Det är antaganden av en typ som sysselsätter en värld av analytiker och beslutsfattare som undviker just att fatta beslut om Ryssland och som får astrologi att framstå som en exakt vetenskap.

På undvikandets repertoar finns tesen om att den ryska regimen nu är så försvagad av alla kriser att det bara kan vara en tidsfråga innan den faller (myt 1). En kontrollstation för fromma förhoppningar är presidentvalet 2018, men även om det redan avgjorda omvalet av sittande president mot förmodan skulle påverkas av någon idag oförutsägbar faktor (en så kallad svart svan), säger det föga om vilken eventuell inverkan detta skulle kunna ha på maktstrukturen i Ryssland. I diktaturer är systemet viktigare än personerna, vilket ofta underskattas i den personfixerade amerikanska analysen, som säger att USA har ett Putinproblem snarare än ett Rysslandsproblem (myt 2).

Ryssland är heller inget bolag som kommer att gå i konkurs (myt 3). Visst kan ”styrelsen” byta ut vd:n om denne inte levererar kvartalsvinsterna till ”ägarna” som överenskommet, men pengar till fortsatta krigsäventyr kommer ändå att prioriteras före höjda socialbidrag och vårdplatser, ty Ryssland är ingen demokrati. Och det är inte tack vare några procent av världens BNP som Kreml gjort anspråk på åtminstone regional herremakt.

Detta faktum vederlägger också tesen att den militära förmågan ytterst kommer att begränsas av ekonomins utveckling (myt 4). De senaste årens krigsoperationer och rustningar har snarare ökat i takt med oljeprisets fall. Militärbudgeten har växt som andel av ekonomin och överträffar de flesta västländers (i procent, inte i dollar).

Nej, Ryssland är kanske med våra mått mätt ett totalkorrupt samhällsskick i förfall, men inte en centralmakt i sönderfall (myt 5) och dess demografiska kris kommer heller inte att lösa problemen åt väst (myt 6). Personalen som svarar för kärnvapnens eventuella användning kommer att räcka länge än. Och allt handlar inte om regimens överlevnad (myt 7), även om nya krig är nödvändiga medel för att stärka den folkliga uppslutningen kring den nuvarande eliten i Kreml.

Att läsa Kofmans artikel är att få en spann kallt vatten hälld över sig. För egen del har jag redan före Sovjetunionens fall kolporterat samtliga nämnda myter, icke helt utan framgång. Det gör arbetet med att uppdatera min senaste titel Kalla kriget 2.1.Onda imperiets återkomst (2015) för en pocketversion till hösten desto mer spännande. Hur pass fel har jag haft, och varför?

En annan uppfriskande läsning för den som redan tror sig veta allt och mer än behövligt om Ryssland är Garry Kasparovs nya bok Winter is Coming. Som rysk schackspelare nådde han världstoppen på 1980-talet och behöll mästartiteln som högst rankad i 20 år, innan han 2005 lämnade brädets kamp för en minst lika ädel gärning i politiken: att befria Ryssland från Vladimir Putin.

Först skedde det på moderjorden, tillsammans med en rad av de kända ”liberaler” som visserligen inte skördade tillräckligt med röster i de manipulerade valen men som ändå lyckades hålla liv i ett folkligt motstånd under tilltagande auktoritärt styre så länge att det ändå blev nödvändigt för regimen att skärpa förtrycket successivt. Efter ansatserna till folklig resning vid Bolotnajademonstrationerna 2011–2012 har miljonmarscherna glesnat, ledarna har gripits eller mördats, som Boris Nemtsov (27/2 -15).

Kasparov väntade inte på sin kula utan valde exilen 2013. Då hade han efterträtt Vaclav Havel som ordförande i Human Rights Foundation, en stiftelse som verkar för politiska fri- och rättigheter med stöd av IT-entreprenörer som Peter Thiel och Sergej Brin. Under grundaren Thor Halvorsens ledning samlas all världens frihetspristagare till en årlig manifestation, Oslo Freedom Forum, som intellektuellt med råge överträffar motsvarande samlingar i samband med Nobels fredsprisutdelning.

Boken saknar inte formuleringskonst. Mellanspelet Medvedev beskrivs som en lek mellan hundägaren och hunden, och som avlösarens främsta merit för att få låna presidentposten några år anges att han ”var kortare än Putin”. KGB-officeren Putins främsta vapen har varit ”banks, not tanks”.

Hela bakgrunden till dagens ryska elände från Jeltsins ofullbordade reformförsök till KGB-ledningens maktövertagande och stegen in i det nuvarande enväldet finns med; framställningen är levande historia för den som vill påminna sig. Det är en berättelse som vid det här laget är väl känd för en reguljär nyhetskonsument, från folkmordskrigen i Tjetjenien och stödet till Serbiens slaktare Milosevi´c till invasionerna i Georgien och Ukraina. Terroristdåden på Dubrovkateatern i Moskva 2002 och i skolan i Beslan 2004 används av Kasparov för att understryka hur brutaliteten i Kremls agerande förvärrade situationen för gisslan i bägge fallen. För att dölja makthavarnas brist på respekt för människoliv har detaljer i de officiella utredningarna mörkats, något som också gäller de politiska morden på Boris Nemtsov, Anna Politkovskaja och Alexander Litvinenko.

