Slutet på Obamanin

För det mesta yttrade sig dock Obamania som ett slags salighetskänsla och en övertygelse om den unge kandidatens allmänna ofelbarhet. Symtomen beskrevs kanske bäst av den inflytelserike vänsterbloggaren Ezra Klein i en artikel från 2008:

Obamas bästa tal omsluter dig i ett större ögonblick, som om historien plötsligt upphört att passivt passera förbi och, bara för ett ögonblick, kontraherats omkring dig, gjort dig medveten om din existens och din roll i den. Han är inte ordet som blev kött utan ordets triumf över köttet, över hudfärg, över lidandet...

Idag, tre år senare, sitter dessa forna ”obamaniker” kollektivt ihopsjunkna med ansiktet i händerna; gripna av ett slags Obamadysfori, om man så vill. Alla verkar undra samma sak: Vad var det som hände? Det &au...

Den här innehållet är en del av Axess+.

Bli prenumerant för att få åtkomst nu!

Prenumerera
Om skribenten

Läkare och frilansskribent.

Läs vidare