Man undrar vad de hade väntat sig. I mitten av 1990-talet gav Bo Cavefors ut självbiografi ska böcker som Barnsliga memoarer (1995) och Valpen som ung man (1996), och han fyllde med egna skriverier den egna tidskriften Svarta Fanor, vars första nummer utkom i maj 1994. Då om inte förr gick det att dra slutsatser om och sätta frågetecken för hans ståndpunkter i sexuella och politiska frågor. Åtminstone var det vad jag hade kommit att göra.

Jag var kulturchef på Svenska Dagbladet, där Cavefors hörde till medarbetarna. Under mina ögon kom en artikel ur en landsortstidning där han med oändligt förstående och utan reservationer urskuldade Adolf Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Jag meddelade honom att jag i fortsättningen inte önskade se några bidrag av hans hand i Svenska Dagbladet. Cavefors hörde av sig med anspråk på ekonomisk kompensation, och genom åren har han inte försuttit tillfällen att då och då ge mig ett hugg.

Annars var jag som så många i min omgivning full av beundran över vad Bo Cavefors hade uträttat så länge han utgav andras böcker i stället för att skriva egna. År 1959 grundade han Bo Cavefors bokförlag AB, vars ägare och verkställande direktör han var fram till 1979, då företaget gick i konkurs. En del av verksamheten hade han när det började gå utför med finanserna räddat över till det i Zürich baserade Verlag Bo Cavefors, som existerade mellan 1977 och 1985. Det senare året debuterade han som författare med essäsamlingen Helvetet, utgiven på Janus förlag. Rollbyte vidtog.

Bo Cavefors växte upp i högborgerlig miljö. Familjen bodde i Malmö och hade sommarvilla på Näset. Det var Bo, hans mamma, hans styvpappa och hans halvbror. Skoltiden tilldrog sig delvis på internat i Surrey i England. Lärarna var jesuiter och gjorde starkt intryck på sin svenske discipel. Militärtjänsten avverkades på tolkskolan. Så vidtog universitetsstudier i slaviska språk, halvhjärtat bedrivna i London. Mer energi ägnades åt den utforskning av världen som han bedrev tillsammans med Jacco, en rumskamrat från internatet i Surrey. Jacco var från Ghana, son till en jurist som arbetade för Kwame Nkrumah, då ännu i exil. Bo, som hade haft sina första sexuella erfarenheter med män och pojkar redan före tonåren, var förälskad i Jacco men också i dennes syster Claudia. Han hade sexuella relationer till båda. I Valpen som ung man, där han använder pronomen i tredje person för att referera till sig själv, beskriver han sitt förhållande i synnerhet till Jacco: ”Deras kukar är långa och grova. När de lägger dem, eregerade, jämsides på en bordskiva, tycker de att det är ett mycket läckert stilleben. När de älskar med varandra är det samtidigt sexuell utlevelse och estetisk upplevelse.”

Sitt intresse för litteratur och exotiska intellektuella och fysiska miljöer omsatte Bo Cavefors i artiklar för Malmös fyra tidningar: Sydsvenska Dagbladet, Arbetet, Skånska Dagbladet och Kvällsposten. Snart ändrades hans levnadsvillkor drastiskt. Han fick ut ett arv efter sin biologiska pappa, en betydande summa, mycket betydande. I Valpen som ung man fångar han situationen: ”När han får ut arvet, insatt på Bank Hoffman i Zürich, blir det praktiskt möjligt för honom att leva som han behagar. Han köper de böcker han längtar efter. Han låter sy sina kostymer och han köper leksaker på Harrod’s till sin halvbrors nyfödda dotter, som han älskar. Och han kan starta ett bokförlag när han inte vet vad han skall göra när han tycker att det blir långtråkigt att enbart skriva artiklar. Dessutom visar det sig, när han närmare studerar bokmarknaden, att svenska bokförlag struntar i att ge ut sådana böcker Jacco och han ägnat stort intresse under tio års tid.”

