En gång drömde man om att offentligheten och avslöjandet av hemligheter skulle befria oss och göra världen bättre. Ideologin finns fortfarande kvar, alltmer sliten, bland organisationer och personer som säger sig kämpa mot makten och mot auktoritära stater. Men offentliggörandet av komprometterande material har blivit ett viktigt vapen. Det dolda avlyssnandet och filmandet är inte bara en sak för främmande makters underrättelsetjänster. Att hitta och sprida det som i gammal KGB-terminologi kallas kompromat, komprometterande material, har helt enkelt blivit mycket lättare. Den tekniska och kulturella utvecklingen ställer oss inför en framtid i vilken vi troligen nästan aldrig kommer att kunna vara säkra på att vi inte spelas in eller filmas. Följderna av detta – för politiken, medierna och förhållandet till andra, men också för hur vi uppträder när vi är med främmande, kolleger, närstående, vänner, och sådana som vi tror hör till någon av dessa grupper – kommer att vara oerhörda. Om vi inte kan lita på att det vi säger eller gör inte kommer att spridas till andra står vi inför en ny typ av rädsla. Inför hotet om evig vanära i en global offentlighet där ingenting försvinner måste en fullständig och radikal ensamhet uppstå.

Låt oss titta på tre fall av spridning av ”kompromat” och göra tre observationer om dessa – tre observationer som troligen säger något viktigt om framtiden.

Det första exemplet är på sätt och vis det mest ”klassiska”. I den stora politikens värld skaffar sig någon tillgång till en motståndares förgripliga yttranden och skadar denne genom att offentliggöra dem. Avsändare okänd. Sommaren 2014 publicerades avlyssnade samtal med kontroversiellt innehåll mellan ett antal högt uppsatta polska politiker. Ett pikant tema var Polens förhållande till USA och Nato. På en av inspelningarna kan man höra den dåvarande utrikesministern Radosław Sikorski uttala sig om den egna statens ambition att alltid hålla sig väl med amerikanerna. Sikorski jämför i en anmärkningsvärd formulering Polens förhållningssätt till USA med fellatio. Han använder sedan ordet murzyn´sko´s´c, besläktat med svenskans ”mor” i meningen mörkhyad person, ett uttryck som kan översättas med ”negeraktighet”. Det nedsättande ordet används för att signalera primitivitet eller underkastelse, och poängen var alltså att Polen handlade osjälvständigt och ovärdigt gentemot USA.

Det polska samhället är liberalt i sin användning av ordet ”neger” – en känd barndikt handlar om den lilla svarta pojken Bambo, Murzynek Bambo, som inte vill tvätta sig. Men det vulgära språkbruket var inte det enda som var kontroversiellt. Inspelningen verkade i detta fall visa en politiker som mellan skål och vägg, i ett förtroligt samtal med kolleger på en bättre restaurang, kritiserar den egna regeringens politik, som han inte bara verkställer utan också försvarar utåt. Det nära förhållande till USA som Polen hade bemödat sig om var alltså, i dess mest synlige företrädares ögon, ett tecken på nationell underkastelse, uttryckt med könsord och ett vulgärt uttryck för svarta personer.

Detta var en magnifik underrättelseoperation. Sikorski hävdade att ljudklippen var tagna ur sitt sammanhang. Men skadan för regeringen och premiärminister Donald Tusks parti PO, den liberalkonservativa Medborgarplattformen, var avsevärd. Avsändaren förblev okänd. Kypare vid restaurangen greps och anklagades för att ha utfört avlyssningen. Men vem som ytterst låg bakom operationen är inte känt. Ett antal krafter kunde ha intresse av att skada regeringen, Tusk och förhållandet Polen–USA. En av dessa krafter är naturligtvis Ryssland. Andra finns emellertid i det egna landet. Vinnaren i valet 2015 blev som bekant det nationalkonservativa partiet PiS, Lag och rättvisa. Det har också spekulerats om att polsk säkerhets- och underrättelsetjänst kan ha varit delaktig i avlyssningen. Uppenbarligen vet bara en mycket liten krets vilka som låg bakom affären.

