I egenskap av Shakespeareforskare med evolutionära böjelser får jag ofta frågan vad Darwins lära egentligen kan tillföra studiet av litterära texter. Alla förstår ju att en litteraturvetare vill veta mer om författarens uppväxt, teaterns historia, eller kanske elisabetanska samhällsförhållanden, och givetvis har man lika god nytta av Darwin när man ska förklara uppkomsten av svanskotor eller multiresistenta bakterier. Men kan man använda evolutionära perspektiv för att förklara litterära mästerverk som Hamlet eller Macbeth?

Det låter ju både reduktivt och missriktat. Denna misstro har varit fullt naturlig ända sedan humanister och naturvetare bestämde sig för att stycka upp människan mellan sig som en afrikansk kontinent. Sedan dess har vi befunnit oss i ett slags akademiskt skyttegravskrig där naturvetenskapliga offensiver med nödvändighet måste leda till kulturvetenskapliga reträtter (eller vice versa). Konflikten har haft en tydlig ideologisk dimension: många humanister menar fortfarande att ett biologiskt perspektiv på mänskligt beteende leder till politisk konservatism eller något ännu värre.

Problemet med denna dualistiska motsättning är förstås att biologi och kultur aldrig har varit skilda territorier utan är djupt och komplext förankrade i varandra. Mänsklig kultur uppstår inte i ett vakuum utan bygger på biologiska processer, och en djupare förståelse av dessa byggstenar kan rimligtvis även säga något centralt om den kulturella överbyggnaden. Mycket av denna forskning är ännu i sin linda. Exempelvis måste evolutionspsykologins ofta välgrundade sannolikhetsresonemang förankras tydligare i neurovetenskap och genetik.

Frågan är emellertid om vi humanister bör sitta och rulla tummarna i väntan på att våra kolleger lyckas presentera en komplett odyssé från det ursprungliga selektionstrycket till den enskilda genetiska allelen och vidare till det sociala beteendet. Vi har redan nu en viktig roll att spela när det gäller att komplicera och nyansera de välkomna ansatser som görs av neurovetare, genetiker och evolutionspsykologer. Kärleken sitter inte bara i hjärnbarkens oxytocinreceptorer och motiveras inte bara av fortplantning: den har även en historia och utgör ett kulturellt ideal.

För ungefär tio år sedan deltog jag som nybakad filosofie doktor på en Londonkonferens om evolution och mänskligt beteende. Jag gjorde därmed mina första kontakter med den lilla skara litteraturforskare världen över som hade dragit samma slutsatser som jag själv. På den tiden var mina tankar mest att betrakta som bisarra anomalier och mina institutionskollegor trodde mer på auktoriteter som Lacan eller Derrida. Idag har situationen förändrats något. De biofobiska strömningarna inom humaniora håller på att klinga av och den djupa misstron har ersatts av nyfikenhet. Som alltid är det unga doktorander som visar mest intresse för de nya perspektiven, medan professorerna är antingen bekymrat avvaktande eller vänligt ointresserade.

I takt med att fenomenet ”litterär darwinism” fått ökad akademisk och massmedial uppmärksamhet världen över har rörelsen förstås börjat utsättas för kritik. Denna har normalt fokuserat på hur reduktivt det måste bli att applicera evolutionära teorier om den mänskliga naturen på litterära texter. Men som jag ska försöka visa erbjuder det biokulturella perspektivet snarare ett helhetsperspektiv som kan balansera den ideologiska och disciplinära inkrökthet som hittills kännetecknat så många litteraturvetenskapliga teoribildningar. Kanske är det inte så märkligt att humaniora marginaliserats kännbart under just den period då de humanistiska forskarna nästan helt avsagt sig frågor om det allmänmänskliga och fokuserat all sin energi på avvikelsen, på skillnaden, på det partikulära.

Det finns flera litteraturvetenskapliga områden där evolutionära perspektiv på sikt kan bidra med viktiga byggstenar, såsom konstens ursprung eller grunderna för våra estetiska preferenser. Men jag ska här fokusera på den tematiska aspekten, alltså tolkningen av texters betydelse. (Det finns en del som anser att litteraturforskare främst ska syssla med litterär form, alltså hur författare skriver, men då förbiser man den uppenbara poängen att vi behöver etablera vad någon säger för att därmed kunna utforska hur det sägs. En viktig anledning till att Shakespeare fortfarande tilldrar sig vårt intresse är ju att vi är osäkra på vad pjäserna betyder och vad han egentligen ville ha sagt).