Bo Cavefors var 23 år gammal när han blev bokförläggare. Vad slags litteratur han ville ge ut framgår av Valpen som ung man: ”Våren 1959 börjar han planera bokförlaget och beslutar sig för att ge ut Ezra Pound, som Jacco, Michael och han beundrar, inte endast för de upproriska dikterna och de eleganta essäerna, utan även som person, för modet att framträda med inopportuna politiska åsikter trots att kriget gick som det gick, trots inspärrningen på dårhus och trots att alla etablissemang är emot diktaren.”
Några förtydliganden bör kanske göras. Michael är en annan studiekamrat från internatet i Surrey. Poeten Ezra Pound tog under andra världskriget ställning för Mussolini och medverkade i italiensk radiopropaganda trots att han var amerikansk medborgare. Myndigheterna i USA ville efter kriget undvika en rättegång och valde en sovjetisk lösning. En rättegång för landsförräderi skulle sannolikt ha resulterat i en dödsdom, varvid fascismen skulle ha fått en Nobelpriskandidat som martyr. Bättre då att låtsas att Pound var sinnessjuk och stoppa in honom på ett mentalsjukhus, St. Elizabeth i Washington. År 1958 frigavs Pound och återvände genast till Italien. På däck på fartyget Cristoforo Colombo lät han vid ankomsten till Neapel fotografera sig med högra armen höjd i fascisthälsning.

Att den unge Bo Cavefors gärna dök upp i högersammanhang och även extrema högersammanhang framgår i hans båda självbiografiska böcker. ”På Kvällsposten möter han ett par insiktsfulla redaktörer på ledarsidan. En av dem träffar han också i Ungsvenskarnas föreningslokal på Södergatan”, heter det i Valpen som ung man. Ungsvenskarna var vid denna tid högerpartiets ungdomsförbund. ”På Davidhalls torg brukar Per Engdahl hålla möten och i hörnet Fersens väg/Regementsgatan krockar ett par spårvagnar”, heter det i Barnsliga memoarer när han ska ge en impressionistisk bild av sin ungdoms Malmö. Per Engdahl anslöt sig först till Sveriges fascistiska kamporganisation och blev senare ledare för Nysvenska rörelsen. Han gjorde sig bemärkt 1935, då han blev filosofie licentiat i statskunskap vid Uppsala universitet och då han debuterade som lyriker med diktsamlingen Stormsvept, där han deklarerar att hans dikter vill ”fladdra som fanor mot himmelens blå” och ”smattra som korta fanfarer” och där han lovsjunger ”den vita eliten, där den vita historien sker”. Det är ingen nyck som gör att Bo Cavefors 1979 kommer att publicera Per Engdahls memoarer Fribytare i folkhemmet.

Dock vore det förhastat att knyta den nyvordne bokförläggaren exklusivt till högerståndpunkter och fascism. Det är ”inopportuna politiska åsikter” över huvud taget som lockar honom. En ögonblicksbild av honom i starten av hans förläggarbana finns i Lars Lönnroths ännu inte utgivna eller ens färdigskrivna memoarer. Lönnroth var i början av 1960-talet ordförande i studentföreningen Verdandi i Uppsala, vilken försökte överbrygga motsättningen mellan liberalism och socialism och lyfta fram förenande idéer och ambitioner i de två tanketraditionerna. Inom föreningen ville man starta en ny skriftserie, Verdandi-debatt, och vände sig till Cavefors. Lönnroth skriver: ”En viktig roll innehades i början också av vår unge och ytterst originelle förläggare i Malmö, Bo Cavefors, som med hjälp av ärvd förmögenhet höll på att etablera sig som utgivare av maximalt kontroversiella böcker; ur hans synpunkt kunde vi aldrig bli tillräckligt rabulistiska, men han understödde ändå det mesta vi hittade på. Redan nästa år övertogs dock utgivningen av det mer solida bokförlaget Prisma, vilket medförde att vår samarbetspartner blev den något äldre och inte fullt så kontroversielle förläggaren Bertil Hökby.”

Om man tittar på en lista över Bo Cavefors bokförlag AB:s tidiga utgivning är intrycket knappast enhetligt, även om vissa linjer genast framträder. Ezra Pound representerar inte bara eller ens i första hand fascism utan framför allt litterär modernism. Annat av liknande slag uppträdde snart. År 1961 gav Cavefors ut den tysk-franske dadaisten Hans Arp, den spanske surrealisten Salvador Dalí och den amerikanske beatförebilden John Clellon Holmes. Men också skönlitteratur med mer konventionell berättarteknik lockade. Inte minst blev Bo Cavefors 1961 förläggare åt Stig Claesson, ett samarbete som under 1960-talet resulterade i åtta utgivna titlar, vilka alla kom i mer än en upplaga. Ett annat påtagligt inslag i den tidiga utgivningen är böcker som tar upp afrikansk problematik. Redan 1959 utkom en volym med titeln 7 algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike och året därpå Robert Davezies Fronten. Dokument från kriget i Algeriet. Därefter följde slag i slag Per Wästbergs Afrika berättar, Anders Ehnmarks och Sven Hamrells Afrikaner om Afrika och Anders Ehnmarks och Per Wästbergs Angola/Mozambique. Närheten till Jacco bör ha spelat in beträffande detta uppmärksamhetsfokus.

