I min förra artikel, Axess 7/2011, visade jag hur William Butler Yeats mötte den neobysantinska arkitekturen i Stockholms stadshus och mosaikerna i Gyllene salen. De inspirerade honom till ny diktning. Tre år efter Stockholmsbesöket, i september 1926, skriver han ”Sailing to Byzantium”, den första av två dikter med bysantinska motiv. En dikt i jagform, en av Yeats många där jaget är diktaren själv, sådan han ser sig, sådan han vill bli sedd, sådan han – i diktens form – förvandlar sig till. ”Sailing to Byzantium” handlar om åldrandet, om kropp och själ i konflikt med varandra, och om försök att övervinna den konflikten. Men det är framför allt en dikt om nya möjligheter för dikten och diktandet, om upptäckten av en ny sång.

”Sailing to Byzantium” är en av Yeats mest tolkade och kommenterade dikter. Särskilt har forskningen sysselsatt sig med de tänkbara källorna till den. Man har pekat på den nyvaknade vurmen för Bysans under de första decennierna av 1900-talet hos poeter, konstnärer och konsthistoriker. Man har erinrat om Yeats starka upplevelser av bysantinsk konst i Ravenna 1907 och på Sicilien 1925. Man har spårat influenser från dikter av Shelley och Coleridge eller från Kung Lear, Shakespeares stora drama om åldrandets fenomenologi. En möjlig förebild för den gyllene fågeln i diktens avslutning har man hittat i H C Andersens saga ”Kejsarens näktergal”.

Andra före mig – T R Henn, Giorgio Melchiori och Roy Foster – har sett Stockholms stadshus som en viktig inspirationskälla. ”Stockholmsspåret” är på sätt och vis unikt: här mötte Yeats det bysantinska inte som historisk fakticitet utan som nutida fantasi. Jag tänker mig att det var just möjligheten av en fantasiskapelse som lockade Yeats. Hans Bysans är dikt, inte kulturhistoria, låt vara ”dikt på vissa verkligheter”, för att använda en formulering av Strindberg om sitt diktande.

”Sailing to Byzantium” har fyra avdelningar och Yeats använder för första gången den aristokratiska versformen ottava rima, lämpad för dramatisk lyrik och använd av Tasso och Ariosto under renässansen och Byron under romantiken. Dikten lyder:

I

That is no country for old men. The youngIn one another’s arms, birds in the trees– Those dying generations – at their song, The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,Fish, flesh, or fowl, commend all summer longWhatever is begotten, born, and dies.Caught in that sensual music all neglectMonuments of unageing intellect.

II

An aged man is but a paltry thing,A tattered coat upon a stick, unlessSoul clap its hands and sing, and louder singFor every tatter in its mortal dress,Nor is there singing school but studying Monuments of its own magnificence;And therefore I have sailed the seas and comeTo the holy city of Byzantium.

III

O sages standing in God’s holy fireAs in the gold mosaic of a wall,Come from the holy fire, perne in a gyre,And be the singing-masters of my soul.Consume my heart away; sick with desireAnd fastened to a dying animalIt knows not what it is; and gather meInto the artifice of eternity.

IV

Once out of nature I shall never takeMy bodily form from any natural thing,But such a form a Grecian goldsmith makeOf hammered gold and gold enamelingTo keep a drowsy emperor awake;Or set upon a golden bough to singTo lords and ladies of ByzantiumOr what is past, or passing, or to come.

Anders Österling översätter musikaliskt och metriskt troget:

Där trivs ej gammalt folk. Naturens gång,ungt blod i famntag, fågellek i lund,döende släktens bråda växelsång,laxrika fall och makrill-blanka sund,allt i det landet prisar sommarn långvadhelst som föds och dör i samma stund.I sinnlig yrsel alla där försmåDe andens verk som skapas att bestå.

En gammal man är blott ett uselt ler,en käpp och trasor om ej själen käcktkan sjunga högre jubelsång ju merdär slites hål på dödlighetens dräkt.Men intet studium en styrka gersom andens skapelser av äldsta släkt;och därför for jag över havens skumhit till det heliga Byzantium.