Det finns flera skäl till varför detta biokulturella synsätt är extra intressant när det gäller just Shakespeare. För det första har frågan om det allmänmänskliga kontra det historiskt specifika varit en central aspekt av Shakespeare- receptionen ända sedan 1700-talet. För upplysningsmännen John Dryden och Samuel Johnson var Shakespeare geniet som blickade inåt och därmed kom i kontakt med en universell mänsklighet. Johnsons formulering är talande: ”In the writings of other poets a character is too often an individual; in those of Shakespeare it is commonly a species.”

För det sena 1900-talets nyhistoricister och socialkonstruktivister var Shakespeare tvärtom en produkt av lokala sociopolitiska omständigheter. Detta tillstånd delade han ironiskt nog med sina litteraturvetenskapliga uttolkare vars självupplevda instängdhet i språkliga och ideologiska strukturer gjorde det omöjligt att få genuin kunskap om någonting i det förflutna. Resultatet var en form av dogmatisk skepticism som fortfarande ligger som en våt filt över disciplinen.

För det andra är det tydligt att Shakespeare själv var alldeles för insiktsfull för att omfamna vare sig Johnsons universalism eller de nutida akademiska chefsideologernas partikularism. I All’s Well that Ends Well låter han den franske kungen begrunda den tankeväckande medelvägen:

Strange is it that our bloods,
Of colour, weight, and heat, pour’d all together,
Would quite confound distinction, yet stands off
In differences so mighty.

Det står även klart att Shakespeare aktivt dramatiserade denna mänskliga paradox i termer av natur och kultur – eller ”nature and custom” som man sa i elisabetanska London – men mer om detta lite längre fram.

När vi närmar oss Shakespeares verk från ett evolutionärt tidsperspektiv – där människan bär med sig djupa spår av sitt däggdjursarv och endast nyligen har börjat skapa konstföremål och begrava sina döda – ser vi allmänmänskliga strukturer såsom kärlek, sorg, hämndlystnad, rädsla för döden. När vi zoomar in på de senaste fyrahundra åren av samma tidslinje ser vi historiska och kulturella variationer på dessa allmänmänskliga teman: arrangerade äktenskap inom adeln, feodala konflikter och förmoderna könsroller. Med ännu närmare fokus ser vi litterära individer, vilkas upplevelser av världen ibland går stick i stäv med omgivningens förväntningar och påbud om hur länge man bör sörja, vad åldrande föräldrar kan förvänta sig från sina barn, eller hur kvinnor bör bete sig jämfört med män. Allt detta är på samma gång biologiskt och kulturellt: våra gener kodar både för medlemskap i Homo sapiens och för unika individuella särdrag, på samma sätt som mänskliga kulturer inrymmer både universella och specifika element.

En biokulturell analys rör sig flexibelt mellan dessa olika nivåer och komplicerar dem ytterligare med hänvisning till en fjärde faktor: textens fiktiva status, som tenderar att göra vår utomlitterära kunskap om människan eller om det elisabetanska samhället till en serie referensramar snarare än förklarande teorier.

Från ett mer sofistikerat biokulturellt perspektiv spelar den mänskliga naturen fortfarande en viktig roll, men den fungerar oftast inte som en förklarande teori utan som en dialogisk referensram. Och här närmar vi oss en viktig aspekt av Shakespeares dramatiska teknik. Han utgår ofta från en identifierbar aspekt av den mänskliga naturen men intensifierar den så kraftfullt att det uppstår starka effekter. Resultatet blir att publiken delvis kan identifiera sig med skeendet och delvis står handfallen och frågande inför det.

