Att vandra i stora författares spår är ett osäkert sätt att vinna kunskap om deras texter. Men roligt! Själv har jag traskat i Williams Faulkners trakter eftersom jag ville finna den hemliga skrivarstuga han hade utanför Oxford i djupaste Mississippi. Sista sträckan gick genom tjockt gräs i 35-gradig värme. Svetten sved i ögonen, jag fick kasta mig åt sidan för att inte bli nedsprungen av en skock vilda kalkoner och väl framme vid den förfallna stugan hälsades jag av en orädd orm. Förvisso en minnesvärd ”promenad” men blev jag klokare? Kanske inte, men sedan dess har jag onekligen läst Faulkners landskapsskildringar med större uppmärksamhet.

Efter att ha traskat genom Georges Simenons Paris och Baudelaires Bryssel har jag lärt mig att litterär turism blir intressantare om man struntar i författaren och istället placerar sig där verket utspelas och tittar efter vad författaren valde att inte ta med. Men det finns en stad som tystar alla invändningar: Dublin. Där behöver inte den vandrande läsaren bry sig om skillnaden mellan fiktion och verklighet eftersom staden anpassat sig till fiktionen. James Joyce som knappt skrev några debattartiklar har haft större inflytande på sin stad än August Strindberg på Stockholm. Så är också Dublin förmodligen den enda stad som medvetet försöker likna en roman.

”Till skillnad från franska naturalister och svenska arbetarförfattare som ville påverka samhället var Joyce diskret.”

Handlingen i Ulysses utspelas under en enda sommardag 1904 och har två huvudpersoner: den medelålders annonsförsäljaren Leopold Bloom och den unge läraren och frilansskribenten Stephen Dedalus. De genomkorsar var för sig Dublin för att på småtimmarna mötas utan att något avgörande händer. Generationer av läsare som trollbundits av boken har fått frågan vad den handlar om och svarat …”tja, egentligen ingenting”. Romanen handlar om en dag i livet, en dag i Dublin. Det räcker och blir över.

Till skillnad från franska naturalister och svenska arbetarförfattare som ville påverka samhället var Joyce diskret. Dessutom gick han i exil samma år Ulysses utspelas och var alltså inte med om påskupproret 1916. Joyce var 22 år gammal då han lämnade Irland för gott tillsammans med sin blivande hustru Nora. En anledning var att de inte vilja underkasta sig konventionerna och gifta sig katolskt. En annan orsak till exilen var avskyn mot hemlandet ”en sugga som äter sina barn” som det står i Joyces Dublinbor. Men viktigast var säkert tanken på vad som skulle gynna hans författarskap. Dublin var en avkrok – var det rätt ställe att skapa ett mästerverk?

Kanske insåg Joyce att han behövde di­stans för att se sitt ämne. Ulysses är skriven av en tillbakablickande man som på avstånd betraktar sig själv och sin ungdoms stad. När Joyce lämnade Dublin hade den 350 000–400 000 invånare. Tuberkulos och tyfus härjade, barnadödligheten var en av de högsta i västvärlden.

Joyce var inte ensam i sin exil. Mellan åren 1845 och 1911 sjönk Irlands befolkning från 8,3 till 4,4 miljoner. Dublins största turistattraktion är ett supermodernt museum, EPIC, ägnat emigrationen. Det ligger i Docklands, en del av Dublin som är helt omvandlad av modern arkitektur och där knappt en tegelsten finns kvar från Joyces tid i staden. Liffey, floden Joyce många gånger refererar till i Ulysses, inte minst i Finnegans Wake, flyter i samma fåra, men nästan allt på stränderna är annorlunda. Man kan inte doppa sig två gånger i samma stad.

Kulten av Joyce tog fart på allvar först under 1980-talet då Bloomsday blev officiell högtidsdag. Världen över finns festivaler för viktiga 1900-talsförfattare, men Dublins dyrkan av Joyce­ är unik. När Stockholm blev kulturhuvudstad 1998 anordnades den första Strindbergsfestivalen med tal av författare, uppläsningar och citat insprängda i Drottninggatans asfalt. Drygt tjugo år senare är citaten det enda som finns kvar.