O vismän stående hos Gud i glanssom på en mur av gyllne mosaik,stig ner från lågorna i helig dansoch bliv min själs magistrar i musik!Förtär mitt hjärta, en begärssjuk mans,ty sammankedjat med ett djuriskt lik,det vet ej vad det är; och låt mig boi evighetens konstverk som är ro.

Löst ur naturen skall jag utanfördess former välja mig till form blott en:den som med konst en grekisk guldsmed görav hamrat guld och emaljerad stenför någon sömnig kejsares humör;så skall jag sjunga på en gyllne grenför ädla herrskap i Byzantiumom ting som ägt och skola äga rum.

Yeats är anslagets poet: med sitt sträva konstaterande är ”That is no country for old men” en minnesvärd diktöppning. Men också ett dramaturgiskt knep; landet där unga trivs men inte åldringar har han redan lämnat, visar det sig i avdelning II: ”And therefore I have sailed the seas and come / To the holy city of Byzantium.” En resa från plågsam nutid till frigörande dåtid – men också från verklighet till dikt: dikten som önskeuppfyllelse. Det delar den med Yeats mest berömda ungdomsdikt, ”The Lake Isle of Innisfree” från 1888. Där vill han resa från den sterila staden till det sinnliga landet, och omslutas av naturens fruktsamhet. Här, i ”Sailing to Byzantium”, är resan omvänd: från landet och naturen, till staden, den konstlade och andliga, den som ska lösa honom ur fängelset hos kretsgången av sinnlighet och begär.

Det hör till styrkan hos ”Sailing to Byzantium” att landet Yeats lämnat – Irland med dess överdådiga natur och fattiga kultur? den eviga ungdomens rike, det mytiska Tir-na-nÓg? – framställs så rikt, så inbjudande, så lustfyllt; det är metaforiskt tätt och impressionistiskt målande på samma gång. Hans ”laxrika fall och makrillblanka sund” som Österling översätter det fint är pastoral idyll, på liknande sätt som i ”Innisfree”, senviktorianismens mest fulländade pastoral. Men i det pastorala hör han nu inte längre hemma, och han konstaterar sitt utanförskap med otålighet, viss ilska. ”Genom att gräla med andra skapar vi retorik; genom att gräla med oss själva skapar vi dikt”, skriver han i Per amica silentia lunae, den vackra prosaboken från 1917; ”Sailing to Byzantium” är Yeats gräl med sig själv. Hur ska jag leva? frågar han sig. Och viktigare: hur ska jag sjunga? Hur och om vad, när kroppen faller sönder, blir ömklig och skröplig – fast begäret ändå finns kvar?

I avdelningarna III och IV tänker sig Yeats två svar. Det första är att gå i lära hos visa män i Guds eld, förandligade kristna helgon, som de som avbildas i bysantinska mosaiker: strama, statuariska, självtillräckliga. Låt dem bli ”singing masters of my soul”, ”min själs magistrar i musik”, önskar han. Då ska deras eld förtära hans begärssjuka hjärta, rena det – så som kristna asketer brukar tänka sig andens seger över kroppen. Det slags sång som en sådan eldsförvandling gör möjlig är tidlös, själva evighetens konstfullhet; ”gather me / into the artifice of eternity” skriver Yeats; ”låt mig bo / i evighetens konstfullhet som är ro” översätter Österling och fångar vackert Yeats önskan om ett uppgående i det moderligt-faderligt omslutande.

Men Yeats avvisar den lösningen i diktens häpnadsväckande sista del. Om livet i lära hos helgonen är helt och hållet konventionellt – och både statiskt, passivt och regressivt – är det liv han nu presenterar helt och hållet originellt, rörligt och aktivt, en fyndig bild för det nya, låt vara med viss förebildlighet (inga bilder hos Yeats, hur egna de än tycks vara, är utan förankring i traditionell symbolvärld, det han kallar The Great Memory): en konstgjord fågel, som ”en grekisk guldsmed gör / av hamrat guld och emaljerad sten”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett liv som livlöst ting? Fast fågeln har ett slags liv i all sin konstgjordhet, ja genom sin konstgjordhet. ”It is arguable that Western civilization was saved by its craftsmen”, menar Kenneth Clark i boken Civilization från 1969 och pekar på västerlandets benägenhet att ladda kostbara ting med magi: fetischer, talismaner, kultobjekt blir levande, förunderliga i sin skönhet. Fast är det verkligen i den egenskapen Yeats vill fortleva, som människa, som diktare? Övertygar drömmen?

