Buenos Aires är mer likt Italien än Italien självt, kom ihåg det!

Sa vår pastabagare på hörnet när jag förundrades över hans storslagna skyltfönster. I varje kvarter, här som i det gamla fosterlandet, säljer någon färsk pasta. I Italien är sortimentet strängt regionalt betingat. Var stad och var trakt har sina modeller. Men den argentinske pastabagarens kundkrets består av alla tänkbara italienare, vilket speglas i skyltfönstrets överdåd. I Buenos Aires måste han föra flera sorters macaroni och spaghetti, grön som gul, färsk som torkad; sorrentini, ravioli di ricotta och ravioli di spinaci, tagliatelle, rigatoni, vermicelli, sorrentini, fettucine, farfalli, tufali; fyllda och ofyllda cannelloni, lasagnebottnar i tre färger, röd och vit sås i lösvikt, färsk pesto, pesto på burk, rivna ostar och ostar i block, färsk och koncentrerad tomatpuré, mald oregano och oregano i ruskor…

Detta inträffade 1983 och var en första vink om att jag kommit rätt. Buenos Aires var ett levande Skansen av folkgrupper, språk och synpunkter. Liksom italienarna så fördelade sig araberna, judarna, armenierna, spanjorerna och alla de andra i en hel flora av brokiga sub-grupper. Det finns ingen spansk förening, men det fanns Centro Gallego för galicierna, Centro Asturiano, Casal de Catalunya och Centro Cultural de Andalucía och flera baskiska klubbar, var och en med sin egen politiska profil. Där fanns judar i min ålder som studerat vid tyskt gymnasium, och andra som gått i skola på jiddisch. Den israeliske mästerspionen Eli Cohen, vars uppgift var att nästla sig in i Syriens maktstruktur, flyttade 1961 – till Buenos Aires! Ingen annanstans på jorden fanns det ett så stort och livaktigt Syrien i miniatyr, där en utböling kunde öva in seder och bruk, knyta kontakter och finslipa sitt uttal – Cohen var egyptier men skulle spela rik syrier.

Allt tycktes finnas. Det fanns tyska ölklubbar där gamla nazister, som välkomnats av president Juan D. Perón efter världskriget, strålade samman. En liten chock för nykomlingen var att Hitlers Mein Kampf och liknande läsning såldes öppet i tidningskiosker. Nästan lika skakande var det att ortens demokrater tog det med ro, de hade vant sig. Nazisympatisörerna måste noga skiljas från de liberala tyskarna som hade en egen tidning, Argentinische Tageblatt. Den stora brittiska kolonin hade sina bokhandlar, te-­salonger och sin egen tidning, den förträffliga Buenos Aires Herald, som fortfarande kämpar sig fram. Italienarna var nu sams och hade fina bibliotek och klubbar, men under 1930- och 40-talen hade händelserna i Europa öppnat en avgrund mellan Mussolinis beundrare och hans fiender. Där fanns de ortodoxa judarnas kvarter Once, en hel östeuropeisk värld med myriader av olika butiker för textilier en gros, många av dem med jiddisch-talande svartrockar vid disken – och där fanns en livaktig svensk församling, där den fine humanisten Gustaf Wahren från Norrköping blev min introduktör. I parkerna spelade grupper av äldre vattenkammade herrar med spikraka pressveck på byxorna boccia och det sorlade av all världens tungomål.

Under min senaste sejour i staden, 2003–2007, bodde jag i stadsdelen Palermo, i ett kvarter med stark orientalisk prägel. Dofterna från syriska sockerbagares honungdrypande bakverk, rökelsen från flera trosriktningars exotiska tempel, brädspelens klickande på uteserveringarna, vattenpipornas stillsamma gurglande och kaffet spetsat med kardemumma gav en osmansk nimbus åt vår lilla enklav. Men framför allt var området ett litet Armenien, med den största anhopningen av armeniska kyrkor, skolor, teatrar, idrottsföreningar och restauranger på den här sidan Atlanten. Den 24 april, den årliga minnesdagen för folkmordet 1915, var allt igenbommat och invånarna demonstrerade utanför Turkiets ambassad. Ett par kvarter norrut, på Borges-gatan, låg – och ligger – de polska motståndskämparnas klubb. Vithåriga veteraner som slagits under general Anders i Nordafrika mot Rommels tyska pansar samlades till nostalgiska möten. De hade – och har – en polsk restaurang i källaren, dit även utbölingar är välkomna.

