Temat för Axess aprilnummer är ”när staten sviktar”. Jag tror att den tendensen är en ledtråd till det som Löfven famlar efter. Men vad innebär den?

Det är på två olika plan som staten har börjat vackla. Den första nivån gäller en stigande osäkerhet kring vilken roll staten kan fylla i framtiden. Hur ska breda grupper kunna skaffa sig ordnade, trygga liv? Var kommer man kunna bo? Hur blir barnens skola? Det börjar bli uppenbart att den gamla ordningen inte kommer att kunna bestå. Vad gäller i så fall framöver? I grund och botten är den osäkerheten inte specifik för

Sverige, utan snarare typisk för tidsperioden.

Vacklandet på den andra nivån fångar Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg. När hon beskriver kristendenserna i den svenska statsapparaten gör hon en åtskillnad mellan statens hårda kärna och välfärdens mjukdelar som sitter runt omkring. Men frågan är om det inte är mer fruktbart att vända på metaforen. Det är egentligen inte kärnan som är hård, utan skalet. Den moderna välfärdsstaten har ett exoskelett som omsluter ett mycket mjukt innanmäte. Och nu syns stora sprickor i skalet.

Poängen är att den gemensamma nämnaren mellan statens olika hårda verksamheter är att de i vid mening upprättar och bevakar olika former av gränsdragningar. Det handlar om barriärer som ska skydda den bräckliga insidan: försvaret som upprätthåller gränsen mot andra stater, polisen som bevakar gränsen mot den kriminella världen. Uppdraget är att göra en åtskillnad mellan det som är vårt samhälle och det som av olika skäl inte ingår i det. Det vi kallar civilisation äger hela tiden rum innanför sådana exoskelett. Det vardagliga samhällslivet, mjukdelarna i tillvaron, utspelas i en reglerad miljö. Vi lever den sociala världens motsvarighet till en park.

Mellan det mjuka innanmätet och det hårda skalet finns en spänning. Normer och inställningar som förenklar och förgyller livet inne i parken skiljer sig från dem som krävs för att bygga upp exoskelettet. Parkens gränszon, staketet, grinden och de som står vid grinden blir så att säga främmande karaktärer. De hör till parken och är förutsättningen för den, men är ändå till sin natur skilda från den park som öppnar sig inåt. I parken råder frid, men de ser risker. I parken löses konflikter genom procedurer, men de hanterar överträdelser. I parken är man jämlikar, de gör åtskillnader. Eftersom tvång och våld utövas i gränszonen måste den verksamheten vara hierarkisk och strikt regelstyrd på ett sätt som gör att den kan framstå som förlegad jämfört med parkens informella och egalitära kultur.

I den civilisatoriska utvecklingskurvan är det förmodligen en naturlig tendens att försöka stöta bort exoskelettet. Dess ideal och normer kolliderar med attityderna som leder till framgång inne i parken. Innanmätet växer och skalet blir alltmer försvagat. Därför är det endast i vissa delar kan man säga att staten sviktar. På andra områden är ambitionsnivån för vad som kan göras till offentliga angelägenheter stadigt i uppåtgående. Det privata och intima inordnas i en allt längre rad av frågor som ”vi måste börja prata om”. Den politiska ambitionsnivån för elegansen inne i parken är högre än på länge.

Samhällets exoskelett har däremot under många år varit bortglömt. Det värdefulla livet äger ju rum innanför skalet. Kan man så håller man sig helst där. Nu ruskas samhället om och civilisationens olika barriärer blir genast centrala. Är de lika stadiga efter år av försummelse?

Men det finns också ett tredje plan där ordningen nu omprövas. För när alla dessa osäkerhetsfaktorer diskuteras händer någonting speciellt. Det blir tydligt vad som är de bärande bjälkarna, stort skils från smått. Plötsligt har vi fått syn på de verkliga konturerna av vårt eget samhälle. Och där finns faktiskt ändå en anledning att känna tillförsikt. Sverige växer upp i snabb fart. Det är sannerligen på tiden.