Ibland handlar detta om så kallad kulturell hypertrofi, det vill säga att vissa mänskliga drifter eller behov accentueras så kraftfullt i ett givet sammanhang att de blir dysfunktionella. Shakespeare skrev till exempel ett antal pjäser som utspelar sig i det antika Rom, och många har väl smålett genom tiderna åt en och annan anakronism i dessa verk (klockan i Julius Ceasar är det mest berömda exemplet). Men faktum är att Shakespeare bara genom sin blygsamma klassiska skolning hade en ganska djup kunskap om romarriket som han kunde omsätta i dramatisk form, och i åtminstone ett fall hade han dessutom hjälp av en medförfattare som kunde betydligt mer. I två av dessa pjäser målar Shakespeare upp en romersk kultur där kulten av krigisk ära blir så extrem att den nästan utplånar en av mänsklighetens starkaste drivkrafter: omsorgen om nästa generation.

I den tidiga pjäsen Titus Andronicus, där dragkampen mellan föräldrakärlek och ärelystnad blir närmast bisarr, finner vi en general som gladeligen offrat ett tjugotal söner på krigets ärofulla altare men som inte kan döda en fluga därför att den kanske har en mamma och en pappa. I en betydligt senare pjäs, Coriolanus, återkommer Shakespeare till samma frågor men på ett mer individualiserat plan. Huvudpersonen har noggrant formats till en fruktad och beundrad krigare av en mamma som formligen älskar de ärofulla såren på hans kropp, men mentalt har han därmed förblivit en osjälvständig liten pojke trots att han har både fru och barn. När den romerska hederskulten plötsligt visar sig motstridig och motsägelsefull för Coriolanus bryter den samman, och då finns bara den blinda och självuppoffrande kärleken till avkomman kvar.

Från ett biokulturellt perspektiv kan man se dessa romerska pjä ser som ett ganska systematiskt utforskande av hur djupa spår kulturen kan sätta i den mänskliga naturen utan att för den skull bli allenarådande. De kan även tjäna som en påminnelse om att även de mest aparta kulturella anspråk har sin grund i den mänskliga naturen. Även Shakespeares kultur var en uttalad hederskultur, men när hans samtida såg Titus mörda sin egen dotter i förhoppning om att även döda sin egen skam blev de antagligen nästan lika chockerade som vi.

Och innan vi upplysta västerlänningar distanserar oss helt från denna scen kan en biokulturell analys påminna oss om vad vi delar med dessa desperata människor som tar livet av sina egna barn. Inte ens en extrem hederskultur uppkommer ur tomma intet utan stiger ur en stark biologisk drift att reglera relationen mellan individ och grupp. För att förstå och kanske kunna förhindra det oförsvarliga och till synes oförklarliga måste vi gå till botten av vår egen natur och finna den gemensamma grunden.

Att vi inte kan förvänta oss att den biokulturella teorin får förklarande status gentemot det litterära verket innebär inte att den aldrig kan fungera förklarande. Ta som exempel ett genrefenomen som noterats av många forskare: att det i Shakespeares komedier i regel är kvinnorna snarare än männen som styr the love game. Man kan säga att de beter sig som regissörer och inte bara som skådespelare på världens scen, vilket är synnerligen svårt att förklara på ett övertygande sätt för en socialkonstruktivist för vilken allt betingas av ett patriarkalt samhälle. Här kan forskaren ha stor hjälp av Darwins gamla teori om ”det kvinnliga urvalet”, som på senare tid har utvecklats och placerats på stark teoretisk och empirisk grund.

Grundprincipen är enkel. Det kön i en given art som investerar mest i avkomman kommer också att behöva vara mest selektivt när det gäller att välja partner eftersom valet kan bli så avgörande på ett evolutionärt plan. Denna princip har stor zoologisk prediktionsförmåga även för de ovanliga arter där hannen tar hand om ungarna eller ynglen. Hos människan, där pappor i regel gör en relativt stor direkt eller indirekt investering, finns det förstås stora kulturella och individuella skillnader i levnadssätt. Men vi talar ändå om ett absolut minimum av nio månaders investering för kvinnor jämfört med kanske två minuter för män (det vill säga den tid det tar att göra en kvinna gravid om man är snabb).

