som sticker ut mellan dokumenten, skulle det lika gärna vara en välklädd topembedsmand – hög regeringstjänsteman – som går förbi.

Det är så välkammat och prydligt att Pia Kjærsgaard (som själv inte direkt kan beskyllas för att negligera sitt yttre) försökte få sin unga kollega att byta den ständiga skjortan och slipsen mot polokrage, för att få honom att se aningens mera folklig ut. Han representerar ju ändå Dansk Folkeparti. Det gick inget vidare.

Så värst folklig må han inte framstå som till det yttre, men det är han i allt annat än klädseln, eller strävar i alla fall efter att vara. Som den hjemstavnsmand han är lämnar Thulesen Dahl högst ogärna sin ”hjemstavn”, det danska ordet för hemort eller hembygd. Vare sig fysiskt eller mentalt.

Däri – i vurmandet för hemorten och den lilla världen – finner Peter Nedergaard en något oväntad likhet med den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau; en spännande idé på många vis, men samtidigt en smula långsökt och forcerad när den genomförs i boken. Trots Nedergaards idoga försök övertygas inte läsaren riktigt om poängerna med att dra in franska revolutionens filosof i en biografi över Dansk Folkepartis partiledare.

Kanske är Rousseauspåret mest ett utslag av statsvetarprofessorns behov att smycka sin text med teoretisk överbyggnad, för den hade säkerligen klarat sig nog så bra – och förmodligen bättre – som rätt och slätt en biografi över en av Danmarks allra viktigaste politiker. Det räcker mer än väl. ”Hjemstavsmænd” är de i vilket fall båda två, Tulle och Rousseau, menar Nedergaard. Universums centrum i Kristian Thulesen Dahls värld – hans genius loci – befinner sig i farföräldrarnas hembygd i Brædstrup, ungefär mitt på den södra delen av Jylland.

Där föddes han också själv för 47 år sedan, och det är inte många meter han har flyttat på sig sedan dess. Familjens nuvarande hem ligger alldeles i närheten i ännu en av dessa danska småstäder som utgör sinnebilden för det goda samhället i DF:s tappning.

Det är dansk nationalromantik så det förslår: småskaligt, självständigt och jordnära. Däremot är det långt från Köpenhamn, så långt det nu kan bli i ett så litet land. Dit beger sig Kristian Thulesen Dahl enbart för att arbeta, för om huvudstaden tycker han inte, befolkad som den är, menar han, av en snobbig och världsfrånvänd elit som tillbringar sina dagar med att lösa abstrakta världsproblem över den ofolkliga drycken kaffe latte.

Det var emellertid inte som socialt orienterad nationalromantiker han startade ideologiskt. Kristian Thulesen Dahl valdes först in i folketinget som medlem i nolltaxeraren Mogens Glistrups skattesänkarparti Fremskridtspartiet.

Dansk Folkeparti skiljer sig från Sverigedemokraterna på flera punkter, däribland genom det danska ursprunget som skattemotståndare i Fremskridtspartiet. Men inte nog med att han var libertarian och skattekritiker; han var rentav initiativtagare till en kampanj för Åbne grænser (Öppna gränser). Det är möjligen inget som direkt framhålls i partiledarens cv idag.

När det redan anarkistiska arbetet i Fremskridtspartiet urartade till rent kaos beslutade en grupp medlemmar att bilda ett nytt parti 1994 under Pia Kjærsgaards ledning. I det nya, toppstyrda Dansk Folkeparti koncentrerade Kjærsgaard snabbt makten i en ledartrojka, med Kristian Thulesen Dahl som en av hennes två kronprinsar.

I hennes egen biografi, Fordi jeg var nødt til det (Gyldendal, 2013), framgår det dock hur Thulesen Dahl alltmer kom att bli den naturlige arvtagaren till Pia Kjærsgaards skapelse. Inte för att de väl alltid förstod varandra; likheterna är som sagt inte direkt iögonfallande mellan de båda. Men de kompletterade varandra väl, den slagfärdige maktpolitikern och den coole siffermannen som, enligt Nedergaard, ”tycker det är spännande att tillbringa tre dagar med att detaljstudera ett budgetutspel”.

Det gör inte Pia, konstaterar Kristian Thulesen Dahl nyktert.

Numera handlar det dock mer om skattehöjningar för att bevara välfärden i socialdemokratisk anda än forna tiders skattesänkningar för Thulesen Dahl.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det var med andra ord ett rejält ideologiskt kliv som han och kollegerna i den forna trojkan tog med grundandet av DF. I Peter Nedergaards bok framställer Kristian Thulesen Dahl det som mindre komplicerat än det låter; som både skattesänkare och nationalromantiker handlar det i första hand om en önskan att bli lämnad i fred från klåfingriga politiker i Köpenhamn och Bryssel.

Hoten mot det bestående och trygga kommer förstås även längre ifrån i DF:s värld. Allra bäst vore om Danmark kunde föras tillbaka till en lugn 1950-talsidyll, utan invandring och flyktingkaos som drabbar landet på många plan, inte minst genom att det dränerar välfärden. Bättre då att använda resurserna till att hjälpa flyktingarna på plats i närområdena; det vore billigare, menar ekonomen Kristian Thulesen Dahl, och en bättre lösning för både Danmark och flyktingarna själva.

I den slutsatsen instämmer uppenbarligen många danskar, för valet i juni 2015 var som sagt en lysande framgång för DF. Som största parti i ”blå blok” vore det ju naturligt för DF att ingå i regeringen – men Kristian Thulesen Dahl tackade artigt nej till inviterna från Lars Løkke Rasmussen, som istället fick bilda en enpartiregering.

För det beslutet anförde Kristian Thulesen Dahl en räcka åsiktsskillnader mellan DF och Venstre: om gränskontrollerna – som Venstre dock därefter, motvilligt, införde efter att Sverige först upprättat sådana vid Öresundsbron – men också DF:s motstånd mot att sänka topskatten.

Minst lika mycket lär det dock ha handlat om rent taktiska överväganden, och insikten om riskerna med alla de kompromisser som ett parti i koalition oundvikligen tvingas till. I den förra regeringen fick Socialistisk Folkeparti hårdhänt känna på vad väljarna tycker om brutna vallöften från regeringspartier.

Sådana risker tar inte den kyligt kalkylerande Kristian Thulesen Dahl, som kritiserats för att undvika att ta ansvar, men som själv framhåller sitt stora tålamod som sin främsta egenskap. Och som därför valde att inte sätta sitt parti i regering denna gång. Men dansk statsminister lär han sannolikt bli en dag, om han vill.