Här några siffror som sätter den svindlande mångfalden i relief­ (Proportion invånare födda utomlands; medelvärden för perio­den 1880–1930): Chile, Brasilien: 5 procent; USA: 15 procent; Argentina: 30 procent; Buenos Aires: 50 procent.

Hälften av Buenos Aires invånare födda i andra länder! Finns det något motstycke någonstans, någonsin?

Vad fick miljoner människor, från Libanon, Kalabrien, Andalusien och Östeuropas byar att bryta upp, sätta allt på ett kort och späkas en månad till sjöss i överfulla fartyg? Drivkrafterna, som alltid då folk rycker upp sig själva med rötterna, var en mix av push- och pull-faktorer: usla liv därhemma och drömmen om en ljusning på andra sidan havet. Argentina-drömmen var förankrad i verkligheten. Ångtrafiken och kyltekniken kopplade Pampas vete och kött till Europas växande storstäder i en ekonomisk virvel av tillgång och efterfrågan som tumlade om länder och städer. Argentina och Europa blev två kommunicerande kärl: Kött och vete i ena riktningen – och människor och pengar i den andra. Vid sekelskiftet 1900 nådde åttiotusen ton fårkött London från Argentina varje år. 1907, då Buenos Aires nya hamnbassäng blev klar, kunde trettiotusen ton vete om dagen skeppas ut – och en hamn- eller lantarbetare tjänade mer än i Europa. Då andra världskriget bröt ut var 40 procent av allt kött som konsumerades i Storbritannien argentinskt.

Före denna globaliseringsmetamorfos så hade Buenos Aires varit en småstad av spanskkolonialt snitt, med typiska stuckrappade låghus och ett rutnät av gator kring en katedral. Bara ett par minuters ritt från cent­rum bredde vildmarken ut sig. När det gällde smak, kultur, vanor, seder och livssyn så tog porteños – ”hamnbor”; så kal­las stadens invånare – ut kursen mot metropolerna Lima, Mexico City eller Madrid. På gamla dagar skrev Buenos Aires-läkaren Antonio Wilde sina minnen, För sjuttio år sedan. Han var född i staden 1813, i vad som fortfarande formellt var en del av Spanien. När han berättar om sin barndom är det tydligt att vi rör oss i en genuin­ kreolsk miljö med djupa spanska rötter. Föremål, bruk, talesätt och attityder är genuint spanska. Men när Wilde avslutar sina minnen på 1880-talet, så sker det i en förvandlad stad:

En gäst som förflyttats hit från min barndomstid skulle göra stora ögon över civilisationens frammarsch, över livet och rörelsen på våra gator, [skulle] häpna över klungorna av basker, italienare och galicier som ersatt våra gamla negros changadores, [svarta flyttkarlar]; han skulle förstummad betrakta de överdådiga privatpalatsen och de offentliga byggnadernas strama skönhet.

Ingen har fångat Buenos Aires under denna brytningstid, mellan stad och land, mellan nytt och gammalt, bättre än Evert Taube:

Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät
och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate.
Där, bakom skrov och master på flodens södra strand,
låg staden Buenos Aires, där vi gick nu i land.
Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,
den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,
som pampasvinden blandar med doft av feberträn,
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.

Det finns många skepparhistorier i Taubes ballader, men raderna om den bohuslänska stenen är helt korrekta. Bara år 1911, då Taube redan flyttat från Pampas till storstaden, fraktades 110 000 ton gatsten från Göteborg till Buenos Aires med Johnson-linjens fartyg.

