Och det är bråttom – ute i världen väntar antiliberala regimer som den kinesiska och den ryska på att ta över världsscenen. Hemma vill auktoritära och populister till höger och vänster vinna val och kasta ut alla liberalismens landvinningar.

Denna dystra bild tecknas av Adrien Pabst, statsvetare vid universitetet i brittiska Kent. I boken Postliberal Politics hävdar Pabst att företeelser som brexit och Trump uppstår då den gamla liberala ordningen försvinner samtidigt som någon ny ordning ännu inte har formerats. Med den italienska socialisten Antonio Gramscis ord: ”Krisen består i det faktum att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum kan morbida fenomen av varje tänkbart slag uppträda.”

Liberalismen måste därför dö och försvinna samtidigt som dess viktigaste landvinningar måste bevaras och antiliberaler av alla schatteringar bemötas. Bäst görs detta genom postliberalism – en sorts kommunitär vision för vår tid.

Postliberalismen finns i olika skepnader där Blue Labour, arbetarrörelseversionen av postliberalismen, torde vara den mest kända. I Pabsts framställning kan postliberalismen dock inte ritas in på en höger-vänster-skala. Han vänder sig också mot dem som vill reducera hans position till att ”gå till vänster i ekonomiska frågor och till höger i kulturfrågor”. Pabsts intellektuella anspråk är betydligt större än så. Den politik han vill se inspireras av skenbart disparata källor som ”personalismen” och den katols­ka socialläran, Aristoteles dygdeetik och den ”etiska socialismen” med namn som Robert Owen och William Morris som förgrundsgestalter.

”Det vi behöver är varken mer stat eller mer marknad, utan en mångfald av institutioner och gemenskaper som finns mellan individen och staten.”

Postliberalismen är en politik som utgår ifrån vardagslivet, från platserna vi lever på och våra närmaste relationer. Det vi behöver är varken mer stat eller mer marknad, utan en mångfald av institutioner och gemenskaper som finns mellan individen och staten. En långt­gående pluralism förverkligad av reli­giösa församlingar, självständiga universitet och institutioner, småföretag och föreningar av alla slag måste ersätta offentliga jättebyråkratier och själlösa storföretag. Makten ska decentraliseras. Arbetet måste återfå sin värdighet och ekonomin måste göras mer lokal. Postliberalism är att ekonomin åter vävs in i lokalsamhället med hjälp av kortare produktionskedjor och starka fackföreningar.

Pabst menar att dagens djupa samhällsproblem i form av en växande ensamhet, en brist på mening och arbetsglädje, en hotad miljö och svagare gemenskap är effekten av efterkrigstidens liberalism. I sin socialliberala form har den framträtt genom framväxten av en offentlig välfärd och en allsmäktig statsmakt som har slagit sönder traditionella gemenskaper. I sin marknadsliberala form har vi sett den som Thatcher-årens marknadsdominans, växande ojämlikhet och försvagning av den traditionella arbetarklassen och dess institutioner.

Dessa samhällsproblem är inga olycksfall i arbetet, utan växer ur att liberalismens idé om samhället är feltänkt i grunden. Kärnan i samhället måste vara en idé om det gemensamma bästa och vad ett gott liv är, enligt Pabst. De liberala filosoferna – från Hobbes och Locke till Kant och John Rawls – utgår istället ifrån oberoende individer som delegerar makt till en gemensam överhet. Samhället reduceras till en tunn ram runt männi­skor som förverkligar individuella livsplaner i konkurrens med varandra snarare än i gemenskap.

En tes hos Pabst är att de idéer som nu strider om uppmärksamhet och inflytande i de västerländska demokratierna bara på ytan är varandras motsatser. Fenomen som nyliberalism och progressiv kulturradikalism har en gemensam ideologisk rot. Både högerns och vänsterns dominerande idéer handlar om att låta individen bryta sig loss från gemenskapen i syfte att tillfredsställa sina egna ambitioner på sitt eget sätt. Den nyliberala högern argumenterar för att individens äganderätt ska sättas över den traditionella ekonomin, byggd på småskalighet och ömsesidighet. Den progressiva vänstern vill frigöra individen genom att ifrågasätta familjen och traditionella livsstilar och värden.

Ien företeelse som woke capitalism – vinstmaximerande storföretag som lånar den identitetspolitiska vänsterns retorik och cancel culture-taktik – kommer de skenbart motstridiga rörelserna samman och blir ett av de ”morbida fenomen” som Gramsci talade om.

I länder där gemenskapen är försvagad, och där de otrygga och isolerade individerna är många, har populistiska och auktoritära krafter till både höger och vänster goda möjligheter att vinna folkligt stöd. Liberalismen har skapat de förhållanden som krävs för att antiliberala krafter ska växa till. De gånger populisterna lyckas komma till makten visar de sig dock sakna förmåga att formulera en politik som kan bryta dödläget.

Pabst avslutade Postliberal Politics ett år in i covid-19-pandemin och smittan är ett tema i boken. Pandemin har lockat fram både det bästa och det sämsta med våra västerländska samhällen, och den har inneburit att både destruktiva och potentiellt fruktbara trender i samhället har förstärkts, menar han.

