Stå emot

”Människor har hållit geten för mjölk- och köttproduktion, men också tagit till vara fett, skinn, horn, ben, senor och till och med spillning. Av getskinn har framställts pergament som bidragit till att skrivna dokument kunnat bevaras till våra dagar. Geten har dessutom spelat roll i människors religiösa och rituella liv. Dess beteende och väsen har gett upphov till namn, metaforer och ordspråksliknande vändningar”, skriver redaktörerna Katharina Leibring och Ingvar Svanberg.

Man kan alltså säga att geten inte bara är en del av vårt kulturarv, utan att den är vårt kulturarv. Så enkelt kan det vara å den ena sidan. Å den andra kan kulturarvsfrågan bevisligen vara ett getingbo av konflikter, politisering, ideologi och mer eller mindre rumsrena agendor. I ett klimat där debatten ofta handlar om vilka sanningar som skall få företräde, kan geten få vara sin egen sanning: den frågar tacksamt nog heller inte efter sitt kulturarvspolitiska värde.

I temablocket ”Kampen mot kulturarvet” (Axess nr 7/17) ger ett antal skribenter en tämligen dyster bild av det rådande läget. New Public Management, identitetspolitiska fälterövringar och politisering av institutionerna och deras uppdrag framställs som högst reella hot mot förvaltandet av kulturarvet. Om man håller med om detta eller inte beror förstås på till vilken syn på frågan man bekänner sig.

I ett läge där debatten känns både låst och infekterad, är det dock rimligt att anta att ingen egentligen når fram till den andre, utan endast hörsammas av de redan frälsta. Och sanningen, om det nu är möjligt att nå fram till en sådan, ligger som den oftast gör någonstans mittemellan de fraktioner som stångar pannorna blodiga mot varandras respektive synsätt.

Mer från Paulina Helgeson

Men den position varifrån man ställer öppna frågor istället för retoriska, och som förutsätter slutsatser utan hänsyn till ideologisk hemvist och på förhand begränsande lojaliteter, är svår – man skulle till och med kunna säga utopisk. Dessutom är det inte en särskilt tacksam position i ett debattklimat som kräver tydliga och starka åsikter i den ena eller andra riktningen, åsikter som låter sig ställas emot det diametralt motsatta, med dramaturgiskt tacksamma brösttoner och stora ord.

Det har ofta talats lite föraktfullt om det svenska konsensussträvandet, viljan att till varje pris nå samsyn, på bekostnad av både sakfråga, övertygelse och annat viktigt. Men frågan är om inte en liten injektion av konsensussträvande hade varit till nytta för dagens frågor som rör vårt kulturarv. ”The road to hell is paved with good intentions” – det är lätt att se för sitt inre öga hur de olika vägarna leder till samma dystra slutmål, allt medan de respektive resenärerna är bergfast övertygade om att endast deras leder rätt.

I blockets inledande text pratar Gunilla Kindstrand med bland andra Birgitta Johansen, chef på Örebro länsmuseum, som konstaterar: ”Sverigedemokraterna har placerat kulturarvsfrågorna i politikens centrum. Det har skapat en stor oro i kulturarvssektorn som många gånger har kortslutit den intellektuella rörligheten.” Jag har inga problem att tro att detta många gånger kan vara sant. Rädsla och oro får oss ofta att fatta märkliga beslut, och månget kulturarvsbarn har säkert åkt ut med badvattnet.

För alla seriösa aktörer och debattörer måste det dock vara lika viktigt att hindra kulturarvet från att kidnappas av extremnationalister och högerextremister, som det är att hindra det från att urvattnas till samtidspolitik och historielöshet. Därför är det förstås viktigt att hålla stånd mot en viss sorts politisering, en politisering som, om vindarna börjar blåsa på riktigt från fel håll, kan få förödande konsekvenser. Jag håller inte med Dan Korn om allt (eller kanske ens mycket) han skriver i sin text, ”Frankensteins mönster”, men på en punkt är vi fullständigt överens: ”När kulturinstitutioner väl politiserats kan de efter ett val med annan majoritet politiseras åt ett annat håll också.”

Läs vidare