Senare på 1960-talet överskuggas både litterära modernister och afrikansk problematik av vänsterlitteratur. Bo Cavefors blev tidsandans förläggare, omsider med säte i den vackra, vita, av Helgo Zettervall ritade villan med adress Sandgatan 14 i Lund. Sandg. 14 var också namn på en gratiskulturtidskrift med starkt reklaminslag. Här presenterade förlaget sina författare och sin utgivning. Skönlitterärt manifesterades vänsterorienteringen i flitig utgivning av två författare med efternamnet Weiss, nämligen Peter och Alexander. Av den förre utkom tretton verk under perioden 1963 till 1970, av den senare nitton under perioden 1964 till 1977.

Marxismens klassiker radar upp sig i utgivningslistan från och med 1965. Det året kom Mao Tse-Tungs Militärpolitiska skrifter i två delar. År 1966 var det dags för Rosa Luxemburg (Jag var, jag är, jag blir), 1967 för Antonio Gramsci (En kollektiv intellektuell) och Josef Stalin (Teori och praktik), 1968 för Georg Lukács (Historia och klassmedvetande), 1969 för Karl Marx (Kapitalet i tre delar), V. I. Lenin (Imperialismen som kapitalismens högsta stadium) och Walter Benjamin (Bild och dialektik). Och klassikerna kompletteras av nuets marxistiska iscensättare, förnyande uttolkare och historieskrivare eller teoretiska pedagoger. I den första kategorin förelåg 1968 Che Guevaras Gerillakrig och 1971 antologin Det väpnade upproret med bidrag av bland annat Ho Chi Minh. I den andra kategorin utkom fyra titlar av Roland Barthes mellan 1966 och 1975 och fyra av Louis Althusser mellan 1968 och 1976. I den tredje kategorin publicerades 1968 Ernest Mandels Inledning till marxismens ekonomiska teori, 1969 Maurice Cornforths Marxismens filosofi i tre delar, samma år Henri Lefebvres Marxismen och 1970 E. H. Carrs Ryska revolutionen i tre delar.

Titlarna på den digra listan var förstås redigerade, kommenterade och översatta av personer som själva hade svepts med i vänstervinden, stundom sådana med lundensisk hemvist. Gramsci och Stalin introducerades av René Coeckelberghs, Luxemburg och Marx av Bo Gustafsson, och Althusser av Göran Therborn. Bland översättarna möter Jan Stolpe, Gunnar Sandin och Gunnar Olofsson. Cavefors hade tidigt gjort bekantskaper i de här kretsarna. Redan i början av 1960-talet hade han samarbetat om utgivning inte bara med Verdandi utan också med Clarté. Mot slutet av 1960-talet var det snarast Zenit som var samarbetspartner. Bland redaktörer, kommentatorer och översättare fanns åtskilliga som skrev egna böcker, var för sig eller tillsammans.

Med kulmen 1968 till 1970 sände Cavefors i offentligheten ut en lång räcka titlar av vänsterintellektuella från Sverige. Förlänger man spannet till perioden 1966 till 1973 kan man sammanställa en anslående namnlista. Här finns bland annat Ronny Ambjörnsson, Kurt Aspelin, Torsten Bergmark, Lars Dencik, Aant Elzinga, Tomas Forser, Hans Granlid, Rolf Gustavsson, Helena Henschen, Lars Herlitz, Göran Hydén, Kjell E. Johanson, Kjerstin Norén, Gunnar Ohrlander, Gunnar Persson, Giuliano Pontara, Folke Schimanski, Göran Skytte, Olle Svenning, Jörn Svensson, Göran Therborn, Ove Tjernberg, Per Arne Tjäder, Anna Törngren och Nordal Åkerman. En del veteraner kompletterar bilden, som Gunnar Gunnarson och Hilding Hagberg.