Vad kan vi dra för slutsats av detta? Den första observationen måste bli att möjligheterna att genomföra sådan avlyssning är enorma. Det kan teoretiskt sett ha varit en grupp privatpersoner som utförde operationen. Om sofistikerad avlyssningsutrustning tidigare främst var en resurs som stater och säkerhetstjänster kunde tillgripa, gäller idag att vem som helst till låg kostnad kan skaffa sig tekniska hjälpmedel som kan störta en statschef eller driva ett land i krig. Det gäller naturligtvis också den avlyssningsapparatur som vi alla – nästan alla – ständigt bär med oss. Det är idag svårt att avstå från att ha en mobiltelefon, åtminstone om man vill ha ett ämbete av någon vikt, använda grundläggande samhällsservice eller ha tillgång till sin bank. Men systemen själva är i grunden osäkra. Vi vet att man kan hacka sig in i en mobiltelefon eller dator, också när dessa förefaller vara avstängda, aktivera kameror och mikrofoner och därmed ha ständig övervakning av en person genom dennes personliga elektronik. Det finns många exempel på framgångsrik avlyssning och filmning med hjälp av motståndarens egen elektronik; kinesiska myndigheter har gjort det för att kontrollera den exiltibetanska organisationen, Ryssland gjorde det med framgång i kriget mot Georgien, amerikanska myndigheter har gjort det exempelvis i Iran – listan är utan tvivel längre än någon ens orkar tänka på. Den som lägger ifrån sig telefonen eller datorn på ett säkert ställe, som i de bruslådor som har uppfunnits för detta syfte, kan fundera över de tv-spel, med mikrofoner och internetuppkoppling, som finns i snart sagt varje hem (åtminstone sådana med barn), och sedan se sig omkring efter all annan elektronisk utrustning som finns i de rum som han eller hon brukar besöka.

Vi vet också att olika krafter har använt dessa tekniker för underrättelseinhämtning. Det gäller exempelvis de operationer mot Irans kärnprogram med vilka en mycket sofistikerad aktör – USA förnekar det ännu – fick extremt dyrbar utrustning för urananrikning att förstöra sig själv. Hemlig inhämtning av underrättelser i syfte att förstå och förutsäga en motståndares handlingar är ett användningsområde. Insamling av komprometterande material är en annan. Och när tekniken i så hög grad bygger på komponenter från många olika håll kan inte heller en stat känna sig säker på att den egna tekniken är tillförlitlig. Kinesiska Huawei har inte fått tillgång till den amerikanska marknaden; Storbritannien har istället valt att minutiöst granska företagets alla produkter för att se om där finns skadlig kod eller annat. Den svenska skandalen med Transportstyrelsen handlade om ett enastående ointresse för den egna statens säkerhet i förhållande till främmande intressen med avseende på känsliga dokument. Men vi bör i lika hög grad tänka på hur själva infrastrukturen kan vara infekterad.

I militär markstrid gäller att den som försvarar terräng alltid har en fördel. Men för hemliga elektroniska intrång gäller inte detta. James Anderson påpekade i en inflytelserik rapport till det amerikanska flygvapnet 1972 att kostnaden för att ta sig in i ett system var låg, att kostnaden för att täppa igen samma hål i säkerheten var väsentligt högre, och att kostnaden för ett helt säkert system kunde vara så hög att ingen hade råd med den.

Den första observationen, således: angriparen har alltid en fördel. Vi måste lära oss att leva med en värld där personers röster, rörelser, ansiktsuttryck och handlingar ständigt kan dokumenteras – också i syfte att bringa evig vanära över personerna.

Det andra fallet av sådan vanära är närmare oss. 2009 tvingades Gotlands landshövding Marianne Samuelsson att avgå efter att en inspelning av ett samtal mellan henne och fyra medarbetare vid länsstyrelsen hade offentliggjorts. Samuelsson hade sagt att man skulle ta lätt på frågan om strandskydd i ett fall som rörde en entreprenör som ansågs viktig för Gotland. Samuelsson löpte förutsägbart gatlopp i medierna för detta och det ansvariga statsrådet ombad henne att lämna sitt ämbete. Samuelssons hållning i frågan var säkerligen värd att kritisera. Den frågan, alltså sakfrågan, är irrelevant just nu. Eller rättare sagt: kanske borde sakfrågan i detta sammanhang ha varit en annan. Företrädare för medierna tävlade om att ta avstånd från Samuelssons uttalanden. Men den fråga som inte diskuterades var vad det är för typ av organisation där medarbetare spelar in samtal med sina överordnade och kolleger i syfte att tvinga dessa att avgå. Hur är det att arbeta i en miljö där personer avlyssnar och dokumenterar andra i syfte att eliminera dem? Kan det finnas en historia i organisationen av misstro mot de chefer som utses av regeringen? Kan det finnas en historia av obstruktion? Borde det inte finnas ett politiskt och journalistiskt intresse av att granska en del av statsapparaten där medarbetare använder avlyssningsutrustning för att kunna sprida komprometterande material om sina överordnade?

Och vidare, för den som är intresserad av mediernas etik: Är det rätt att publicera en sådan inspelning utan att samtidigt och tydligt diskutera frågorna om syftet med avlyssningen och avslöjandet? Är det rätt att göra en skandal av något när det uppenbarligen finns en aktör som har planlagt avslöjandet för egen vinning?

