Är det seriöst att intressera sig för design och arkitektur? Att tänka noga kring formen på badrumskranar, färgen på sängöverkast och fönsterkarmars dimensioner?

En lång intellektuell tradition gör gällande att det inte är helt seriöst. Ämnet har en anstrykning av trivialitet och njutningslystnad. Det framstår som något som bör överlämnas till översvallande programledare i eftermiddagsteve. Det är tänkvärt att så många av världens intelligentaste människor alltid föraktat allt intresse för byggnaders utseende, och i stället förlagt den sanna tillfredsställelsen till okroppsliga och osynliga ämnen. Stoikern Epiktetos, en av det antika Greklands filosofer, sägs ha ställt följande fråga till en tröstlös vän vars hus brunnit ner till grunden: ”Om du verkligen förstår vad som styr universum, hur kan du då längta efter stenblock och vackra klippstycken?” (Det är oklart om vänskapen förblev bestående efter detta.)

Och ändå har sådana beslutsamma försök att nedvärdera design länge balanserats av lika ihärdiga försök att utforma den materiella världen på tilltalande sätt. Människor har ansträngt sina ryggar för att snida blommor i takbjälkar och sina ögon för att brodera djurgestalter på bordsdukar. De har offrat helger på att dölja fula sladdar bakom lister. De har funderat noga på hur arbetsytor i köket bör se ut. De har fantiserat om att leva i ouppnåeligt dyra hus som avbildas i tidskrifter och sedan känt sig nedslagna, som man gör när man passerar en attraktiv främling i gatuvimlet.

Vi tycks vara kluvna mellan en tendens att sätta oss över våra sinnen och blunda för hur hus ser ut och en motsatt impuls att erkänna i hur hög grad vår identitet är oupplösligt sammanflätad med de platser där vi befinner oss, och förändras med dem. Personligen ansluter jag mig till uppfattningen att det verkligen (tyvärr, eftersom det är kostsamt) spelar roll hur saker och ting ser ut: ett fult rum kan få vaga aningar om livets ofullkomlighet att kristalliseras, medan ett solbelyst rum beklätt med honungsfärgade kalkstensplattor kan väcka liv i våra innersta förhoppningar. Tron på betydelsen av arkitektur vilar på tanken att vi, på gott och ont, är olika människor på olika platser – och på övertygelsen att det är arkitekturens uppgift att levandegöra vilka vi idealt sett skulle kunna vara.

Vår sensibilitet inför våra omgivningar kan spåras tillbaka till ett oroande drag i människans psykologi: detta att vi inom oss hyser flera olika jag, vilka inte alla i samma utsträckning känns som ”oss själva”, så att vi i vissa sinnesstämningar rentav klagar över att vi glidit bort från vad vi anser vara vårt sanna jag.

Det jag vi saknar i sådana ögonblick, denna gäckande autentiska, kreativa och spontana sida av vår karaktär, är dessvärre inte något vi kan framkalla efter behag. Vår tillgång till detta jag bestäms, i förödmjukande utsträckning, av vilka platser vi råkar befinna oss på, av tegelstenarnas färg, takhöjden och gatunätets utformning. I ett hus som stryps av tre motorvägar eller i ett ödeland av slitna höghus lär vår optimism och känsla av mål och mening rinna bort, som vatten från en punkterad behållare. Vi kanske börjar glömma att vi någonsin haft ambitioner eller skäl att känna oss upprymda och hoppfulla.

Vi är beroende av omgivningar som indirekt kan förkroppsliga de sinnesstämningar och idéer vi respekterar, och sedan påminna oss om dem. Vi förväntar oss att våra byggnader ska omge oss med en stödjande självbild, som ett slags psykologisk gjutform. Runt omkring oss arrangerar vi materiella former som säger oss vad vi behöver – men hela tiden riskerar glömma att vi behöver – inombords. Vi tar hjälp av tapeter, bänkar, målningar och gator för att hindra vårt sanna jag från att försvinna.

De platser vars perspektiv motsvarar och legitimerar vårt eget tenderar vi i gengäld att hedra med beteckningen ”hem”. Våra hem måste inte erbjuda oss permanent vistelse eller hysa våra kläder för att förtjäna sitt namn. Att tala om en byggnad som vårt hem är helt enkelt att erkänna dess harmoni med vår egen inre sång, som vi värderar så högt. Som den franske författaren Stendhal formulerade det: ”Det vi finner vackert är löftet om lycka”.