När Cavefors ser tillbaka på denna sin författarkader kan bitter kritik komma till uttryck. Våren 2003 blev han av studenttidningen Lundagård tillfrågad om han tyckte att ”68-generationen lyckats förvalta sitt arv”. Han svarade: ”Generellt sett måste jag säga nej. I dag sitter de som professorer, byrådirektörer eller som redaktörer i Stenbecksfären. Det är det tragiska med 68-generationen – att för dem blev det en karriärplattform. Det är mänskligt men tråkigt.”

Vänstervågen som slog över förlaget var kraftig men ebbade ut ganska snart. Orsakerna var flera, men en förtjänar att betonas. Med vänsterns snabbt tilltagande fraktionering blev det svårt att upprätthålla den spännvidd som kännetecknade Cavefors utgivning av tidsandans bokstäver. Maoisterna försvann till sitt förlag, trotskisterna till sitt och de med Sovjetunionen lojala till sitt. En omständighet som kan finnas skäl att nämna i detta sammanhang är att böckerna från Bo Cavefors bokförlag AB med få undantag var läckert formgivna, härliga att se på och sköna att hålla i. I det avseendet stod utgivningen i bjärt kontrast till den som bedrevs i vänsterns övriga bokförlag, där det närmast verkar ha varit en dygd att göra de digra volymerna fula och svårlästa, med trista omslag och med hopplös typografi .

Vad som blev över av vänsterutgivning för Cavefors när vänstern fraktionerade var det mest extrema: Kim Il Sung och RAF, alltså Röda armé-fraktionen. Med början 1974 gav han ut nio volymer av Kim Il Sung. Böckerna har blå, gröna och röda linnepärmar och transparenta skyddsomslag. Författarnamn och titlar avtecknar sig i förgylld relief. Längst fram i varje volym finns ett porträtt av författaren placerat bakom ett lövtunt skyddspapper. År 1977 utkom RAF: texter, ett band om 520 sidor med terrorgruppens egna skrifter, inlett av en fotokavalkad med bilder av Andreas Baader, Gudrun Ensslin, Jan-Carl Raspe, Holger Meins och Ulrike Meinhof, ungefär som om det rörde sig om en utgåva om rockstjärnor. Cavefors gav ut dokumentsamlingen också på tyska, franska och italienska. I det förra fallet ombesörjde han till och med en smuggelutgåva, en utgåva med falskt omslag, där tullpersonal skulle tro att det var fråga om Per A. Rosenbergs Kärlek med förhinder och inte om texte: der RAF.

Utgivningen av Kim Il Sung och RAF speglar kanske i någon mån de tilltagande finansiella problem som Bo Cavefors hade att kämpa med. Det är svårt att tro att han i fall som dessa inte skulle ha blivit utrustad med ovärdiga pengar, sådana som kom från Nordkoreas propagandamyndigheter respektive från bankrån i Västtyskland. Cavefors har aldrig tillstått att så skulle ha varit fallet. Däremot har han i intervjuer kunnat kokettera med uppgifter om penningtrafik i motsatt riktning. Viggo Cavling intervjuar den före detta förläggaren i Dagens Nyheter den 28 december 2002 och vet då att berätta följande: ”Men Bo Cavefors gjorde mer än bara gav ut RAF:s texter. Han fungerade av och till som terroristernas ’bankir’. Via Cavefors bankkonton fick terroristerna pengar.” Hur som helst passade böckerna av Kim Il Sung och RAF sin svenske förläggare. De svarade mot den dragning till det mest extrema som är urskiljbar genom Cavefors hela bana och ytterst påtaglig i dess senare faser. Inga medel är för grova när det gäller att bekämpa kapitalism och liberalism.