Att Strindberg inte lyfts fram i Stockholm beror förstås på svenska kulturpolitikens ytterst knappa stöd till enskilda personer. Den enda författare svenska ministrar talar om är Astrid Lindgren. Läsfrämjande föreningar kan få bidrag men den som vill hylla Strindberg bör flytta utomlands. Kanske beror bristen på hyllningar av att Strindbergs livsverk är stort, motsägelsefullt och osvenskt experimentellt. Ulysses är visserligen en bok som omfattar allt – men det är trots allt en bok. Och så lade Joyce ut så många referenser och gåtor att det passar internetgenerationerna.

Joycekulten i Dublin består mer av firande och enskilda arrangemang än av permanenta utställningar. Inte mycket av EPIC:s stora utställningsyta med filmer och interaktiva databaser ägnas kultur. Joyce finns förstås där men han var större än sin stad. Kanske är det just därför han både älskar och mästrar den i Ulysses. Avståndets frihet använde han till att förvandla det trångs­inta Dublin till romanens stad som är roligare, mer frispråkig och mindre instängd.

Men det finns en motsättning mellan beundrare och författare. Joyce gav upp och flydde. Jag och andra som går i hans fotspår gör tvärtom – vi försöker nåla fast författaren och hans text i verkligheten. Joyce excellerade i ”inre monologer”, hans gestalter låter tankarna flöda. För Joyce är en avvikelse den sanna vägen. Vi Joyce­pilgrimer vill med den troendes entusiasm där­emot låsa fast händelserna och orden. Vad syftar ett ord på, var exakt stod Bloom när han sade den repliken, hur luktade citrontvålen han köpte?

Invånarna och myndigheterna i Dublin ser till så att vi nästan alltid får svar. Ulysses är en enorm konstruktion, men genomtänkt i varje detalj. Lika fri som Joyce var i associationer och ordlekar, lika konkret var han med geografin. Hans mest berömda kommentar till boken är att den är skriven med sådan noggrannhet att det skulle gå att bygga upp staden efter romanen. Det stämmer naturligtvis inte, för vad Joyce skapade är en drömstad. Men sådana håller längre än sten och armeringsjärn.

Under åren 1904 till 1921 då boken publiceras i Frankrike vistas Joyce utomlands. Han är närmare 10 år i Trieste. Därpå beger han sig till Zürich där han stannar så länge första världskriget pågår varpå han reser till Paris. Hans kunskapstörst är omätlig. Efter 1912 besökte han inte staden men bombarderar gamla vänner och bekanta med brev: hur såg skylten ut över en viss affär, hur ser det huset ut på den gatan, visst hette väl bartendern…? Även efter att boken publicerats och han själv blivit en berömd författare i Paris förhör han besökande Dublinbor som vill tala litteratur med detaljerade frågor om butiker och pubar i Dublin.

Den som läser brev och anteckningar om romanen kan få intrycket av att Joyce är en kontrollfreak sysselsatt med ett projekt som aldrig kommer att förverkligas. Han förefaller nöjd med att gräva ned sig i detaljer, arbetet verkar viktigare än den text det ska resultera i.

Det var tvärtom. En amatör hade givit upp denna gigantiska omdiktning av Odysséen där den antika berättelsens episoder överförs till en speciell dag i Dublin. Men Joyce förstår att han i sin roman kan ge Dublin och därmed sin egen ungdom evigt liv. Han lyfter ut en dag ur tidens ström och gör den till en liten ö där tiden står still och det aldrig blir morgondag. Dublin är för honom en inkarnation av alla städer, må vara att den ligger i Europas utkant. Joyce vet att de platser Odysseus besökte i Homeros dikt var ännu mindre. Men det som hände mellan människorna han berättar om, berör oss än idag.

Själv läste jag boken första gången när jag var 18 år gammal. På sista lektionen före studenten delade svenskläraren ut en lista med modern litteratur läroplanen inte tog upp men som vi absolut borde läsa. Där stod Ulysses högst upp.

Sedan dröjde det mer än ett halvsekel in­nan jag kom till Dublin men redan på flygplatsen mötte jag Leopold Bloom. Han stod och sög eftertänksamt på en kaka vid ett kafé, en rundnätt flintskallig man försjunken i någon tanke, ungefär som när Leopold Bloom åt en ostsmörgås i kapitel 8. Och han vill gärna visa mig sin stad. Berättelserna flödar trots att vi träffades för en minut sedan.

