För det mesta yttrade sig dock Obamania som ett slags salighetskänsla och en övertygelse om den unge kandidatens allmänna ofelbarhet. Symtomen beskrevs kanske bäst av den inflytelserike vänsterbloggaren Ezra Klein i en artikel från 2008:

Obamas bästa tal omsluter dig i ett större ögonblick, som om historien plötsligt upphört att passivt passera förbi och, bara för ett ögonblick, kontraherats omkring dig, gjort dig medveten om din existens och din roll i den. Han är inte ordet som blev kött utan ordets triumf över köttet, över hudfärg, över lidandet…

Idag, tre år senare, sitter dessa forna ”obamaniker” kollektivt ihopsjunkna med ansiktet i händerna; gripna av ett slags Obamadysfori, om man så vill. Alla verkar undra samma sak: Vad var det som hände? Det är just denna fråga som författaren och journalisten Ron Suskind brottas med i sin nya bok Confidence Men. Hans svar lyder något i den här stilen: Hellre än att genomföra de radikala reformer som hans supportrar hoppades på blev den briljante men oprövade Obama överkörd såväl av sina egna ekonomiska rådgivare, som av Wall Streets mäktiga män. Obamas oförmåga att leda resulterade i utspädda lagförslag, halvhjärtade initiativ och en utbredd desillusion hos väljarna inför deras nya president.

Suskinds bok är resultatet av hundratals intervjuer med politiker, tjänstemän och finansfolk, hastigt ihopklippta till en femhundra sidors tegelsten. (Det höga tempot har resulterat i åtskilliga fel, däribland en referens till Sveriges finansminister ”Andrea Borg”.) Bokens stora behållning, såväl som dess största svaghet, ligger i Suskinds dramatiska berättarstil. Confidence Men har episka ambitioner, och liksom alla andra stora epos kräver den hjältar och skurkar. Inom Vita husets väggar spelas den senare rollen av den välkänt bufflige men genialiske rådgivaren Larry Summers, som snabbt lär sig manipulera sin chef och öppet hånar denne när han ej är närvarande. Hjälterollen spelas av administrationens kvinnor som i sin strävan att reglera en urspårad finansmarknad konsekvent körs över av Summers och ignoreras av Obama och dennes ettrige tidigare stabschef Rahm Emanuel.

Suskinds dikotomi mellan ”de goda” och ”de onda” ter sig dock desto mer godtycklig i hans långa redogörelser för vad som samtidigt hände vid de stora investmentbankerna på Wall Street. Utvecklandet av esoteriska finansiella instrument har under de senaste tjugo åren förvandlat börsvärlden från en någorlunda respektabel affärsverksamhet till ett gigantiskt casino. Dagens Wall Street kan närmast ses som ett slags moralisk skymningszon, där begrepp som ”gott” och ”ont” väsentligen saknar valör. (Det faktum att Suskinds ”hjältar” råkar vara samma personer som låtit sig intervjuas för hans bok gör denna dikotomi ännu mer suspekt.)

Ett annat störande moment är Suskinds självsäkerhet som ekonomisk sakkunnig. Det finns idag få ekonomiska dispyter där man inte kan hitta åtminstone en handfull Nobelpristagare på endera sidan. Ron Suskind är förvisso en briljant journalist, men han saknar ekonomisk skolning. Man kan därför fråga sig hur han kan vara så säker på att en nationalisering av bankjätten Citigroup hade varit att föredra framför kortsiktiga stödinsatser, eller att ett stimulanspaket på X miljarder dollar hade varit mer effektivt än ett på Y miljarder dollar. (Man kan också fråga sig om allt detta trolleri à la John Maynard Keynes hade varit lika populärt om det hade förts fram av en vanlig Homo sapiens såsom John Kerry eller Al Gore.)

Suskinds allmänna besvikelse över Obamas påstådda misslyckande som politiker ter sig också en smula underlig. En mer djuplodande och hårdhänt reform av finansbranschen hade måhända varit önskvärd; detta är dock lättare sagt än gjort när bankerna är både rikare och smartare än själva regeringen. (Wall Street rekryterar idag flitigt från de matematiska fakulteterna vid Harvard och MIT.) Inom andra områden är Obamas gärning dock ej att förakta. När Clinton på nittiotalet lade fram sitt relativt blygsamma förslag om sjukvårdsreform blev han krossad av en mäktig koalition av republikaner och lobbyister från läkemedels- och försäkringsbranscherna. Obama fick förvisso bara igenom delar av sitt sjukvårdspaket, men hans bedrift att utvidga statliga garantier om sjukvård till 25 miljoner oförsäkrade amerikaner är inget annat än historisk. Om man därtill lägger 2009 års stimulanspaket på närmare 800 miljarder dollar står det klart att Obama fått till stånd den största expansionen av amerikansk offentlig sektor sedan Franklin D Roosevelts new deal – allt inom loppet av två år.

Det är dock inte där skon klämmer. Snarare än avsaknaden av ekonomiska stimuli tycks Suskinds och väljarnas frustration bottna i en brist på psykologiska stimuli. När Obama höll sitt segertal vid Grant Park i Chicago år 2008 fick Suskind ett slags pirrande känsla i magen. Den känslan har nu försvunnit, och hans bok kan ses som ett försök att förklara varför. Problemet är att Suskind letar på fel ställe; hellre än leta bland lagar och reformer borde han ha satt sitt förstoringsglas över det amerikanska psyket, framför allt hos dem som är gamla nog att minnas Martin Luther Kings fras om ett ”förlovat land” där svarta och vita barn håller varandra i hand och ingen medborgare blir dömd på grundval av sin hudfärg. (Kanske hade Suskind då också kunnat förklara hur en obskyr pizzadirektör från Södern plötsligt kunde ta ledningen i det republikanska primärvalet.) Valet av Barack Obama till presidentposten var en religiös snarare än en politisk händelse, ett slags nationell pånyttfödelse. Det minsta man kunde begära efter en sådan begivenhet var att naturens lagar upphävdes, att vatten förvandlades till vin och att lejonet och lammet gick och lade sig tillsammans. Det faktum att inget dylikt inträffade upplevs av många amerikaner som en enorm antiklimax, från vilken man ännu inte har hämtat sig.

Nu finns det förvisso mycket som talar för att Obama kommer att vinna även nästa val. Hans opinionssiffror ligger stabilt över 40 procent, och i nuläget talar allt för att hans motståndare kommer att bli före detta guvernören Mitt Romney, en ideologiskt velig mormon med lika mycket karisma som ett torkskåp. Amerikaner är dessutom ett, ur politisk synvinkel, försiktigt folk, som ogärna röstar bort en president efter blott fyra år vid makten. Obama får kanske sitta kvar, men den där kittlande känslan uppför benet kommer aldrig tillbaka.