1 Det finns åtminstone två olika modeller av den amerikanska polariseringen.

Den ena modellen kommer med en förklaring som börjar nedifrån i den sociala hierarkin, och argumenterar för att folket inte längre bryr sig om demokratin. I den modellen är problemet avsaknad av utbildning och en gemensam faktaram för diskussionen, och lösningen handlar om mer utbildning och större jämlikhet – ekonomiskt och politiskt. Globaliseringen har, säger man, slagit hårdast mot arbetarklassen på landet och den gör därför uppror mot eliten från Harvard, men den vet inte riktigt hur allt hänger ihop så den söker sig till extremer som Donald Trump som ger dem en revanschberättelse: deras Amerika har tagits ifrån dem, men rätt president kan ge dem det åter. Det är en blandning av nostalgi och okunskap hos folket som driver polariseringen i denna modell, och den innehåller ett betydande mått av paternalism. Här finns en bismak av Brecht – de styrande behöver välja sig ett nytt folk – liksom en sorts tragisk grundton: förlåt dem ty de vet inte vad de gör.

Den andra modellen är mer kontroversiell, och hävdar att det är tvärtom. Problemet i USA är att landet överproducerat eliter under en lång tid och nu kommit att hamna i en extremt farlig situation där striden om makten inte längre sker inom eliten, utan mellan eliter och att en av dessa eliter producerat berättelsen om revansch och utanförskap för att tillskansa sig makten. Den andra eliten sitter fast i en berättelse med rötterna i 1989, om en segrande liberal demokrati och försöker nu hitta en väg ut ur den utan att också förlora mycket av den makt som den byggt upp under tiden. Denna andra teori, som har sina rötter i historikern Peter Turchins arbeten, är på många sätt mer oroande, eftersom den antyder att det inte finns några enkla lösningar. Så länge ett samhälle innehåller två olika, växande, eliter så finns det ingen väg tillbaka till ett gemensamt politiskt samtal. Polariseringen förvärras dessutom av att den regerande eliten driver en konsensus-demokrati, där målet är att alla skall tycka samma sak, istället för en agonistisk demokrati som söker medel att samexistera trots betydande meningsskiljaktigheter.

Detta syns särskilt tydligt i att polariseringen i USA är asymmetrisk – högern har drivit långt mer högerut än vänstern drivit väns­ter ut – vilket är konsistent med tanke på att en ny elit vill differentiera sig från den gamla.

Skillnaden mellan modellerna – frågan om polariseringen kommer uppifrån eller nedifrån – är förstås en förenkling. Det handlar delvis om både och: det finns objektiva data, som den sjunkande medellivslängden i vissa amerikanska grupper utanför städerna, som visar att globaliseringen inte bara producerat vinnare. Nya mörka berättelser om det icke urbana Amerika, som de Angus Deaton och Anne Case berättar i boken Deaths of Despair, har börjat sätta sig i det allmänna medvetandet och det gör att revanschberättelsen vinner i kraft och lockelse.

Polariseringen och låsningarna skulle möjligen kunna lösa sig i ett antal olika extremsituationer – som om USA drogs in i ett nytt världskrig – men inte ens pandemin ledde till någon större nationell samling i landet. Det är svårt att se en framtid där utbildning eller en konsolidering av de två eliterna i en enda elit skulle lösa upp polariseringen, särskilt som den politiska tendensen, som Charles Taylor et al noterat i Degenerations of Democracy, är att söka kortsiktiga vinster på bekostnad av en möjlig gemensam och delad politisk framtid. Det kanske tydligaste exemplet på detta är hur Högsta domstolen svängt under det senaste decenniet, och hur dess ordförande John Roberts helt förlorat kontrollen över institutionen. Dobbs-målet, där aborträtten återfördes till delstaterna, är ett utmärkt exempel på hur domstolen övergivit de tusen små stegens konservatism till förmån för de stora gesternas. De rättsliga och politiska beslut som fattas, fattas med en känsla av just revanschism.

2 Kanske kan man säga att den amerikanska sammanhållningen alltid varit en sorts myt. Det rör sig snarare om en sorts pluralistisk tolerans. Den federalistiska frågan i USA kanske inte varit så mycket vad som förenar, som vilka skillnader man kan tänka sig att acceptera. Det är en överdrift, men den tanken finns redan i tanken på delstaterna som demokratiska laboratorier – med olika lagar, olika moraliska normer och traditioner.

Ur ett perspektiv så ser vi alltså ett nu USA som inte tolererar avvikelser och respekterar delstaternas egna beslut, utan vill skapa en nation ur ett politiskt samfund. Det blev särskilt tydligt i valets efterdyningar, där ett antal stater, under ledning av det i övrigt så oberoende Texas, ville tvinga Högsta domstolen att ogiltigförklara andra staters valresultat. Denna idé om nationen ­återkommer också i immigrationspolitiken – där Trumpadministrationen konsekvent förvandlade frågan om medborgarskap till en fråga om nationalitet.

Framtvingandet av den sammanhållna nationen, över delstatsgränserna, leder till en situation där delstaternas unika drag riskerar att plånas ut, och det leder i sin tur till en tendens att splittra landet genom att förstärka delstaternas krav på oberoende. Det stärker sammanhållningen mellan olika delstater, och splittrar det politiska samfundet i USA.

Tanken att det skulle finnas en nationell sammanhållning, snarare än en federalistisk tolerans, är i sig en sorts tecken i tiden. Men frågan om splittringen av den federalistiska toleransen är central – vad det skulle kunna leda till är fler strider mellan delstater, och en allt större skillnad mellan dem. Det i sin tur kan leda till en sorts självsegregation där man flyttar till de delstater som bäst representerar ens egen värdegrund och det i sin tur skulle leda till ännu mer polarisering och ojämlikhet.

Här finns i bakgrunden frågan om ett nytt inbördeskrig – en fråga som var absurd för tio år sedan, men som nu inte längre ter sig otänkbar. Det sagt handlar det kanske om skillnaden mellan promillesannolikheter och ­procentsannolikheter, snarare än att vi rör oss in i den verkliga riskens territo­rium. Däremot kan man tänka sig att delstatsgränserna blir viktigare, och mer avgörande ekonomiskt och politiskt. Det skulle i sin tur kunna leda till slutpunkten för alla framtida ”New Deals” med breda federala ambitioner.

3 I en isolationistisk och nationalistisk riktning. Den kanske enklaste, och mest kontroversiella, teorin om denna cykel är att den drivs av procentandelen invandrare. Vad vi ser om vi endast utforskar den dimensionen i det politiska systemet är följande bild:

Mellan 1917 och 1924 införs en mängd kvotregler och begränsningar av invandringen i USA. Warren Harding vinner 1920 presidentvalet på en kampanj som handlar om ”return to normalcy” – en kampanj som grundar sig på isolationism och ett fokus på Amerika som nation. 2016 vinner Trump baserat på en uppdaterad version av Hardings kampanj, med löftet om att göra ­Amerika både stort och bra igen – med inslag av isolationism och nationalism och ett löfte om en mur. Om cyklerna går igen betyder det att vi har decennier av amerikansk isolationism framför oss, och det borde i sin tur betyda att stödet för Ukraina mycket väl kan komma att svaja till efter valen i november.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

4 Frågor om tvåpartisystemet bygger ofta på föreställningen att alla röstar efter partilinjen, och visserligen har det alltmer kommit att bli fallet, men det är inte nödvändigt. Historiskt sett har vi sett att antalet moderata Republikaner och Demokrater varit mycket större, enligt vissa har det minskat från runt 160 till kanske 20-talet under perioden från 1970 till idag. Det i sin tur antyder att utrymmet för mittenpolitik snarast minskat än ökat, varför ett tredje mittenparti knappast skulle vara framgångsrikt, heller. Alternativet till två partisystemet blir då ett mer extremt ytterparti som tar röster från det ena av de två partierna och ytterligare polariserar diskussionen. Skulle det vara önskvärt? Det beror väl i hög grad av ens egna politiska värderingar, men säg att ett högerytterparti formeras (det är det mest sannolika, med striderna i Republikanerna) som accelererar Republikanernas drift högerut – hur skulle det förändra USA:s roll i världen? För oss som inte lever i USA är ju frågan snarast om USA i det globala nätverket, och hur detta kan agera för att stoppa framväxten av en alltmer auktoritär tendens i världspolitiken. Den som vill se ett mindre isolationistiskt USA önskar sig därför knappast ett tredje parti.

5 Civilsamhället i USA identifierades tidigt, redan av Alexis de Toqueville, som en av republikens styrkor. Ofta byggde civilsamhället på ett djupt förtroende mellan medborgarna – ett förtroende som på sistone urholkas rätt ordentligt. I en aktuell undersökning menade mer än 60 procent av medborgarna att de nu ser mindre förtroende för andra , och enkla indikatorer, som antalet som ens pratar med sina grannar, har också sjunkit. Antalet amerikaner som inte längre tillhör någon religion, eller deltar i något religiöst samfund, har enligt vissa undersökningar dubblats från runt 15 till 30 procent det senaste decenniet.

Civilsamhället är fortfarande starkt, men det luckras upp i takt med att politiken förvandlas till ett systematiskt spel snarare än ett gemensamt projekt. Det syns i förändringar även där siffrorna växer: amerikanska medborgare donerade, individuellt, mer än 320 miljarder dollar år 2021 – en betydande ökning, men som Robert Putnam noterade i sin bok Bowling Alone handlar det inte nödvändigtvis om ett involverat givande, utan ofta om en generositet med armlängds avstånd – exempelvis doneras nu mer till musik och konst än tidigare, även om religiösa samfund förblir de största mottagarna.

Samtidigt är det kanske ur civilsamhället som demokratin kan återuppfinnas. Nya sociala rörelser blommar upp snabbt ur sociala medier, men frågan är om de kan hitta en form innan de löses upp – eller om klicktivismen ersatt föreningarnas mer stabila bidrag till den demokratiska diskussionen. Om det är någonstans det amerikanska projektet kan återfödas så är det ändå i civilsamhället.