Taube var inte bara åskådare under Buenos Aires förvandling till internationell metropol, han var med och skapade den nya världsstaden. Pampas, gräshavet som täcker stora delar av Argentina, Uruguay och södra Brasilien, ligger bara någon meter över havsytan. När det regnar, och det gör det som på få andra platser, så suddas gränsen mellan land och vatten ut och människans anordningar spolas bort som i Gamla Testamentet. En engelsk dam i Buenos Aires skriver hem 1881 och berättar att det nu klarnar efter ett omskakande oväder:

När det fina vädret återvände såg vi märkliga ting: folk bar upp möblemang på taken till tork. Vi såg mer än ett dussin döda hästar flyta omkring på gatorna, vi såg en sönderslagen kaross, vars hästar och kusk hade drunknat. Regnet var blandat med miljoner skalbaggar, levande fiskar och döda möss som virvelstormen fört med sig på sin väg och som fallit ned över gatorna … Ett italienskt krigsfartyg, Principe Tomasso, som ankrat på redden, hittades i en trädgård nära Retiro [inne i staden] och järnvägsstationen San Fernando har ryckts upp av störtfloden och befinner sig nu nära två kilometer från sitt rätta ställe.

Innan Buenos Aires kunde hysa miljoner och Pampas kunde bli Europas vete- och köttreserv, så måste terrängen tämjas, med vallar, kanaler och dräneringsverk, så att vattnet leddes ut i Atlanten vid svåra regn istället för att parkera i det platta tråg som är Buenos Aires-­provinsen. En av dessa mega-utdikningar ägde rum i Dolores trettio mil söder om Buenos Aires. Det var där Evert Taube blev argentinare; det var där, som uppsyningsman till häst, inte stort mer än en pojke, som han först lärde känna både Pampas och Italien – arbetslaget bestod mest av ”italienska peoner”.

Och ändå, vart och vartannat år övervinner naturen alla dessa anordningar. Under mitt första besök i Buenos Aires åkte jag med min vän Angel, som skulle leverera kläder till en kund söder om staden. Plötsligt mörknade himlen, och ett måttlöst regn bröt ut. Vattnet steg på landsvägen och vindrutetorkarna gjorde varken till eller från.

– Vi måste lämna bilen.
– Är du galen?
– Ja, vi måste bort härifrån, vattnet stiger på slätten och vägbanan blir en fors, vi blir utspolade i Atlanten.

Vi övergav bilen – den återfanns ett par dagar senare men blev aldrig riktigt torr – och vadade till en viadukt som löpte ovanför vår väg. Där stod redan andra människor, fastklamrade vid ett räcke som myror vid en barkbit.

Under min första vistelse i staden begrep jag snart att de infödda gladde sig då européer berömde deras stad. Allra gladast blev de när Buenos Aires jämfördes med Paris.

– Är här inte vackert? kunde de utbrista.

Vad skulle man svara på det? Staden har en egen själ och är allt igenom fascinerande. Men den är inte vacker. Den har ingen geografisk dimension. Ingen del av Buenos Aires kan överblickas från någon annan del och den enda riktiga utsikten är den från flodstranden över Río de la Plata. Förstädernas vitrappade en- och tvåvåningshus i spanskkolonial stil, med sina enkla gipskornischer, har sin trivsamma charm utan att ge någon stor skönhetsupplevelse. Men den sortens stadsbild är under hårt tryck. Nya byggnader uppförs hursomhelst och varsomhelst, utan några estetiska hämningar och utan några ansatser från myndig­heternas sida att styra utvecklingen. Många gatustycken i Buenos Aires ser ut så här:

1. Litet förtjusande vitrappat hus med inre patio. 2. Monstruös grå sextonvåningsskyskrapa. 3. Privatpalats byggd av köttexportör 1900, numera ambassad. 4. Trevånings ful butikslokal. 5. Vräkig ny villa. 6. Hyreshus med fyra etager. 7. Skyskrapa, etc.

