Utbildningens betydelse för enskilda personer är väldokumenterad. Den enskilde får nya perspektiv på tillvaron, bättre möjligheter att delta i samhället och större valfrihet på arbetsmarknaden. Utbildningens långsiktiga betydelse för vår ekonomi och vårt samhälle är också tydlig. Skickliga yrkesutövare har länge utgjort ryggraden för såväl privat som offentlig sektor. Något kortsiktigt samband mellan utbildning och ekonomisk tillväxt har dock inte kunnat påvisas av forskningen, men på längre sikt är ekonomin helt beroende av välutbildade och yrkesskickliga personer som på olika sätt omsätter sitt kunnande och sitt engagemang i arbetslivet.

Ekonomhistoriker talar till och med om att kunskaper och färdigheter är avgörande för ett lands välstånd. I min senaste bok, Reformer och revolutioner (2013), tas frågan upp särskilt. I början av 1980-talet visade Richard Easterlin att avsaknaden av utbildning var huvudorsaken till varför vissa länder fortfarande var fattiga medan andra länder blivit rika under 1900-talet. Kort därefter visade Moses Abramovitz och Robert Barro att befolkningens utbildningsnivå bidragit till 1900-talets sena tillväxtökning.

För äldre tider ser vi samma mönster, men då var utbildning och religiös övertygelse nära sammankopplade. När protestanter i Preussen lärde sig att läsa Bibeln gav det högre tillväxt i samhället. Ett liknande förhållande fanns i Sverige i slutet av 1800-talet då exporten förändrades genom den så kallade snilleindustrin – från att ha varit inriktad på att leverera det som andra länder efterfrågade till att börja tillverka produkter som sedan fann sin internationella marknad.

Enligt Lars G Sandberg var Sveriges framgångar i slutet av 1800-talet ett resultat av ”impoverished sophisticate”, vilket innebär att Sverige var ett fattigt men välutbildat land, som var redo att anpassa sig efter industrialismens nya teknologi. Det är ofta så som kunskaper har omsatts i praktiken. Relativt välutbildade personer har använt kunskaper och färdigheter på ett nytt och effektivare sätt. De skandinaviska länderna hade relativt högre läskunnighet och importerade tidigt den industriella revolutionens nya teknik. Det gjorde att invånarnas köpkraft snabbt kunde komma ikapp övriga länder i centrala Europa.

På motsvarande sätt kan låg utbildningsnivå underminera ekonomisk tillväxt. Enligt Gabriel Tortella, Kevin H O’Rourke och Jeffrey G Williamson hade exempelvis Portugals och Spaniens relativt låga utbildningsnivåer negativa effekter. Därför uteblev den ekonomiska upphämtningen som ägde rum i Sverige, Norge och Danmark åren 1870–1914.

Under 1900-talet har produktionen inom industrin ofta avspeglats inom utbildningsväsendet. Då produktionen ställdes om till massproduktion genomgick utbildningsväsendet liknande reformer. I USA introducerades massutbildning redan under 1910-talet. Gymnasieskolor byggdes ut och de flesta amerikaner fick tillgång till offentligt finansierad utbildning utöver grundutbildningen. Många amerikaner gavs därmed möjligheten att studera vid universitet. År 1913 hade USA och Kanada cirka 500 universitet medan Europa hade 150 universitet. Samtidigt som utbildningarna breddades tog USA:s tillväxt fart till skillnad från Västeuropas länder, som fortfarande bedrev utbildningar för samhällets eliter.

Exakt hur orsakssambanden ser ut mellan utbildning och ekonomisk tillväxt har forskningen inte kartlagt ännu. Mycket talar ändå för att gynnsamma förutsättningar för teknikutveckling och ekonomisk tillväxt skapas då en stor del av befolkningen har goda och breda kunskaper – ”know how” och ”know why” – och snabbt kan ställa om mellan olika områden i ekonomin. Det gör att flexibiliteten i arbetslivet ökar och att många fler bjuds in och kan delta i ekonomin – komponenter som visat sig avgörande för att skapa långsiktigt stabil tillväxt. I en ekonomi där allt fler uppvisar högre kompetensnivåer blir det samtidigt svårare att delta för dem som saknar grundläggande kunskaper.

Frågan som många länder nu står inför – efter den senaste finanskrisen och den avvaktande ekonomiska utvecklingen i framförallt Europas länder – är hur nästa lyft i ekonomin ska kunna uppstå. Kanske står vi redan inför ett nytt utbildningsskifte som gradvis anpassar utbildningsväsendet efter den tredje industriella revolutionens krav på flexibilitet, valfrihet, hög kvalitet och teknikintensitet?