Tidsemblemet Sotji-OS får sin beskärda del som symbol för vad spelen verkligen var – bara ett sätt för den nya nomenklaturan att berika sig på folkets bekostnad. Som skämtet lyder: det var Schweiz som tog mest guld i Sotji (eller möjligen Panama, att döma av vårens avslöjanden om pengatvätt), syftande på var landets 88 dollarmiljardärer förvarar sina pengar.

Tänkvärda är också jämförelserna med 1938, hur Hitler agerade och likheterna ifråga om omvärldens agerande och tänkande, med känt resultat. På det lokala planet utvecklar Kasparov analogierna med den sicilianska maffians struktur och metoder. Parallellerna är uppenbara; politikens gangsters kör på tills de möter motstånd.

I den delen saknas en mer utförlig analys av den politiska retorik som regimen har tillägnat sig under de 15 åren sedan tillträdet. Det beror sannolikt på att Kasparov anser att härskarna egentligen saknar det vi i väst kallar åskådning, moral, värderingar, filosofi, principer; det är inte en idéernas kamp om själarna som har präglat den postsovjetiska eran, utan en ren maktstrid tjuvar emellan: ”It is all about the money.”

För egen del skulle jag säga att den på senare tid tillkomna hybriden av ideologisk överbyggnad är en konstruktion för att söka någon sorts legitimitet: den ortodoxa kyrkan plus en dos nationell mystik à la Dugin, en rödbrun sörja av identitära fragment. I brist på egen legitimitet får man låna andras, tsarens eller patriarkens.

Bokens stora behållning är det kontrollerade ursinne med vilket Kasparov pekar på dramats vita spelpjäser. Där finns ett medansvar för ställningen på brädet; inte så att offret är medskyldigt till brottet, men makthavarna i väst kan inte undkomma sitt öde när kampen så småningom avgörs och den historiska skulden fördelas. Schröder, Blair, Berlusconi, Condoleezza Rice och Henry Kissinger, Hillary Clinton, Obama – få av 2000-talets västledare undgår skammen av att ha tänkt fel och agerat svagt.

Kasparov hävdar att grundproblemet är västs ”spegeltänkande” – tron att Kreml tänker som vi i väst, att det finns en rationell vägledning som handlar om ”nationens framtid” och andra restriktioner för våldsanvändning. Så är icke fallet; talet om ”respekt” är i Moskva lika mycket värt som i de stadsdelar i USA där den kollektiva makten utövas av män med tjocka guldkedjor runt halsen. I Kreml har de diamantbeströdda guldklockor runt handleden.

Tunnare är det med konkreta rekommendationer på policyområdet. Hur bör väst agera mot Ryssland? Det enda Kasparov är säker på när det gäller framtiden är att våldsanvändningen kommer att eskalera om vi fortsätter att glömma hur det första kalla kriget vanns, nämligen tack vare klarsynen hos Reagan & Co ifråga om motståndarens natur. Hittills har väst drivit en eftergiftspolitik som Kasparov – och många med honom – menar har sänt fel signal till Kreml, uppmuntrat aggressionen snarare än dämpat den. För att ta ett konkret exempel: Istället för att bli avstängt från det internationella betalsystemet Swift har Ryssland belönats med WTO-medlemskap.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Minns även att Frankrikes förre president Sarkozy faktiskt ville sälja vapen till Ryssland. Och än värre; Kasparov nämner inte det som är känt från annat håll, att amerikansk högteknologi ligger till grund för bland annat styrsystem i missilarsenalen. Man påminner sig Lenins ord om att den siste kapitalisten kommer att sälja repet till sin egen hängning.

Men vi måste, för att parafrasera Winston Churchill, ”sluta mata krokodilen i hopp om att den ska sluka oss sist”. Den strategin dog på Krim.

Västs övertag i ”mjuk makt”, liksom i ekonomisk styrka, verkar uppenbarligen inte avskräckande längre. Till ledning ger Kasparov en liknelse hämtad ur fiktionens värld. I John le Carrés mästerverk Mullvaden varnar den brittiske agentchefen George Smiley en agent för att göra affärer med sin KGB-kontakt: ”Det blir bara problem när det visar sig att du bytte våra kronjuveler mot lite rysk hönsskit.”

Det är Kasparovs bild av hur det är att göra affärer med diktatorer; det kan alltid bli sämre: ”Det är sedan länge dags att sluta lyssna på Harvardprofessorers och tankesmedjors föreläsningar om vad Putin aldrig kommer att göra och hög tid att bemöta det han faktiskt gör.” Kasparov erinrar om ett talesätt bland alla dem som 1938 inte ville tro på Hitlers ondska: ”Väck mig när de tar Polen.”

Det ligger i alla hans beskrivningar att potentialen växer för tre av de antaganden jag gör i min bok om Kremls långsiktiga mål. Dessa är 1) att återskapa delar av imperiet med Jaltaepokens tal om ”intressesfärer” (särskilt Baltikum), 2) att splittra EU efter kommersiella linjer och 3) att en gång för alla klippa den transatlantiska länken. Det är rörelseriktningar i både USA och EU som understöds av extremister som går Kremls ärenden, med eller utan god betalning.

Synd bara att den magnifike schackmästaren i New York inte har utnyttjat sin kombinationsförmåga för att se in i framtiden och låta oss ta del av motståndarens närmaste drag när vi trots allt närmar oss slutspelet.