Det är som alltid viktigt att poängtera att denna närmast binära åtskillnad ( jag säger ”närmast” eftersom inte alla föds till ett entydigt biologiskt kön) knappast har lika binära effekter. Båda könen kan förväntas uppvisa stor variation på de flesta områden: män är som bekant längre än kvinnor, men det finns kvinnor som är längre än de flesta män. Det är ändå rimligt att tro att dessa grundläggande evolutionära villkor ligger bakom en del av de tydliga skillnader mellan män och kvinnor som uppdagats i områden av hjärnan som kopplas till sexualitet och kärlek. Det är även viktigt att inse att vårt beteende och våra könsroller (bra eller dåliga) kan ge uttryck för dessa tendenser utan att vi är medvetna om vad vi gör.

Att det kvinnliga urvalet kan förväntas vara en rätt tydlig grunddisposition hos människan kan i sin tur antagligen fungera som en delförklaring till att män i olika kulturer har gjort så mycket för att begränsa och kontrollera den kvinnliga sexualiteten. Samma biologiska principer som gör det fysiologiskt möjligt för mannen att avla hundratals barn gör ju honom även oroande utbytbar.

Även om Shakespeares England var relativt liberalt enligt en europeisk måttstock var de flesta kvinnors liv tydligt kringskurna när det gäller ekonomi och sexualmoral. Det fanns emellertid två tidpunkter i en engelsk kvinnas liv då hon kunde åtnjuta betydligt större makt än normalt: dels om hon blivit änka och därmed äntligen hade formell rätt till sina egna medel, och dels om hon var ogift och blev föremål för uppvaktning. Och det är ju precis denna sistnämnda känslostormande fas mellan inledande attraktion och giftermål som Shakespeares komedier handlar om.

En socialkonstruktivistisk förklaringsmodell som tog fasta på de kvinnliga livsvillkor jag nämnt skulle komma exakt halvvägs: den skulle kunna förklara varför Shakespeares komiska hjältinnor verkar så mycket friare än kvinnorna i tragedierna. Men den skulle inte förklara varför kvinnorna har mer kontroll än männen, vilket däremot blir möjligt om vi tar hänsyn till de biologiska grundpremisserna.

Som i alla goda dialoger mellan en text och dess uttolkare finns det saker som kan förklaras medan andra får förbli oförklarade och mystiska. I Othello beskriver Shakespeare hur huvudpersonens djupa kärlek till Desdemona går över i en svartsjuka som till slut får honom att mörda sin älskade. Det är viktigt att se hur Shakespeare först målar upp deras kärlek i de varmaste färger han kan finna: de är känsliga och lyhörda för varandras behov, och helt obekymrade om omvärldens invändningar. Till och med Othellos fiende Iago, som snart kommer att manipulera Othello så till den milda grad att han blir övertygad om att Desdemona bedragit honom, erkänner att Othello har en ädel och vänlig natur och kommer att bli en underbar make.

När Othello förvandlas till svartsjuk mördare orkestrerar Shakespeare en kraftfull kollision med de förväntningar som pjäsen hittills har skapat och våra uppfattningar om hur människor normalt är funtade. Vi tvingas ställa svåra frågor om relationen mellan kärlek och svartsjuka, mellan vårt behov av tillit och risken att bli manipulerade. Denna konflikt kan utgöra startpunkten för en biokulturell analys. Vad är egentligen svartsjuka, och hur djupt rotat är det i människan? Tänkte man annorlunda kring svartsjuka på Shakespeares tid?

Att bredda och fördjupa vår förståelse av svartsjuka – ett universellt fenomen som betingas av både kulturella och individuella erfarenheter – hjälper oss inte nödvändigtvis att förklara varför individen Othello begår sitt ohyggliga brott mot den kvinna som han egentligen älskar så djupt och så generöst. Däremot kan det minska risken att vi i likhet med många tidigare litteraturkritiker förvränger Shakespeares text med hänvisning till en alldeles för snäv och dåligt underbyggd förklaringsmodell – som att tragedin är ett resultat av rasism. En central anledning till att Othello drabbar oss så hårt är just att den är i grunden oförklarlig. Men denna oförklarlighet är något helt annat än poststrukturalismens vaga och självuppfyllande profetior. Vi når fram till den genom en systematisk dialog mellan Shakespeares storslagna illusioner och de mest övertygande teorier om människan och kulturen som för närvarande står till buds.

 

Marcus Nordlund är docent i engelska vid Göteborgs universitet. Hans senaste bok är Shakespeare and the Nature of Love. Literature, Culture, Evolution (2007).