Kanske är det världens stora religioner som har ägnat störst uppmärksamhet åt den roll omgivningen spelar när det gäller att bestämma vår identitet, och som därmed – även om de sällan byggt platser där vi kan lägga oss att sova – har visat störst sympati för vårt behov av ett hem. Själva principen för religiös arkitektur har sitt ursprung i tanken att var vi befinner oss på ett avgörande sätt bestämmer vad vi förmår tro på. Enligt den religiösa arkitekturens försvarare spelar det ingen roll hur intellektuellt övertygade vi är om vår lojalitet mot en viss tro: för att vi ska förbli trofasta måste tron kontinuerligt bekräftas av de byggnader som omger oss. Vi kan vara närmare eller längre bort från Gud beroende på om vi befinner oss i en kyrka, en moské – eller på en stormarknad. Vi förmår inte vara goda, trogna människor var som helst.

Vanlig, världslig arkitektur kan sägas ha precis lika mycket inflytande över vår karaktär som religiösa byggnader. Det vi kallar ett vackert hus är ett hus som låter vår förvridna natur återfinna balansen och uppmuntrar känslor som vi riskerar att förlora ur sikte. Så kan till exempel en ängslig person beröras djupt av ett vitt, tomt minimalistiskt hus. Eller en affärskvinna som tillbringar sitt liv med att pendla mellan flygplatser och konferenscenter av stål och glas kan känna sig intensivt tilltalad av ett enkelt lantligt hus – som kan sätta henne i kontakt med sidor av sin personlighet som hon förvägras i sin vanliga pressade vardag. Vi säger att något är vackert närhelst vi upptäcker att det i koncentrerad form rymmer de kvaliteter som vi personligen, eller våra samhällen mer generellt, lider brist på. Vi respekterar en stil som kan leda oss bort från det vi fruktar och närma oss till det vi längtar efter: en stil som bär på rätt dos av de dygder vi saknar.

Det anses ibland överdrivet att döma människor utifrån deras smak i fråga om design. Det framstår knappast som rimligt att bedöma någon på grundval av personens val av tapeter. Men ju mer seriöst vi ser på arkitektur, desto mer kan vi komma att hävda att det i själva verket är logiskt att grunda sin sympati för en person på hans eller hennes visuella smak. Visuell smak är nämligen aldrig bara en fråga om det visuella. Den vittnar om en hel livssyn. Varje designföremål ger oss ett intryck av vissa psykologiska och moraliska attityder som det främjar. Så kan vi till exempel känna att två olika föreställningar om livsuppfyllelse utgår från osmyckat porslin å ena sidan och en utsirad, blomsterprydd servis å den andra – i det förra fallet tilltalas en demokratisk, graciös sensibilitet, i det senare en mer nostalgisk, lantligt orienterad läggning.

Vad arbeten inom design och arkitektur säger oss handlar väsentligen om vilket slags liv som skulle ha lättast att utvecklas inom och omkring dem. De berättar om vissa sinnesstämningar som de försöker frammana och bevara hos sina invånare och användare. Medan de håller oss varma och hjälper oss med olika mekaniska funktioner manar de oss samtidigt att vara en viss sorts människor. De talar om särskilda uppfattningar om vad som är lycka.

Att karaktärisera en byggnad som vacker vittnar därför om något mer än bara estetiskt gillande; det visar på en attraktion till den särskilda livsstil som denna byggnad främjar genom sitt tak, sin inredning, sina dörrhandtag, fönsterkarmar och trappor. En känsla av skönhet är ett tecken på att vi har funnit ett materiellt uttryck för vissa av våra idéer om ett gott liv. På samma sätt finner vi byggnader stötande inte för att de kränker en privat eller mysteriös visuell preferens, utan för att de strider mot vår uppfattning om livets egentliga mening. Det är alltså inte att undra på att våra debatter om arkitektur och design har en tendens att vara så heta. Diskussioner om vad som är vackert är i grund och botten diskussioner om de värden vi vill leva i enlighet med – snarare än bara tvister om hur vi vill att saker och ting ska se ut.