Men besökaren kompenseras på många vis för bristen på konventionell skönhet. Om våren blommar jakarandan och ger helg och vardag en blålila inramning. Då krävs det behärskning för att inte ryckas med, överge plikter och arbete och ge sig ut i det brusande livet. Främlingen, subventionerad av växlingskursen, kan göra detta med en helt annan sorglöshet än den infödde. Ett svårt problem för kaptenerna under den långa epok (fram till 1980-talet) som svenska fartyg hade svensk besättning, var att sjömännen hade så roligt i Buenos Aires att de gärna hoppade av där. Med Anna Dahlsteins ord:

… väl framme i Montevideo eller Buenos Aires riskerade fartygen att förlora besättningen. Koleran skördade en del, men den främsta faran var helt enkelt städernas attraktiva klimat, kvinnor och arbetsmöjligheter: rymningar var vanliga. Två populära sjömanskrogar i Boca-kvarteren drevs av svenskor, Svenska Maria och Svenska Fina. Finas legendariskt frodiga ägarinna hette Josefina Petterson.

Eller som Evert Taube uttryckte det:

Vår krogvärd han var mördare och kyparn soutenör
Men allt var här så billigt och allting fanns att få
Från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux
Och in genom dörren som ständigt öppen stod
Kom fjärilar kom flickor av mörkt och blandat blod
Vid gallerfönstret såg jag hur Södra Korset brann
Och timme efter timme på denna krog förrann

Efter hundra år av inflationsdriven populism är europeiska besökare ännu mer gynnade i Buenos Aires nöjesvirvel: Man behöver inte vara höginkomsttagare för att dricka champagne, gå på opera och åka taxi till vardags. Varför är där så billigt? Skälen är två. Det ena är att nästan alla argentinska regimer sedan 1930 drivit ekonomin med inflationen som bränsle, rest höga tullmurar för att freda inhemska näringar, garantera sysselsättning åt fackföreningsanslutna arbetare och därmed vinna politiskt lugn. När s­y­stemet sviktar trycker man sedlar. Det säger sig självt att detta inte låter sig göras med fria växelkurser. Staten bestämmer vad en dollar är värd, och ingen säljer frivilligt främmande valuta i en bank. Det betyder att den som anländer med dollars på fickan lever i den bästa av världar, skyddad mot inflationen och bortskämd med vrakpriser på livets goda.

Det andra skälet, som ju hör ihop med det första, är att Argentina är ett klassamhälle. Svensk litteratur, svensk 1900-talshistoria och svensk politik bär djupa spår av klassamhället – dels som realitet, dels som retoriskt grepp. Personer i min generation kände det svenska klassamhället från de äldres berättelser och från böcker, men de hann knappast smaka på det. Det hade gått rasande fort i Sverige. Mina föräldrar och mina kamraters föräldrar hade vuxit upp med tjänstefolk i hemmet, men ingen av oss hade sett en livs levande husa eller piga. Som sommarjobbande fönsterputsare hos äldre svenska överklassdamer bemöttes jag med vänlighet, men bjöds på kaffe i köket. Det var inte ovänlighet. Arbetsfolk satt inte i finrum. Gamla fru von Heidenstam, som varit vår granne och kände igen mig, serverade kaffe i vardagsrummet.

Mitt första möte, i början av 1980-talet, med Sydamerikas värld av herrskap och tjänstefolk ägde rum en högsommardag i december. Jag hade anlänt efter en lång flygresa. Efter duschen glömde jag resemunderingen i ett hörn av badrummet. Några timmar senare, i mitt gästrum, möttes jag av mina återuppståndna smutsplagg, rena och strukna på en galge. Jag trodde mig utsatt för ett skämt och ropade på en förklaring. Men det låg ingen mystik i detta, berättade husfolket. Det var bara Segovia som gjort sin plikt. Det väckte stor munterhet när jag, gripen, sökte upp Segovia för att tacka henne. Hon förstod inte. Drev jag med henne? An­gel, min värd, fick rycka in och ursäkta mitt beteende. Gästen kom, förstod Segovia, från ett land utan servicio doméstico.

Lika populärt som Buenos Aires är hos gästande svenskar, lika populärt är Sverige där. Inte så mycket det verkliga Sverige, som få argentinare sett, utan Sverige som begrepp, för att inte säga vision. Sverige är sinnebilden för allt det som samhällstillvända argentinare drömmer om: en öppen ekonomi och ett solidariskt samhälle utan korruption. Att Sverige inte längre är någon social idyll känner få argentinare till. Men just den utmaning som Sverige gått bet på, integrationen av invandrare, är den där Buenos Aires varit mest framgångsrikt. Mina jämnåriga må ha talat arabiska, armeniska eller italiens­ka med sina föräldrar. Men de var alla mer lika varandra än de var lika sina föräldrar.

Den typiska invandrarfamiljen under massmigrationens år hyrde ett rum i en conventillo, tättbefolkade hyreshus i två etager med tiotals enrumslägenheter i ring runt en inre gård. I hemmen fanns nätt och jämnt rum för kokvrå och för de uppstaplade madrasser som breddes ut på golvet vid läggdags. Social samvaro, lek och tvätt skedde ute på den gemensamma gården. Fattigdom, trångboddhet och ovisshet var invandrarnas lott, men det fanns ingen att rikta några klagomål till. Inga sociala myndigheter, inga bidrag, skyddsnät eller lagstiftade rättigheter existerade. De nykomna fick skapa egna nätverk för lån, kultur och nödhjälp.

Men det fungerade: Invandrarnas barn blev självklara och komplexfria argentinare på en generation. Jämte de många hårt arbetande nykomlingarna fanns förstås också figurer som Buenos Aires klarat sig bättre utan, skojare och skurkar som levde av att lura av sjömän och nyanlända deras besparingar – vi känner dem från flera Taube-visor. Mest ökänt var det judiska brottssyndikatet Zvi Migdal, som importerade unga kvinnor från Östeuropa. De lurades till Buenos Aires med falska äktenskapslöften och förstod – för sent – att de var fångar på en bordell. Men dessa brottsgäng krossades redan på 1930-talet. Idag, för att bedriva lönsam brottslighet, främst knarkhandel, så behövs goda relationer till politiker och poliser.

Alla de halsbrytande förändringarna i spåren av massinvandringen under första halvan av 1900-talet skapade en ny verklighet, ett nytt samhälle och en ny stämning. Buenos Aires förvandlades på några decennier från en avkrok med olagda gator till södra halvklotets största stad och blev ett nybyggarsamhälle genomkorsat av främmande kulturella impulser. För många av landets ledande tänkare och författare kändes den nya mångfalden som en naturkatastrof, där det gamla nådens Argentina översvämmades och späddes ut av främmande folk och språk. Kreatursstängslen, rälsen, kanalerna, världshandeln och de privatägda godsens utbredning slog hårt mot den emblematiske Pampas-bon, gauchon, vars fria liv till häst romantiserades och nobiliserades i en rad diktverk, främst bland dem José Hernández’ Martín Fierro – vers-eposet som förblir en nationalklenod.

Samtidigt med den stora invandringen från gamla världen drog den växande världsstaden till sig ett lika mäktigt flöde av kontinentens egna folk, först från Argentinas andinska och tropiska provinser, och efter andra världskriget också från Peru, Bolivia och Paraguay. Dessa bosatte sig i ringar av ny bebyggelse kring staden, de sämst lottade av dem i så kallade villas miserias – ”eländeskvarter”. Dessa ur-amerikanska invandrares roll i den första generationen blev tjänstefolk och hantverkare i den europeiskt präglade stadskärnan. De blev också nyckeln till det fenomen som mer än något annat skiljer Argentina från resten av kontinenten: Peronismen.

Cabecitas negras, små svartskallar, kallade européerna inne i Buenos Aires mestiserna i den växande stadens randområden. Överste Juan D. Perón, som blev socialminister efter en militärkupp 1943, drev arbetarnas sak, med kollektivavtal, minimilöner, pensionssystem och andra reformer som vann de lägre klassernas hjärta. Perón ogillade massinvandringen från gamla världen som löste upp ”de gamla kreolska sederna”:

Varje dag spyr atlantångarna ut sin last av främlingar, halvdöda av hunger, och förorenar staden; galicier, engelsmän, alla sorter… skulle detta vara civilisation? Alla dessa gatsopare, tjänstehjon och daglönare!

Perón riktade istället sitt populistiska snille mot den inhems­ka underklassen, de mörka ”cabecitas negras”. I hans mun blev den nedsättande termen ett smeknamn: ”Mina kära svartskallar!” Det blev en oerhörd succé. Med en term som ännu inte uppfunnits, så fick Perón samhällsstegens lägst stående att ”känna sig sedda”.

Idéerna som skulle bli ”peronismen” hade Perón insupit under sin tid som militärattaché i Mussolinis Rom: Idén om Ledaren som välvillig förmyndare och fadersgestalt och staten som ekonomins huvudaktör. Men Perón var långt mindre narcissistisk och långt mindre brutal än Mussolini. Han var inte demokrat till sinnelaget, men han kom till makten i val, inte i kupper. Han stängde tidningar och gjorde livet surt för kritiker, men inga av dem mördades eller torterades.

Peronismens historia, med dess personkult, tragedier, statskupper och teatraliska återkomster – är ett ämne för sig, för stort för denna artikel. I berättelsen om staden Buenos Aires är peronismens arv detta: Det är i förstäder och ytterområden, de fattiga icke-européernas hemvist, som peronismen förblir starkast. Den kosmopolitiska, europeiska inre staden, den som möter resenärer, är rikare, mer borgerlig och solitt antiperonistisk. Nyckeln till politisk makt i Argentina finns sedan länge på annat håll: i Buenos Aires-provinsens peronistiska förstäder, Lanús, Avel­laneda, Lomas de Zamora, Quilmes. I flera av det senaste seklets mest dramatiska klimax har de fattiga peronisterna tågat in mot staden från dessa förstäder, ruskat om eliterna, spärrat vägarna och drivit genom sin vilja. Den 17 oktober förblir ett magiskt datum, för det var då, 1945, som en kvarts miljon Perón-anhängare tog över staden och tvingade militärjuntan att släppa Perón, som förts till fångön Martín García.

Spänningarna lever kvar mellan den antiperonistiska staden Buenos Aires, med dess praktbyggen och dess europeiska pretentioner – och dess betydande randstäder i Buenos Aires-provinsen, peronismens stora väljarreservoar. Argentina blev ett rikt land på frihandel, och sedan fattigt på protektionism, men protektionismen har haft det politiska övertaget. När demokratin återupprättades 1983 och det radikala partiets Raúl Alfonsín valdes till president efter sju års militärstyre hoppades investerare att ekonomin skulle öppnas och att de hämmande exporttullarna, retenciones, skulle avskaffas. Men Alfonsín, visade det sig, var lika protektionistisk som de peronister han besegrat, och avgifterna på utförsel, unika i världen, består. Den extremt marknadsorienterade presidenten Javier Milei, som tillträdde för ett år sedan, har lovat att börja montera ned dem i år. Det kommer att bli ett stort drama.

Buenos Aires har hållit sin position som ett av världens mest eftersökta resmål, genom magra år och goda. Men pandemin blev ett dråpslag. De stränga restriktionerna raderade ut turismen, nästan över en natt. Rader av stadens emblematiska matställen och nöjesinrättningar föll som käglor. Några av dem har rest sig sedan dess och turismen har repat sig. De legendariska Pippo-restaurangerna, med interiör och matsedel oförändrade genom decennierna, och världens roligaste bokhandel, Ateneo på Santa Fé-boulevarden, är återigen fulla av besökare. Men det är inte bara dessa sinnliga njutningar som lockar främlingen tillbaka till Buenos Aires. Dess människor, både snillen och vardagsmänniskor, är tillgängliga på ett vis som kommit ur bruk i Europa; öppna för samtal, hjälp, vänskap och spontana infall. Man behöver inte leva länge i staden förrän den blir en del av en själv.