För att troliggöra att det är just kunskaper som kommer att fungera som motor i den så kallade kunskapsekonomin – och att det är just kunskaper som gör att vi klarar oss väl i konkurrensen med andra länder – behöver Sverige hitta ett system som förenar den höga kvaliteten i de tidigare elitutbildningarna med de nuvarande massutbildningarnas volymer och breda spridning.

De senare har nämligen haft problem med fallande kvalitet, vilket inte minst har påtalats av Uppsala universitets förutvarande rektor, professor Bo Sundqvist, i boken Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument? (2010). Detta system behöver dessutom genomföras utan att ytterligare resurser tillförs från en statsmakt som blir alltmer pressad av inte minst demografiska utmaningar.

Hur är det då möjligt att höja kvaliteten i alla ämnen inom den högre utbildningen – utan att det kostar mer pengar? Just denna fråga låg till grund för det forsknings- och utbildningssamarbete som bedrevs mellan University of Oxford och Uppsala universitet åren 2008–2013. Det kortfattade svaret är att vi behöver bli bättre på att renodla den högre utbildningens framgångsfaktorer, genom att delvis förändra vårt sätt att arbeta, så att vi gör rätt sak hela tiden. Framför allt fem faktorer har visat sig ha stor betydelse:

För det första ska lärarens och studentens roller vara tydliga, så att de vet vad de kan förvänta sig av varandra. Varje vecka ställer läraren en fråga och presenterar en litteraturlista som täcker in frågans forskningsläge. Studenten analyserar frågeställningen och (snabb)läser litteraturen med bibehållen skärpa – en metod som utvecklats inom samarbetet och som presenteras i boken Vad är ”högre” i den högre utbildningen? (2010). Därefter formulerar studenten ett eget analytiskt argument och skriver ned det i en veckouppsats, som försvaras muntligt vid nästa möte med läraren (one-to-one). Studentens uppgift är att förbereda sig väl inför samtliga undervisningsmoment – något som inte bara påkallar självstudier och självdisciplin utan också studentsamarbete.

För det andra inriktas undervisningen på att diskutera och jämföra kurslitteraturens olika perspektiv. Läraren ger personlig återkoppling på studentens arbetsinsatser, vilken förstärker studentens motivation och möjligheter till lärande. Samtidigt tvingas läraren att överge metoden att genom föreläsningar tala om vad som står i kursboken. Det måste studenten själv tillgodogöra sig. Föreläsningarnas antal kan reduceras och i viss mån digitaliseras, vilket frigör resurser för en intensiv lärar-studentundervisning.

Lärarens uppgift är att tidigt etablera ett öppet samtalsklimat med studenten, så att studenten vågar testa olika argument och dryfta sina uppfattningar. Ett öppet samtalsklimat gör även att läraren kan anpassa undervisningen efter studentens behov och önskemål. Stor vikt läggs vid motivation, ansvarstagande och arbetsinsatser. Studenten tränas regelbundet i självständighet, vältalighet samt analytisk skärpa och stingens. Den pedagogiska tanken är att ju mer aktiv och engagerad studenten är, desto mer lär sig studenten under utbildningen (se figur 1).

För det tredje ställer läraren tydliga och rimliga krav och höjer kravnivån så fort som det är möjligt. Studenten tillåts att ta ett större ansvar för sina studier, men läraren är hela tiden med och handleder samt sätter upp ramar för arbetet. Många studenter vid svenska universitet och högskolor arbetar idag redan hårt, men stora studentgrupper – inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap – lägger, enligt egna utsagor, ned omkring 20 timmar på sina studier. Det är alldeles för lite. Heltidsstudier ska självfallet bedrivas på heltid.

En central del i undervisningen är att litteraturlistorna utökas – från dagens cirka 300 sidor i veckan till cirka 1 200 sidor i veckan (i Oxford lär sig studenten att orientera sig i omkring 4 500 sidor i veckan). Syftet är att studenten ska lära sig att på kort tid skaffa sig en överblick över litteraturen och därefter dra ut det väsentliga i relation till den fråga som läraren ställt i början av veckan. I början av utbildningen förklarar läraren hur studenten läser större litteraturmängder med bibehållen analytisk skärpa – en färdighet som inte bara efterfrågas inom akademin, utan är lika användbar på arbetsmarknaden i stort. Det framgick inte minst då vi lät företrädare för Saco och Svenskt Näringsliv kommentera våra forskningsresultat.

För det fjärde genomsyras varje undervisningsmoment av ett analytiskt tänkande, vilket delvis sker idag men kan förstärkas ytterligare. Då vi med befintliga resurser inte har råd med alltför många möten med studenten är det viktigt att varje undervisningsminut används optimalt. Läraren låter analytiska frågor vara vägledande under sina föreläsningar och seminarier samt ställer uteslutande analytiska instuderingsfrågor till studenten, som på så vis ges vägledning i hur man formulerar och besvarar vetenskapligt intressanta frågor.