Känslan att gestalter ur boken är på rymmen i det moderna Dublin infinner sig vart jag än tar mig. På bussen i en förort hamnar jag intill fyra byggnadsarbetare som diskuterar olika popsångers kvalitet – varpå de alla börjar sjunga sin favorit tills en segrar och får med sig de andra i ­samma Motownklassiker. Byggarbetarna fortsätter knappast till Byrnes pub som Bloom besökte, den är numera lite snofsig, men att de lever i Joyces stad går inte att missa.

Själv en så pass bra sångare och en närmast professionell uppläsare av texter, är hans språk genommusikaliskt. Han såg dåligt men hörde bra. För Joyce var stadsljuden en mycket viktig del av Dublin och tal, gatuljud och förstås musik blev ett avgörande element i hans stil. Redan i novellsamlingen Dublinbors avslutande novell är musiken navet i berättelsen. Hustruns reaktion på en sång får huvudpersonen att förstå hur lite han känner sin fru. Hur långt det är mellan människorna i denna trånga stad.

Men ljuden behöver inte vara vackra. I Ulysses finns ett välkänt avsnitt där ett obegripligt ord kommer in i berättelsen, nästan som det vore skrivet på en dator där ordbehandlings­programmet har ett fel. Det är ljudet av en häst som går förbi på gatan utanför den pub där berättelsen just då utspelas.

Tekniken var ny i litteraturen men inte i musiken. Att han inspirerades av musik var självklart och han övervägde att bli yrkesmusiker. Bevarade inspelningar från Paris visar att han närmast var en professionell uppläsare och likt Strindberg lät han sig fotograferas med gitarr. Jag gissar att han skulle gilla den moderna flerspårstekniken där en ljudtekniker kan mixa om instrumenten och ändra tonhöjd. Han hade gillat att klippa in märkliga ljud i melodin. Jag tror inte han virrat bort sig för hur skiftande än Ulysses kapitel är i stil tappar Joyce likt en skicklig jazzmusiker aldrig bort melodin.

Kanske är det just ljuden och musikaliteten som gör det så givande att vandra genom Dublin. Husen har förändrats även om stadsplanerarna av respekt för romanen låtit gamla fasader som man känner igen från romanen stå kvar och så bygger man ett nytt hus bakom. Givetvis lämnas gamla namn på hotell och affärer oförändrade, fastän verksamheten sedan länge är nedlagd. Precis som i romanen finns lager på lager av arkitektur att avtäcka för vandraren/läsaren.

Men framförallt gäller det att lyssna fram boken. Molly är sångerska, Leopold är oerhört musikintresserad och deras dotter tar pianolektioner. Mollys manager och älskare är förstås operakunnig och flera av de Leopold och Stephen träffar på sina färder genom staden diskuterar musik. När Bloom är på en krog och äter sin middag hör han Stephens far sjunga i rummet bredvid.
Människorna i Dublin delar samma sångskatt. Och för Joyce är stadens ljud del av musiken.

Staden Dublins kollektiva sång gör skillnaden mot det melankoliska Trieste enorm. Jag förstår att Joyce längtade till den där dagen 1904. Alla vackra kaféer och Europas största torg till trots är den italienska staden dyster jämfört med Dublins uppsluppna energi. Trots kylan en vårkväll i Dublins pubområde står unga flickor i kortkort och deras uppvaktande kavaljerer i t-shirt utomhus i timmar och sjunger och skämtar medan temperaturen närmar sig noll. På en bullrande krog haglar spydiga kommentarer mellan servitörer och gäster på engelska, frans­ka och italienska. I ingen annan europeisk storstad har jag hört så många skruvade historier, så många sånger och så många skratt. Visst kan man stå vid en adress som finns i Ulysses men framför–allt är Dublin en stad där man kan sätta sig på en bänk, blunda och lyssna efter romanen. Kanske var det gatuljuden Joyce hörde när han somnade i hotellsängen och var natt reste hem.

Eftersom det var svårt för Joyce att få sina verk publicerade ses han ibland som ett lidande geni. Det stämmer knappast. Visserligen dröjer det till Joyce publicerar sin första bok, diktsamlingen Chamber Music men han är redan som 20-åring i Dublin uppmärksammad för sina artiklar i olika tidningar. I romanen får lärarvikarien Stephen i uppgift att försöka få in artikel om mul- och klövsjukan som hans rektor skrivit i lokaltidningen. I verkligheten var det Joyce själv som skrev en sådan artikel. Att den dyker upp i romanen är ett av många exempel på hur Joyce tar ett steg åt sidan och parodierar sig själv. Förmodligen får man en ganska bra bild av författaren i Ulysses där Stephen försörjer sig som lärare, medan alla vet att han vill bli författare. Han är en ”rising star”, nästan ett underbarn vars upphöjelse låter vänta på sig.

