Sedan december förra året drar en våg av bombdåd på en ny, högre nivå genom Sverige. Det har exploderat så gott som varje dag – i trapphus, vid lägenhetsdörrar eller utanför fastigheter runtom i landet (oftast i eller kring större städer). Jag läser i tidningen att det har blivit allt vanligare att köpare vid bostads­affärer går igenom vilka grannarna är, innan de slår till på ett objekt. Finns det någon med skumma kopplingar i huset? Någon med tidigare brottsdomar på sig? Att ha fel granne idag kan resultera i att man vaknar med glassplitter i sängen. Eller värre. För mindre än två år sedan dödades Soha Saad, 24-årig lärare i Storvreta, av en bomb som var riktad mot en granne.

Grannen behöver inte vara kriminell för att vara måltavla. Det räcker att han eller hon har fel efternamn eller driver en verksamhet som är utsatt för penningutpressning. Bombdåden drabbar heller inte bara vissa områden. I Stockholm smäller det i stadsdelar och förorter med skilda socioekonomiska förhållanden, från de högavlönades Östermalm till de lågavlönades Bredäng, från journalistkårens Södermalm till utsatta Järva.

För närvarande domineras alltså nyhetsflödet av sprängdåden som de gängkriminella anlitar mycket unga personer till att utföra. Att det exploderar ovanligt mycket i vårt land är i sig inget nytt. 2023 cirkulerade nyheten att Sverige var det icke-krigande land i världen med flest bombattentat, näst efter Mexiko. Skjutningarna, där vi också sticker ut rejält i Europa, minskade däremot något under förra året och antalet skadade från skjutvapenbrott minskade med nästan hälften.

Likväl lever vi idag i en svensk verklighet som, om någon hade beskrivit den för två decennier sedan, av de flesta hade avfärdats som bisarr. Det är framförallt under de senaste tio åren som denna ledsamma utveckling tagit riktig fart. Samtidigt som det grova våldet är det mest synliga och spektakulära, har även andra typer av kriminalitet vuxit i det dolda. Välfärdskriminalitet och korruption är mer diskreta verksamheter, men antagligen farligare och mer systemhotande än våldet.

Så vad sker i ett högtillitsland som Sverige, givet dessa förhållanden? Vad händer med tilliten – och vad händer med civilkuraget, som vi som samhälle håller högt? Många blodiga mord har skett på grund av gangstervåld de senaste åren, men två av dem är ett slags milstolpar, eftersom de förflyttade gränserna för tabun.

Det ena var när den unga läkaren Karoline Hakim sköts till döds med sitt lilla spädbarn i famnen utanför bostaden i Malmö i augusti 2019. Måltavlan var enligt polisens teori hennes sambo, som stod bredvid. Ingen åtalades någonsin för mordet. Såhär sade åklagare Lisa Åberg till SVT: ”Vi har vänt på varje sten, men problemet är att ingen vill prata. Många uttrycker avsky för brottet […] Ändå vill de inte medverka i utredningen.” Mördaren går fortfarande fri.

Det andra mordet ägde rum i april förra året, i Skärholmen i södra Stockholm. 39-årige Mikael­ cyklade genom en gångtunnel, tillrättavisade ett tonårsgäng som hängde där och blev då ihjälskjuten inför ögonen på sin 12-årige son. I skrivande stund pågår rättegången, med fem åtalade män i 17–18-årsåldern. Polisen har i detta fall haft hjälp av allmänhetens vittnesmål, så att åtal kunde väckas.

De som bidragit till åtalet har visat ett stort civilkurage. För vem vet vad som kan hända den som vittnar – om det räcker med en spontan tillsägelse för att bli skjuten? De kriminella gängen har många villiga rekryter till bombdåd eller kontraktsmord. Justitieminister Gunnar Strömmer sade nyligen i SVT:s 30 minuter att rekryteringen idag sker digitalt och i en ”industriell” skala. Rent krasst är det sannolikt en högre tröskel för många vanliga, hyggliga människor att göra det rätta idag än före gängens och barntorpedernas tid. För att värna civilkuraget är det därmed helt avgörande att polisen och andra myndigheter har kapaciteten att skydda dem som vågar tipsa och vittna.

Läs gärna detta nummers temaartiklar om hur civilkuraget utmanas i vår tid. Även akademin har sin beskärda del av svårigheter att stå upp för det som är rätt och sant, vilket Germund Hesslow skildrar. I en text redogör också Per-Arne Bodin för traditionen av ryska dissidenter från Aleksandr Solzjenitsyn till Anna Politkovskaja, till oppositionsledaren Aleksej Navalnyj som dog i fångenskap för ett år sedan. Den 24 februari är det också tre år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Lars Peter Fredén, ex-ambassadör, ville ta reda på vad som händer vid fronten. Han cyklade från Stockholm till Ukraina för att komma så nära som möjligt. Missa inte hans reportage i detta nummer, det första av två.