Annars kan man göra iakttagelsen att Cavefors efter vänsterkulminationen som bokförläggare sökte sig tillbaka mot sitt ursprung i branschen. Han tog sig an ett par afrikanska författare, Sembene Ousmane – O land, mitt vackra folk (1975) och Guds träbitar (1978) – och Wole Soyinka – Röster ur förändringen (1975), Laglöshetens tid (1976) och Mannen dog (1977). Och verk med anknytning till litterär modernism uppträde åter med större frekvens i utgivningen. År 1972 gav han ut Lautréamonts Maldorors sånger, både en bokhandelsupplaga och en bibliofilupplaga om 50 exemplar. Senare följde exempelvis William Carlos Williams Dikter (1974), Stéphane Mallarmés En fauns eftermiddag (1975), Man Rays Självporträtt (1976), Georges Dariens Tjuven (1976), Fernando Arrabals Brev till general Franco (1976), Pierre Cabannes Dialog med Duchamp (1977) och William S. Burroughs Den nakna lunchen (1978). Cavefors hittade också en grupp unga svenska stencilpoeter med ett romantiskt förhållande till både Baudelaire och beatförfattarna. Han blev nu förläggare till den så kallade Vesuviusgruppen, vars kärna utgjordes av Eric Fylkeson, Per-Eric Söder och Bruno K. Öijer. Prompt utkom böcker som Fylkesons Maskinerna ska dö (1974) och Dandy (1975), Söders Den okända födan (1975) och Kärlekens hat (1977) och Öijers c/o Night (1976) och Chivas Regal (1978), dessutom samlingsantologin Mot alla odds (1977).

Mest innebördsdigert är dock förhållandet att Cavefors på nytt öppnade en högerfront. En författare blev honom kärare än någon annan: Ernst Jünger. År 1975 utkom dennes Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation i förträffligt urval och lysande översättning av Stig Jonasson. Till ingen annan kommer Cavefors under alla år som följer att referera tillnärmelsevis så ofta och så uppskattande som just till Jünger. Utgåvorna blev fler. År 1976 har Stig Jonasson bearbetat Bertil Malmbergs översättning från 1950 av På marmorklipporna. År 1978 har han i stället givit sig i kast med Psykonauterna.
Rus och droger. Och år 1981 gav Cavefors på sitt exilförlag ut den mäktiga idéromanen Eumeswil, nu i översättning av Richard Matz.

Ernst Jünger är en av frontgestalterna i det som brukar kallas ”den konservativa revolutionen”, alltså den idémiljö som under Weimarrepubliken krävde samhällelig nyordning, demokratins avskaffande och ett elitärt styre. De konservativa revolutionärerna var inte sällan avvisande till nazismen, som de ansåg vara alltför vulgär och småborgerlig. Samtidigt var de utan tvivel delaktiga i att skapa den jordmån i vilken nazismen kunde växa sig stor och stark. På 1990-talet hamnade Jünger ånyo i centrum för den ideologiska debatten i Tyskland, detta i egenskap av kultfigur för den nya höger som samsamlades kring antologin Die Selbstbewusste Nation (1994).

När Cavefors i Valpen som ung man kommenterar sin tidiga utgivning av Ezra Pound och någon parallell mer vänstersinnad författare skriver han: ”Kombinationen radikalism och konservatism, radikal konservatism, driver han så länge han sysslar med bokutgivning.” Alldeles sant är detta alltså inte. Här finns ett rörelsemönster över tid. Högerpositionerna framträder i början och slutet. Vänsterpositionerna dominerar kraftigt i mitten. Repliken är likväl klargörande vad beträffar denna missionerande bokförläggare, fylld av hat mot den gemenliga ordningen. Den energiske mannen på Sandgatan 14 med sitt välmatade konto i Bank Hoffman i Zürich ville medverka till att samhället omstörtades, egentligen tämligen likgiltigt hur, bara det blev grundligt gjort. I essäsamlingen agere contra (2003) fäller han en isande otäck kommentar till misslyckandet hos de två revoltrörelser som hans förläggargärning och skriftställarskap i så hög grad har uppehållit sig vid: ”Såväl Tysklands konservativa revolutionärer under 1920- och 30-talen, som vänstergrupperna under 1960- och 70-talen, stormar fram under kulturkritikens och kulturkampens slitna banér, vilket, sett på avstånd, med nödvändighet innebar ett misslyckande. Kapitalismens och liberalismens fiender måste agera politiskt och militärt för att segra.” För litet våld, således.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Ändalykten av Bo Cavefors bokförlag AB är starkt mytologiserad. Ingressen till en intervju i Folket i Bild/Kulturfront (2004:10) ter sig signifikativ: ”Bo Cavefors är den före detta förläggaren som med sin spretiga och provokativa utgivning retade etablissemanget så till den grad att man såg sig tvungen att tysta honom.” Ett dylikt perspektiv omhuldas inte minst av de ganska många internetskribenter som lovsjunger Cavefors för att man hos honom finner ”en antiparlamentarisk appell” eller kan bevittna ”en stripshow där parlamentarism, industrikapitalism och liberalism tvingas upp på scenen”. Säkerligen har perspektivet tilltalat också de obskyra publicister som kom att söka närhet till Cavefors, sådana som Kalle Hägglund och Jonas De Geer. Hägglund var förläggare till agere contra. De Geer debuterade i Svarta Fanor. Hägglund blev mest ryktbar som Adolf Hitlers svenske förläggare men hade gedigen vänsterbakgrund, bland annat som redaktör på Clarté och som chef på Oktoberförlaget. De Geer fanns en tid på allas läppar som ansvarig utgivare för Samtidsmagasinet Salt, som var främlingsfientligt, aggressivt mot homosexuella och feminism och hyllande inför en historierevisionist och förintelseförnekare som David Irving.