För det femte examineras studenten uteslutande med hjälp av analytiska frågor då vi vet av tidigare forskning att examinationsfrågorna påverkar studentens läsning av litteraturen och studentens sätt att lära sig. Inte en enda examinationsfråga syftar till att studenten ska rabbla upp så mycket som möjligt. Istället ombeds studenten jämföra författarnas syften, teoretiska perspektiv, frågor, centrala begrepp, antaganden, källmaterial, resultat och implikationer. Examinationsuppgiften kan exempelvis handla om att förklara varför olika författare kan komma fram till så olika slutsatser – trots att de studerar samma fenomen. Utifrån kurslitteraturen kan studenten med fördel driva ett eget argument, men behöver även ta upp och bemöta minst ett kvalificerat motargument mot den egna tesen samt korrekt återge andra forskares ståndpunkter.

Sammantaget innebär mervärdet i den högre utbildningen att studenten erhåller fördjupad ämnesvetenskaplig kompetens samt regelbundet får: (a) muntlig färdighetsträning, (b) skriftlig färdighetsträning, (c) träning i att artikulera, bygga under och försvara ett analytiskt argument, (d) träning i att korrekt återge andra forskares ståndpunkter, (e) träning i att läsa snabbt och översiktligt med bibehållen analytisk skärpa samt (f) träning i att läsa noggrant, så kallad närläsning, vilket innebär att dra ut så mycket information som möjligt ur en kort text, med hjälp av kringlitteratur.

Mot denna undervisningsmetod kan det anföras att undervisningen blir alltför dyr och att den främst gynnar duktiga studenter. Våra resultat visar emellertid att undervisningen kan genomföras inom ramen för befintliga anslag och att metoden gynnar alla studentgrupper – även om resultateffekten är som störst hos högpresterande och lågpresterande studenter. Den förstnämnda gruppen utmanas hela tiden och läraren nöjer sig inte med att studenten sannolikt får högsta betyg i slutet av kursen. Den sistnämnda gruppen upptäcks tidigt och kan ges extra stöd.

Ett annat resultat är att vissa yngre lärare anser att det ”verkar jobbigt” att arbeta på ett sätt som ”hela tiden utmanar studenterna” att tänka nytt. Till stor del handlar det om en ovilja att förändra redan invanda mönster. Äldre och mer erfarna lärare är däremot ofta mycket positiva. De känner igen sig från tidigare decennier och ser undervisningsmodellens potential, att höja kvaliteten på utbildningarna och därmed ge fler unga vuxna chansen att förverkliga sina livsdrömmar – utan att det kostar mer pengar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För att höja kunskaps- och färdighetskraven på våra universitetsutbildningar behövs flera reformer. Studenter och lärare måste våga ställa högre krav på varandra – och lärarna måste tydligt kommunicera vilka förkunskaper som krävs i varje ämne. Vidare behöver universiteten förstärka samverkan med gymnasieskolorna så att dessa kan förbereda sina elever bättre inför högre studier.

I Uppsala har offensiva satsningar genomförts för att direkt från universitetet anställa fler disputerade forskare (som också har gymnasieexamen) som lärare i gymnasiet. Målet är att det ska finnas minst en disputerad lektor i varje ämne, vid varje skola. Satsningen är finansierad av statsmakten och bygger på en modell för karriärtjänster som togs fram i Uppsala våren 2007.

I Uppsala har varje gymnasielektor tre uppgifter utöver sin undervisning. Lektorn har regelbundna kontakter med såväl (1) universitetets lärare i det egna ämnet som (2) grundskolans lärare för att säkerställa att varje nivå inom utbildningsväsendet förbereder sina elever optimalt inför nästa nivå. Därutöver (3) vidareutbildar lektorn sina ämneskolleger och säkerställer att de senaste forskningsresultaten i ämnet kommer fler till del.

Det behövs även en nationell strategi för att förstärka meriternas betydelse vid tjänstetillsättningar. Enbart de mest kvalificerade lärarna, forskarna och tjänstemännen ska kunna anställas vid våra universitet. Ambitionen att förstärka universitetens självstyre välkomnas runtom i riket, men det måsta anses tjäna allmänintresset att lagen om rätt till likabehandling efterlevs i praktiken. Alla anställningsbeslut måste kunna överklagas och genomlysas.

Nu är det dags att universiteten i högre grad än tidigare släpper in utbildningsväsendets övriga delar utifrån ambitionen att stimulera ”röda tråden-resonemang” i undervisningen – från förskola till forskningsfront. Då kan ett omfattande kvalitetslyft komma till stånd och först då kan Sverige på allvar påstå att det är just kunskaper och färdigheter som ska driva ekonomin och samhället framöver.

Christopher Lagerqvist, fil.dr och forskare samt kanslichef och kvalificerad utredare vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet.