Konstens filosofi, estetiken, är vad jag arbetar med. Jag försöker att intellektuellt, filosofiskt och psykologiskt utreda vad upplevelsen av skönhet är: vad som rimligen kan sägas om den och hur människor hamnar snett när de försöker förstå den. Det är ett ytterst komplicerat ämne, delvis eftersom de saker vi säger är vackra eller sköna är så olika. Tänk på hela denna mångfald:

• ett bebisansikte
• Berlioz’ Harold en Italie
• en film som Trollkarlen från Oz eller en pjäs av Tjechov
• Geirangerfjorden
• någon av Hokusais bilder av Fujiberget
• Rosenkavaljeren
• ett fantastiskt, avgörande mål i en match i fotbolls-VM
• van Goghs Stjärnnatt
• en roman av Jane Austen
• Fred Astaire dansande fram över vita duken

Denna lista rymmer människor, naturlandskap, konstverk och skickliga mänskliga handlingar. Med tanke på denna mångfald kommer det inte att bli lätt att ge en redogörelse som förklarar närvaron av skönhet i allt detta. Men jag vill åtminstone ge en föreställning om vad jag betraktar som den mest kraftfulla teori om skönhet vi har än så länge. Den kommer inte från någon filosof eller konstteoretiker. Den kommer istället från en expert på långhalsar, maskar och duvuppfödning – Charles Darwin.

Många människor menar naturligtvis att de redan vet svaret på frågan ”Vad är skönhet?”. Skönheten ligger i betraktarens öga! Skönt är allt som berör dig personligen. Eller som vissa – särskilt akademiker – föredrar att säga, skönheten ligger i betraktarens kulturellt betingade öga. Tanken här är att konstföremål – målningar eller filmer eller musik – är sköna eftersom de kulturer inom vilka de skapas bestämmer en enhetlig estetisk smak.

Denna idé kan naturligtvis inte vara alltigenom felaktig: det finns en stark kulturell komponent i våra reaktioner på skönhet och vi känner alla till exempel där det kan vara svårt att tänka utanför den estetiska kultur vi själva är hemmastadda i. (Mitt favoritexempel: för många västerlänningar är det mycket svårt att finna nöje i Pekingopera – men var och en kan tänka på exempel på en främmande konstform som det är mycket svårt för oss att greppa.)

Å andra sidan, mot denna tanke att skönhet är direkt och exklusivt kulturellt betingad, står det uppenbara faktum att smaken, både vad gäller naturens skönhet och konstarterna, med lätthet korsar kulturella och historiska gränser: Beethoven beundras i Japan, peruaner älskar japanska träsnitt, inkaskulpturer betraktas som skatter av brittiska museer medan Shakespeare finns översatt till varje större språk på jorden. Eller tänk på amerikansk jazz, eller amerikanska filmer – tycka vad man vill, men de går hem överallt!

Under alla kulturella skillnader i konstnärliga preferenser finns också universella, tvärkulturella estetiska njutningar och värden. Hur kan vi förklara denna universalitet?

Det bästa svaret ligger i att försöka rekonstruera en darwinsk, evolutionär historia över vår estetik. Denna rekonstruktion måste ta hjälp av lämningarna av människans förhistoriska utveckling – fossiler, grottmålningar och så vidare – men den bör också ta hänsyn till vad vi vet om de estetiska intressena bland isolerade jägar- och samlarkulturer som överlevt in på 1800- och 1900-talet.

Personligen hyser jag inga tvivel alls på att upplevelsen av skönhet, med dess känslomässiga intensitet och njutning, hör till vår evolutionärt betingade mänskliga psykologi. Skönhetsupplevelsen är en komponent i en hel serie darwinska biologiska anpassningar. Skönheten är en adaptiv effekt som vi utvidgar och intensifierar i skapandet och avnjutandet av konstverk och underhållning.

Evolutionen arbetar genom två huvudsakliga mekanismer. Den första är det naturliga urvalet – slumpmässiga mutationer och selektivt bevarande. Tillsammans med vår grundläggande anatomi och fysiologi – utvecklingen av bukspottskörteln, ögat, våra naglar – förklarar det naturliga urvalet också många elementära motviljor (som den vidriga lukten av ruttnande kött), fobier (för ormar, eller för att stå nära en klippkant). Det naturliga urvalet förklarar också njutningar: sexuell njutning eller vår smak för sötsaker, fett och proteiner, vilket förklarar den starka lockelse som mycken populär föda utövar – mogna frukter, belgisk choklad, grillade revbensspjäll.

Den andra stora principen i evolutionen är det sexuella urvalet, som fungerar på ett helt annat sätt. Påfågelns magnifika stjärtfjädrar är det mest berömda exemplet. De utvecklades inte för naturlig överlevnad. Nej, påfågelhannens stjärtfjädrar är resultatet av påfågelhonors parningsval. En välbekant historia – det är kvinnorna som driver den evolutionära historien framåt. (Darwin själv betvivlade för övrigt inte att påfågelsstjärten var vacker i påfågelhonans ögon.)

Med dessa idéer i minnet kan vi hävda följande: skönhetsupplevelsen är ett av evolutionens sätt att väcka och vidmakthålla intresse (fascination, rentav besatthet) för att driva oss att fatta de mest adaptiva besluten vad gäller överlevnad och reproduktion.

Skönhet är, om man så vill, naturens sätt att verka på avstånd. Så kan man till exempel inte förvänta sig att kunna äta ett adaptivt gynnsamt landskap, och det skulle knappast fungera att äta upp sitt barn eller sin älskare. Evolutionens knep är att göra dem, var och en på sitt sätt, vackra – att låta dem utöva en sorts oemotståndlig dragningskraft på oss, att skänka oss djup lust bara genom att titta på dem.

Tänk på vackra landskap. År 1993 lät en amerikansk stiftelse genomföra en stor internationell undersökning för att fastställa tvärkulturella bildreferenser. Vad man fann var, förvånande nog, att människor i högst olika kulturer världen över tenderade att tycka om en viss sorts landskap – ett landskap som händelsevis liknar de finaste savanner där vi utvecklades under den pleistocena epoken.

Detta landskap dyker idag upp i kalendrar, på vykort och chokladaskar, i utformningen av golfbanor och offentliga parker och i guldinramade målningar som hänger i vardagsrum från Stockholm till Nya Zeeland.

Det är en sorts landskap som amerikaner förknippar med Hudson River-skolan, men man kan se dem i det europeiska måleriets hela historia från sen medeltid och renässans fram till idag. Detta förvalda landskap rymmer:

• öppna vidder av lågt gräs bestrött med skogsdungar; för övrigt föredras träd som förgrenar sig nära marken – träd man kan klättra upp i, om det skulle behövas;
• landskapet visar närheten till vatten inom direkt synhåll, eller tecken på vatten i ett blånande fjärran;
• tecken på djur- och fågelliv, liksom skiftande grönska;
• och slutligen en stig eller väg – eller kanske en flodbank eller kustlinje – som sträcker sig bort mot horisonten, nästan som en inbjudan till betraktaren att följa den.

En av de mest förbluffande upptäckterna i den världsomfattande undersökningen var att detta landskap föredras – och faktiskt köps, till exempel i konsttryck och på kalendrar – i dammiga trakter och tropiska områden där dess fysiska motsvarighet saknas.

Det ideala savannlandskapets skönhet är ett av de tydligaste områden där människor överallt finner estetisk njutning i en likartad visuell upplevelse som i viss utsträckning är oberoende av kultur och bakgrund. Vår genomgripande känslomässiga bindning till sådana landskap är en direkt produkt av det faktum att våra förfäder för tiotusentals generationer sedan i förhistorien, om de föredrog sådana landskap, hade marginellt högre överlevnadskvoter. Även en liten marginell fördel kan genom tusentals generationer lämna estetiska preferenser djupt inristade i det mänskliga medvetandet.

Men detta är, kunde man hävda, en fråga om naturskönhet. Hur förhåller det sig då med konstnärlig skönhet? Är inte den åtminstone alltigenom kulturell? Nej, det är den inte, och återigen kan vi bäst förstå detta genom att se tillbaka på människans förhistoria.

Det är ett utbrett men felaktigt antagande att de första mänskliga konstverken är de spektakulärt skickliga grottmålningar som vi alla känner till från Lascaux och Chauvet, vilka är kanske 32 000 år gamla, tillsammans med några få realistiska skulpturer av kvinnor och djur från samma period.

Men konstnärliga och dekorativa färdigheter är mycket äldre än så. Vackra halsband av snäckskal som liknar vad man idag kan se på en konst- och hantverksmässa, liksom kroppsmålning i ockra, har påträffats så långt tillbaka som 100 000 år. Men de mest fascinerande förhistoriska artefakterna är till och med äldre än så. Jag tänker på det som är känt som acheuliska handyxor.

De äldsta stenverktygen är huggredskap från Olduvaiklyftan i Östafrika, för 2,5 miljoner sedan. Dessa grova verktyg förekom i hundratusentals år innan Homo erectus, för kanske 1,4 miljoner år sedan, började forma enskilda, tunna stenblad, ibland rundade ovaler, men ofta i något som för våra ögon är fängslande, symmetriska och spetsiga löv- eller droppformer. Detta är de acheuliska handyxorna (som fått sitt namn efter fyndplatsen Saint- Acheul i Frankrike) och de har grävts fram i tusental, spridda över Asien, Europa och Afrika – nästan överallt där Homo erectus strövade omkring.

Redan det stora antalet av dessa handyxor visar att de inte kan ha tillverkats bara för att slakta djur. Och mysteriet tätnar när man inser att handyxorna, till skillnad från andra stenverktyg från pleistocen, ofta inte visar några tecken på nötning av sina fina bladkanter. Vissa är alldeles för stora för praktiskt bruk, och andra är gjorda av särskilt attraktivt färgad sten, ibland rentav med inbäddade fossiler. Acheuliska handyxor skiljer sig från praktiska hackor och andra nyttoverktyg såtillvida att den vassa eggen sträcker sig, ganska njutbart, hela vägen runt yxan. Det hade varit mer praktiskt att skafta den vässade eggen på ena sidan och behålla ett rundat handgrepp på motsatt sida.

Handyxornas slående droppformade symmetri, attraktiva material och framför allt deras omsorgsfulla hantverk gör dem helt enkelt vackra i våra ögon. Vad var dessa uråldriga – men på något sätt ändå välbekanta – artefakter till för?

Den bästa förklaring vi har är att de är, bokstavligen, de äldsta kända konstverken – praktiska verktyg förvandlade till fängslande estetiska föremål, beundrade både för sin eleganta form och för sitt virtuosa hantverk. Handyxorna markerar ett evolutionärt framsteg i människans förhistoria, verktyg utformade för att fungera som det Darwin kallar ”fitness signals” – uppvisningar, prestationer som i likhet med påfågelhannens stjärtfjädrar visar skaparens styrka och vitalitet. Med den skillnaden att handyxor inte växte fram som hår eller fjädrar, utan var medvetet, skickligt tillverkade.

Kompetent gjorda handyxor indikerade önskvärda personliga egenskaper: intelligens, fin motorisk kontroll, planeringsförmåga, samvetsgrannhet och, ibland, tillgång till sällsynt stenmaterial. Under tiotusentals generationer ökade sådana färdigheter statusen hos dem som uppvisade dem. Dessa skickliga individer vann en reproduktiv fördel framför de mindre kapabla.

Det är en sliten replik, men den har visat sig fungera: ”Du kan väl komma upp till min grotta, så ska jag visa dig mina handyxor.” Bortsett från att vi förstås inte kan veta hur denna idé förmedlades, eftersom den Homo erectus som tillverkade dessa föremål inte hade något språk.

Det är svårt för oss att fatta, men dessa otroliga föremål tillverkades 50 000–100 000 år innan våra förfäder hade utvecklat förmågan att tala. Handyxetraditionen, utsträckt över en miljon år, är den längsta konstnärliga traditionen i mänsklig och protomänsklig historia. Vid slutet av handyxans epok hade Homo sapiens (som vi nu kallar dem) utan tvivel funnit nya sätt att roa och förbluffa varandra, genom – vem vet? – skämt, berättelser, dans, tatueringar eller frisyrer. Jodå, frisyrer. Jag fantiserar gärna om hur två stenålderskvinnor för 100 000 år sedan kan tänkas ha avfärdat någon stackars karl: ”Äsch, han och hans gamla stenyxor. Han är så tidigpaleolitisk!” De geologiska lagren har förstås inte dokumenterat dessa mer undflyende aspekter av förhistoriskt liv.

Bland oss moderna människor används virtuos teknik för att skapa fantasivärldar i fiktion och i filmer och för att uttrycka intensiva känslor genom musik, måleri och dans. Men ett fundamentalt drag i förfädernas personlighet kvarstår ändå i våra estetiska begär: den skönhet vi finner i skickliga prestationer. Från Lascaux till Louvren och Carnegie Hall – där en pianist eller sopran allt emellanåt kan få Homo erectus-håren att resa sig i nacken på oss – har människor en bestående, medfödd smak för virtuosa uppvisningar i konstarterna. Vi finner skönhet i något som utförs väl.

Så därför, nästa gång du passerar en juvelaffärs skyltfönster där en vackert skuren, droppformad sten visas fram, var inte så säker på att det bara är din kultur som säger dig att denna glittrande ädelsten är vacker. Dina avlägsna förfäder älskade den formen – och fanns skönhet i den skicklighet som krävs för att tillverka den. Redan innan de kunde sätta ord på sin kärlek.

Ligger skönheten i betraktarens öga? Nej! Skönheten är en upplevelse som ligger djupt i betraktarens evolutionärt betingade medvetande. Det är en gåva nedärvd från våra äldsta förfäders intelligenta färdigheter och rika känslomässiga liv. Våra starka reaktioner på bilder, på känslouttryck i konsten, på musikalisk skönhet, på en berättelse som hänför oss, kommer att finnas kvar bland oss och våra ättlingar så länge som människosläktet existerar.

 

Denis Dutton är författare till The Art Instinct. Beauty, Pleasure, and Human Evolution (Oxford University Press). Han är professor i konstteori vid University of Canterbury, Christchurch, Nya Zeeland.

Översättning: Jim Jakobsson