Ikrisens inledning framträdde lokal solidaritet när människor spontant organiserade hjälp med att på olika sätt undsätta samhällets sårbara och anmälde sig för frivilligarbete i sjukvården. Plötsligt uppmärksammades sjukvårdspersonal, affärsbiträden, renhållningsarbetare och busschaufförer och deras samhällsnyttiga arbete. Efter många år av finanspolitisk åtstramning fanns en beredvillighet att satsa på välfärd, trygghetssystem och samhällets förmåga att stå emot kriser. Kampen mot viruset blev en gemensam uppgift – det gemensamma bästa blev plötsligt synligt.

Men de positiva tendenserna i pandemins inledning blev inte bestående. I krisens spår kommer fler gig-jobb med osäkra anställningar och en växande näthandel som konkurrerar ut lokala butiker. Känslan av ett gemensamt mål tonar bort och den polariserade samhällsdebatten återvänder, nu förstärkt med konspirationsteorier om vaccin och pandemiåtgärder. Kina tycks gå stärkt ur krisen, medan väst försvagas. För Pabst finns ändå en möjlighet till förnyelse efter pandemin, detta eftersom bristerna i den nuvarande ordningen och potentialen i en postliberal politik har ådagalagts.

Medan pandemin är central i boken är resonemangen om klimatfrågan svagt utvecklade. Författaren är kritisk mot den gröna rörelsens förkärlek för storskaliga förslag som Green New Deal, som inte tar sin utgångspunkt i lokalsamhället utan i ekonomin på aggregerad nivå. Han argumenterar för att uppvärdera den traditionella naturvården och slopa det ensidiga fokuset på att få ned utsläppen av koldioxid. Bland de mer konkreta förslagen återfinns tanken att skapa en offentlig organisation där unga människor kan få i uppdrag att arbeta med att rensa upp och utveckla naturområden och områden i städernas utkanter och att göra dem tillgängliga för allmänheten.

Finns det någon anledning att tro att postliberalismen har potential att bli något mer än vacker såpbubbla, frambesvuren av Pabsts en handfull brittiska statsvetare och teologer? Problembilden de tecknar är relevant. Liberalismens kris är påtaglig i hela västvärlden och hotet från antiliberalerna likaså. Men postliberalismen som frälsningslära har ett antal problem.

Till att börja med: namnet. I en artikel om liberalismens kris avfärdar historikern Timothy Garton Ash postliberalismen som rörelse. ”Den kan inte ens formulera ett ordentligt namn på sig själv. Namnet avslöjar rörelsens epigoniska karaktär.” Att komma ”efter liberalismen” säger inte mycket om det politiska innehållet.

I Storbritannien har flera tunga politiker till både höger och vänster tidigare varit inne på postliberala tankegångar, exempelvis Labours Ed Miliband och den konservative premiärministern David Cameron. Men de har antingen misslyckats att komma till makten, eller förlorat intresset efter att ha gjort det. Pabst tror istället att vägen framåt är en postliberal folkrörelse där olika grupper och föreningar kan skapa politisk kraft genom att förena människor från olika samhällsklasser, generationer och delar av landet. Men det är svårt att se postliberalismen ta fart politiskt när den inte vill ta ställning på höger-vänster-skalan eller ha en tydlig hållning i samtidens stora frågor som klimatet, invandringen och – i det brittiska fallet – medlemskapet i EU.

Pabst skriver främst om Storbritannien och USA, men i allt väsentligt är frågorna han berör relevanta även i en svensk kontext. En skillnad är att liberalismen i Pabsts mening tycks vara i bättre skick hos oss. Finanskrisen rev inte upp samma djupa sår och även om den materiella ojämlikheten har ökat har vanligt folks reallöner ändå tickat uppåt till skillnad från i USA. Både den radikala högerns konspirationsteorier och den radikala vänsterns försök att tysta meningsmotståndare är mindre akuta problem här. Men även i Sverige finns tecken på att liberalismen som tankesystem har avsevärda problem. Partiet som bär ideologins namn ser ut att falla ur riksdagen i höstens val och partier både till höger och till vänster släpper liberala dogmer kring invandring och avregleringar. Ändå ser inget av de svenska riksdagspartierna ut att ha vare sig förutsättningar eller vilja att utveckla ett postliberalt alternativ för Sverige. Det är synd.

Det interregnum Adrien Pabst beskriver kommer av allt att döma att fortsätta även när pandemin är över. Risken för fler ”morbida fenomen” är stor. Den västerländska liberalismen har förlorat en betydande del av sin legitimitet och mycket talar för att en förnyad insikt om det gemensamma bästa bör vara vägen framåt.

Det är mycket oklart om postliberalismen i Pabst tappning kan spela den roll författaren önskar. Men hans resonemang utgör ett ambitiöst försök och postliberalismen är i alla händelser att föredra framför de anti­-liberala alternativen, hemma och ute i världen.