Fakta kring det caveforska bokförlagets undergång kan inhämtas exempelvis i Karin Kronströms trebetygsuppsats i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet, ”Bo Cavefors bokförlag – dess verksamhet och utgivning”. Två komponenter föreligger: dels agerade Statens kulturråd, dels agerade länsåklagare Lennart Eliasson.

Nämnden för litteratur och bibliotek vid Statens kulturråd fattade i augusti 1977 beslut om att Bo Cavefors skulle få uppdraget att ombesörja en nationalutgåva av August Strindbergs samlade verk. Ärendet blev sedan liggande på kulturdepartementet. Under dröjsmålet blev det alltmer uppenbart att förlaget hade allvarliga ekonomiska problem. Skulderna översteg med marginal tillgångarna. På Statens kulturråd omprövade man därför sitt beslut. Uppdraget att ge ut Strindbergs verk gick i stället till ett annat, gråare men solidare bokförlag, Almqvist & Wiksell. Förändringen var förstås en missräkning för Bo Cavefors, som måste ha kalkylerat med att kunna rädda sitt sjunkande skepp med rundligt tilltagna statliga pengar. Men Statens kulturråd handlade som sig bör ansvarsfullt och långsiktigt.

Parallellt med detta förlopp började länsåklagare Lennart Eliasson att intressera sig för förlagets bokföring, vilket resulterade i tre husundersökningar och ett åtal. Visserligen ogillades flertalet åtalspunkter av Lunds tingsrätt, men Bo Cavefors blev fälld för bokföringsbrott och undertryckande av urkund. Han fick villkorlig dom, bland annat för att han hade förstört (eller åtminstone påstått sig ha förstört) fakturor och beställningssedlar beträffande RAF-boken. I efterhand framstår det som rimligt, ja, riktigt att länsåklagaren gjorde som han gjorde.

Cavefors framställer i ena stunden ingripandena av Statens kulturråds
styrelseordförande Birgit Rohde och länsåklagare Lennart Eliasson som en omotiverad häxjakt, för att i nästa berömma sig av att ha dragit myndigheterna vid näsan. I Valpen som ung man refererar han till ”en av Hoffmandirektörerna”, som skyddade honom: ”När jakten går, med länsåklagare och folkpartistiska kulturpolitiker som arrangörer av spektaklet, når de inte fram till hans gamla bankförbindelse och andra vänner, utan hamnar på ett nyöppnat konto i en helt annan bank.” Och Viggo Cavling kan i sin ovan åberopade intervju vidarebefordra en pikant information: ”Razzior genomförs på tre platser och polisen vänder ut och in på det mesta, men hittar ändå inte de kritiska pärmarna som berättar om terroristkontakterna och kontonumren i Schweiz. De låg tryggt i en bagagelucka
i en bil som tillhörde förläggarens fru.”

Förlaget gick i konkurs. Förläggaren försvann för en tid utomlands. Omsider återvände han till Sverige. Uppenbarligen behövde han inte ägna sig åt lönearbete utan kunde alltså sysselsätta sig med skriverier. Sina upproriska fraser spred han från en rymlig och modern lägenhet precis i hjärtat av Malmö, vid Triangeln. Kontot på Bank Hoffman var av allt att döma fortfarande välfyllt. Det är skönt för samhällsomstörtare med kapital och banksekretess.

Peter Luthersson