Den är minst sagt bisarr. Thomas Sturge Moore, vän och formgivare av flera av Yeats böcker, skriver till Yeats att han inte övertygas av den gyllene fågeln; den frigör sig inte ur fångenskapen i naturen. Harold Bloom ser hela dikten som svag och menar att den genom sin avslutning är antihumanistisk. Men kritikern William Empson ser den som stark och hävdar i en helt och hållet unik läsning att Yeats måste ha skämtat. I diktens avslutande del visar ”han prov på utsökt smak genom att göra sig lustig; den är en enda lång, härlig mening med sina lekfulla, schvungfullt skuttande rytmer som Oscar Wildes komiska prosa”.

Jag tilltalas av Empsons läsning. Dikten blir en serie överraskande metamorfoser och Yeats bilder, särskilt den avslutande, hör framför allt hemma i diktens universum. Och det är fullt möjligt att skriva in ”Sailing to Byzantium” i det som Vivian Mercier kallar ”the Irish comic tradition”, en tradition kännetecknad av ett lika drastiskt genretrots som livstrots, av blandningar av högt och lågt, av lätthet och tyngd, satir och parodi, ofta på tragisk grund. Swift, Wilde, Joyce, O’Casey, Yeats i sina sena pjäser, Beckett. En tradition där dikten bestämmer verkligheten och inte tvärtom.

Yeats emblem för sitt nya diktarvara är oväntat och provokativt; Irlands störste diktare, senatorn och nobelpristagaren Yeats vill bli en konstgjord fågel. Det går att se fågeln som en variant av 1890-talets, Oscar Wildes och dekadenternas utmanande naturfientlighet och konstexaltation. Att se bilden som komisk löser inte den osäkerhet vi ställs inför genom den. För det ligger något oroande i att Yeats tar som sin uppgift att sjunga ”för ädla herrskap i Byzantium” om ”what is past, and passing and to come”, det som varit, är och ska bli till (Österling missar i sin översättning att det är tre tempus det handlar om, och han missar andra triader i dikten som ”Whatever is begotten, born, and dies”). Handlar det om underkastelse under makten eller om fri självskapelse – Yeats är diktaren som ständigt skapar om sig själv? Om opersonlig tjänstgöring, ett hyllande, eller om hån och häcklande? Eller är allt en fri lek med bilder?

Hur Yeats själv tänker sig innebörden av sin dikt vet vi inte. Och även om vi visste det vore det inte liktydigt med vad han faktiskt säger i den. Till väninnan Olivia Shakespear skriver han den 5 september 1926: ”I wrote a poem about Byzantium to recover my spirits.” Skrivandet ger honom nytt liv. Och där ligger också storheten hos dikten för oss: en dikt, eller för den delen ett konstlat föremål, en emaljfågel, kan ge oss nytt liv – det liv som ligger i att försöka förstå det konstfullt skapade men också, rätt oberoende av all förståelse, njuta av det som självtillräcklig artefakt. Det poetiska språket blir liktydigt med fågeln: båda har taktilitet. ”Så rör vi vid tingen”, säger Rilke i Duinoelegierna. Att läsa ”Sailing to Byzantium” är en fråga om beröring.

I Yeats poesi, särskilt den sena, är den bild och den scen som manas fram ofta så starka i sig själva att de förblir bild och scen – monuments of its own magnificence. De tar plats i diktens annorlunda. Det utsagda blir ut-sagor: påhitt någonstans i mellanrummet mellan profetia och verklighetsrapport, orakelord och intet.