NAZISMENS SENSMORAL
SVENSKA ERFARENHETER I ANDRA VÄRLDSKRIGETS EFTERDYNING
JOHAN ÖSTLING
Atlantis 2008

SEGRARNAS HISTORIA
MAKTEN, HISTORIEN OCH FRIHETEN STUDERADE GENOM EXEMPLET HERBERT TINGSTEN 1939-53
ANDRUS ERS
Bokförlaget H:ström 2009

Vet du vem Erich Wittenberg var? Om du svarar nej på den frågan behöver du inte skämmas. Wittenberg är idag tämligen bortglömd. Överraskande nog uppmärksammas han i två färska svenska avhandlingar, Johan Östlings Nazismens sensmoral och Andrus Ers Segrarnas historia. Ers avhandling undersöker Herbert Tingstens historiesyn under tiden 1939-53. Östling tar ett större grepp och försöker beskriva vilka slutsatser som drogs i det svenska samhället efter nazisternas nederlag 1945. Och då blir Wittenbergs öde intressant.

Wittenberg föddes 1907 i Hamburg och doktorerade 1933 vid Berlins universitet. Eftersom han var av judisk börd tvingades han fly till Sverige. År 1948 sökte han en docentur i politisk idéhistoria vid Lunds universitet. Ansökan avslogs efter att Herbert Tingsten skrivit ett starkt negativt utlåtande.

Tingsten var inte ensam om sin värdering. Ingemar Hedenius beskrev Wittenberg som typisk för det ”i dålig mening tyska sättet att resonera”. Och Olle Holmberg kunde skriva att Wittenberg haft tur som var jude: ”Var han annars skulle ha hamnat åskådningsmässigt sett – ja, det kan man fråga sig.”

Wittenberg hade en positiv inställning till tänkare som Hegel, Fichte och Nietzsche, och han argumenterade också för att konservatismen var nazismens motsats. Att hans åskådning ansågs så komprometterande hänger, enligt Östling, samman med den speciella tolkning av nazismen som var vanlig i Sverige efter kriget.

I den internationella debatten på 1940- och 50-talet uppfattades nazismen inte sällan som en totalitär ideologi och ansågs därmed vara besläktad med stalinismen. Andra såg istället nazismen som en del av en bredare fascistisk rörelse. Dessa tolkningar fick dock inget större genomslag i Sverige, där man istället såg nazismen som ett specifikt tyskt fenomen. Särskilt utmärkande för den nazistiska tänkande ansåg man nationalismen vara medan antisemitismen och rasismen betraktades som sekundära inslag. Viktigt var också att nazismen uppfattades som irrationalistisk, känslomässig och romantisk. Nazismen var motsatsen till civilisation, modernitet, upplysning, förnuft och framsteg.

Genom att nazismen efter krigsslutet tolkades som ett entydigt tyskt fenomen fanns det inte något större behov av svensk självrannsakan. Under kriget hade det funnits kritiker mot den svenska anpassningspolitiken som Torgny Segerstedt och Ture Nerman. Men efter kriget dominerade en självgod syn. Den svenska politiken under kriget ansågs ha varit klok, eftersom den säkrade den svenska freden och friheten. Ännu i boken Per Albin och kriget, som Alf W Johansson publicerade 1985, dominerade detta synsätt. Senare skulle forskare och debattörer som Steven Koblik och Maria-Pia Boëthius angripa samlingsregeringens anpasslighet, vilket ledde till att också Johansson reviderade sitt synsätt.

Under de senaste decennierna har Förintelsen på ett annat sätt än tidigare komma att stå i centrum för vår förståelse av nazismen och andra världskriget. Bilden av nazismens förhållande till moderniteten har också problematiserats. Många har tagit intryck av sociologen Zygmunt Bauman som menade att Auschwitz knappast var ett brott i utvecklingen utan snarare en följd av det moderna samhället.

De lärdomar som drogs i Sverige på 1990-talet och 1940-talet skiljde sig alltså starkt åt. Östling jämför också 40-talets svenska sensmoral med de slutsatser som samtidigt drogs i Västtyskland. I Sverige hade det nyhumanistiska bildningsidealet haft en relativt stark ställning inom utbildningspolitiken, bland annat genom den socialdemokratiske politikern Arthur Engberg. Efter kriget kom emellertid denna syn på kulturarvet att stämplas som auktoritär, och de klassiska språken förlorade mark. Typisk nog är den elake läraren i Alf Sjöberg och Ingmar Bergmans film Hets latinlektor.

I den västtyska skolan uppvärderade man istället det nyhumanistiska bildningsidealet, ett ideal som varit starkt under Weimarrepubliken men slagits sönder av den nazistiska regimen. I Västtyskland fick också det naturrättsliga tänkandet en renässans inom juridiken. Efter det nazistiska missbruket av rättssystemet var man angelägen att understryka att makt och rätt är skilda saker, att det finns en objektiv grund för rätten. Renässansen för naturrätten var ett internationellt fenomen, som också avspeglade sig i FN-stadgan.  I Sverige rubbades dock inte de hägerströmska föreställningarna om att naturrätt är metafysik och vidskepelse.