Ibland verkar svenska medier ha lättare att diskutera de motiv och syften som ligger bakom ”avslöjanden” och ”skandaler” i auktoritära stater. Den azerbajdzjanska journalisten Khadija Ismayilova utsattes för en kompromatattack 2012 genom att en film offentliggjordes. Den i smyg inspelade filmen visade Ismayilova och hennes partner, med vilken hon inte var gift, i hennes sovrum och med förutsägbart innehåll. Syftet var uppenbart: någon, troligen en del av statsapparaten i Azerbajdzjan, ville diskreditera en obekväm röst. ”Skandalen” är här faktiskt inte att en person har sex med en annan, utan att en stat försöker eliminera kritiker genom att sprida sådant kompromat.

Den andra observationen blir emellertid att svenska mediers historia under senare år antyder att sådana kritiska frågor om avsändaren bakom avslöjanden och skandaler inte nödvändigtvis kommer att ställas. Kombinationen av mediehusens klickekonomi och moraliska brösttoner kommer att ge oss nya Samuelssonaffärer där man hellre tar avstånd från den skandaliserade än ställer frågor om vem som ligger bakom, och vilka syften denne har.

Det tredje fallet är den minsta, sjaskigaste och sorgligaste episoden. Under våren 2014 gick en man in i en rödakorsbutik i Falun. Enligt de uppgifter som finns verkar han ha bett om pengar. Men upprinnelsen till samtalet känner vi inte till. Den kvinna som arbetade i butiken sade att hon ansåg att det var fel att Sverige tog in fler invandrare när arbetslösheten bland svenska ungdomar var så stor, och att vi bör ”hjälpa våra ungdomar i första hand”, alltså svenska ungdomar. Det är oklart om hon ansåg att Röda korset inte borde hjälpa invandrare eller om hon helt enkelt menade att invandringen är för stor. Den äldre kvinnan, som arbetade i butiken utan ersättning, visste emellertid inte att mannen filmade samtalet. Personen i fråga lade sedan upp filmen på Röda korsets Facebooksida, varefter den fick ytterligare spridning genom Aftonbladet-TV under rubriken ”Bad Röda korset om hjälp – möttes av rasism”. Reaktionen från Röda korsets sida blev snabb. Organisationen förklarade att kvinnans uttalanden stred mot dess ”värdegrund”, och tillade att personer ”som inte delar våra värderingar ber vi att avsluta sitt engagemang”.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

I Röda korsets pressmeddelande talas det om ”uteslutning”, på andra ställen heter det att kvinnan lämnade sitt obetalda arbete på eget initiativ – om nu ”eget initiativ” är ett lämpligt uttryck när landets största tidning betecknar en persons ståndpunkter som ”rasism”. Kvinnan avled senare. Enligt uppgifter på Flashback lämnade mannen som hade ”avslöjat” hennes ståndpunkt senare Sverige för att återvända till sitt ”hemland”, men reste därefter tillbaka till Sverige, och man kan förmoda att han fick erfara att mobilisering av hatstormar på internet i regel slår åt flera olika håll. Mycket negativa uppgifter om personens vandel och historia återges likaledes av användare på Flashback. Kanske var detta skälet till att Röda korset inte har, som organisationen först sade sig vilja, inlett ”ett samarbete” med personen i fråga, vilket skulle inbegripa att ”centralorganisationen” skulle ”använda sig av hans film internt”.

Det är lätt att konstatera att en sådan ”nyhet” senare, efter den svenska offentlighetens omvändelse i flyktingfrågan, inte skulle ha blivit en nyhet. Men det historiskt viktiga som vi ser här är att vi alla står inför ett privatiserat och allestädes närvarande hot om offentliggörande och vanära. Mannen som kommer till en rödakorsbutik för att få pengar, eller i annat fall med hjälp av sin telefon dra vanära över vem som helst som kan säga något som i detta ögonblick anses förgripligt, står mot en äldre dam som kanske inte ens äger en dator. Här möts två historiska epoker.

Den tredje observationen är därför att detta måste påverka vårt – allas vårt – förhållande till andra människor. I ett hänseende är man, som Mauro Scocco sjunger, ”aldrig ensam”. Det kan nästan alltid finnas någon som kan dokumentera det som en person säger eller gör och använda detta som komprometterande material. Och detta måste rimligen förändra vårt sätt att tänka på andra människor och sociala situationer. Det måste skapa en ny, radikal ensamhet som grundar sig i misstro mot andra, en ensamhetens kultur där andra människor är en källa till fruktan. Mellan oss och det totala, privatiserade eller statliga, övervakningssamhället står bara en ganska trådsliten mänsklig värdighet.

Det finns skäl att minnas detta i framtiden, särskilt ett år när Sverige går till val och många intressenter har skäl att vilja göra sig av med motståndare. För om dessa tre observationer om det nya övervakningssamhället är riktiga så har vi ganska skrämmande dagar framför oss.