Så var det också för verklighetens James. De flesta han mötte verkar ha insett att han var en överbegåvad person. Inte ens hans högdragenhet fick beundrarskaran att minska. Me­dan han försörjer sig vid Berlitz språkskola i Trieste publiceras äntligen den första prosaboken, Dublinbor. Det är en av 1900-talets bästa novellsamlingar som stilmässigt inspirerat otaliga författare och John Huston filmatiserade slutnovellen De döda.

Ett vanligt år hade novellsamlingen resulterat i ett avgörande genombrott för författaren men samma år som boken kommer utbryter första världskriget och Joyce och familjen måste lämna Italien för att etablera sig i det neutrala Schweiz. Novellsamlingen befäster Joyces anseende som ett litterärt löfte och många författare och kritiker vet att han håller på med en bok om Dublin. Joyce var inte särskilt hemlighetsfull vad gällde boken han arbetade med och dessutom ställde han så många frågor om Dublin att det var uppenbart att det skulle bli ett stadsporträtt. Men vad var egentligen så intressant med Dublin? Vad såg Joyce i staden?

Det finns en nästan absurd motsättning mellan Joyces kringflackande liv och hans obevekliga fixering vid hemstaden. Romanen utspelas den 16 juni 1904 då James Joyce­ hade sin första träff med Nora Barnacle som han tillbringade resten av livet med. Ändå finns ingen nostalgisk kärleksskildring i boken (men sex finns förstås – annars vore dagen i Dublin ofullständig). Texten präglas av en osentimental klarsyn på världen. Men Joyce­ är inte resignerad utan munter. Språket bubblar av skämt, de flesta begripliga, andra dolda. De obegripliga gav Joyce rykte om att vara en sorts korsordskonstruktör. Men både Ulysses och Finnegans Wake är romaner. Ulysses är rentav en roadmovie där handlingen är huvudpersonernas förflyttningar i staden. Stilen ändras i varje kapitel så läsaren bör, som lyssnaren av experimentell musik, inte vara låst av sina förväntningar. Gåtorna, associationerna, ordvalet är livsglädje som porlar i varje mening. Den som läser texten kärleksfullt, det vill säga möter den och dess gestalter utan att tänka på att hitta litterära referenser, får lätt känslan av att man inte behöver läsa någon annan roman.

Det finns förstås ett Joycecentrum i Dublin och dessutom har platsen där romanen börjar, ett försvarstorn någon mil utanför staden, förvandlats till ett museum. Därtill kommer att flera organisationer anordnar vandringar med inriktning på Joyce och Dublin. Men den stora festen inträffar den 16 juni då Dublin fylls av männi­skor som klär ut sig till Joyce eller någon av figurerna i romanen. Det ordnas uppläsningar, konserter, vandringar till platser som är speciellt viktiga i romanen plus debatter och förstås mer eller mindre officiella fester för alla Joyce-älskare och säkerligen har joyceianer både förälskat sig, avlat barn och fattat livsavgörande beslut under Bloomsday. Och gjort en massa småsaker. Precis som de gör i romanen. Att strömmen av besökare på Bloomsday ökar är inte överraskande. Ty som Umberto Eco påpekade liknar de flestas liv snarare Ulysses än De tre musketörerna.

Någon liknande kärlek till en författare har jag aldrig sett, ens under de nu utdöda Strindbergfestivalerna. Ulysses har blivit en genuint folklig roman därför att den handlar om högt och lågt i en osalig blandning. Ändå säger obekräftade rykten att det finns människor som inte läst Ulysses. Det är visserligen svårt att tro för den som besöker romanen/staden. Men om så vore fallet gör det ingenting.

Joyce har en förmåga att smyga sig på läsaren. Beroendet börjar med lite en oskyldigt nätsurfande, sedan är man fast. Ingenstans i Dublin går man säker för Joyce. Det räcker med att sätta sig på en pub eller besöka en affärsgata. Vart man än kommer händer det något med anknytning till romanen. Utan att du märkt det har Joyce skrivit in dig i sin roman.