I Sverige hade de rationalistiska kulturradikalerna – 1945 års generation – tillgång till ”sensmoralprivilegiet”. Som de mest typiska företrädarna för denna grupp ser Östling Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius. Andra företrädare är Tage Erlander, Gunnar och Alva Myrdal, Karl Vennberg, Artur Lundkvist, Olle Holmberg, Knut Jaensson, Erik Lönnroth och Anders Wedberg.

En ganska brokig samling kan man kanske tycka, som sträcker sig från en Natovän som Tingsten till Sovjetvänner som Vennberg och Lundkvist. De som marginaliserades var de konservativa, liksom personer med religiös åskådning eller intresse för kontinentalt tänkande. På svenska universitet blev den anglosaxiska, analytiska filosofin alltmer hegemonisk. Kunskaperna om tysk kultur minskade, bland annat därför att tyskan ersatte engelskan som första främmande språk 1946.

Östlings intressanta och välskrivna avhandling kastar ljus över några av efterkrigstidens mest uppmärksammade svenska debatter. När den konservative katoliken Sven Stolpe 1959 lade fram sin avhandling om drottning Kristina fick den inte det erkännande som varit motiverat. Intressant i sammanhanget är att Stolpe under kriget publicerat boken Fem norrmän, som fördömde den tyska ockupationen av Norge. Stolpes främste vedersakare i Kristinadebatten, Sten Carlsson, hade däremot haft nazistsympatier. På ett liknande sätt kunde Karl Vennberg, som också hyst sympati för den tyska diktaturen, på 40-talet vinna framgångar genom att stämpla den antitotalitäre Sten Selander som reaktionär.

Hur mycket av kulturradikalernas starka ställning efter kriget som berodde på ”nazismens sensmoral” är naturligtvis svårt att exakt bestämma. Socialdemokraterna hade 1932 inlett sitt långa maktinnehav. Hos inflytelserika opinionsbildare som makarna Myrdal och arkitekter som Sven Markelius och Uno Åhrén fanns redan på 30-talet en stark traditionsfientlighet och en reduktionistisk människosyn. Att kulturradikalerna fick sensmoralprivilegiet 1945 hängde väl samman med att de redan hade en stark position.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Möjligen kan jag tycka att bilden av Tingsten blir lite för rätlinjig om man ser honom som en enkel företrädare för ”1945 års idéer”. I den mån han entydigt företrädde detta synsätt var det före 1945. I boken Den nationella diktaturen från 1936, då Tingsten fortfarande var socialdemokrat, framställs fascismen som en borgerlig ideologi. Men som chefredaktör på Dagens Nyheter på 1946-59 företrädde han närmast en totalitarismteori, och drog paralleller mellan Stalin, Hitler och Mao. Också vid denna tid såg Tingsten nazismen som ett utslag av tysk romantik, vilket avspeglade sig i bedömningen av Wittenberg. Tingsten skulle samtidigt beklaga att han på 30-talet inte sett de socialistiska inslagen i nationalsocialismen.

Tingsten hörde till dem som kraftigast opponerade mot att göra tyskarna kollektivt ansvariga för nazismens fasor. Hos Tingsten fanns också ett starkt intresse för katolska författare. Någon militant ateist av Hedenius slag var han inte.

Under sin tid som chefredaktör hade Tingsten ett stort inflytande över debatten. Efter hans död 1973 var det länge ganska tyst om honom. På 1990-talet fick han emellertid en renässans, mycket tack vare Per Ahlmark. År 1992 gav Ahlmark ut ett urval av Tingsten-texter, Tyranniet begär förtroende, som ledde till en livlig debatt. Debatten fortsatte två år senare när Ahlmark publicerade sin bok Vänstern och tyranniet. Vid denna tid kom också flera nya upplagor av Tingstens böcker. Dessutom började forskarna skriva böcker om honom. Nu har alltså ytterligare en avhandling utkommit, av Andrus Ers. Tingstens återkomst på 1990-talet kan väl beskrivas som en följd av Berlinmurens sensmoral.

Sverige var ju neutralt under såväl det andra världskriget som det kalla kriget. Skillnaden var emellertid att det under efterkrigstiden fanns en militärallians Sverige kunde ha anslutit sig till. Som chefredaktör angrep Tingsten den svenska alliansfriheten och förespråkade ett Natomedlemskap.

Efter Sovjetunionens fall borde det vara lättare att se att Tingsten, liksom till exempel Eyvind Johnson, hade rätt. Denna insikt har dock inte fått den spridning man kunde önska sig. Också sedan Alf W Johansson blivit mer negativ till Per Albins neutralitetspolitik gav han ut en bok där han kritiserade Tingstens hållning under det kalla kriget. Här återstår en del att göra för hugade forskare.