Mäktiga slagskepp à la Star Wars kunde ju med dödsstrålar pulvrisera varandra av hjärtans lust därute i den stora tomheten. Tyvärr är det tvärtom: en konflikt i rymden skulle säkert kunna utlösa krig på jorden. Och sanningen är att man inte ens behöver militarisera rymden med krigsmaskiner. Blotta tanken på att göra det räcker för att skapa oro och destabilisera ingångna försvarsavtal. Rymdvapen har en psykologisk eldkraft.

Detta illustreras klart av Aaron Batemans studie Weapons in Space. Technology, Politics, and the Rise and Fall of the Strategic Defense Initiative. SDI (Det strategiska försvarsinitiativet) presenterades för allmänheten av Ronald Reagan i ett tal den 23 mars 1984. Tanken var att utveckla och utplacera rymdbaserade vapen som skulle eliminera sovjetiska interkontinentala missiler i händelse av en kärnvapenattack. Klassiska antiballistiska missiler baserade på land eller till havs skulle förinta inkommande missiler i ett relativt sent skede. Poängen med SDI var att man skulle kunna möta dem mycket tidigare. Men ingen visste hur ett sådant försvarssystem i realiteten skulle se ut.

I folkmun blev SDI känt som ”stjärnornas krig”. Man associerade inte bara till raketer med stridsspetsar utan också till mycket exotiska vapen som rymdbaserade lasrar. Och det fanns folk även inom försvaret som hängav sig åt häftiga drömmar om kraftfulla lasrar som fick sin energi från kontrollerade kärnsprängningar. Medborgare som stödde SDI bildade en intresseorganisation med det tjusiga namnet High Frontier; här fanns många romantiker som drömde mer om upptäcktsfärder och kolonisering av världsrymden än om nya vapen.

Internationellt väckte SDI helt andra känslor. Spänningen mellan supermakterna ökade snabbt. Den dåvarande sovjetiska ledaren Jurij Andropov anklagade USA för att försöka skaffa sig kapacitet att slå till först mot sovjetiska strategiska styrkor. ”Sovjetunionen kommer inte att tillåta USA att vinna militär överlägsenhet”, fastslog han.

USA:s allierade i Nato var också oroade. De såg i SDI ett tecken på att USA satte sina egna säkerhetsintressen i första hand och engagerade sig mindre i försvaret av Europa. De europeiska ambitionerna i rymden var begränsade. Men en nation stack ut: Frankrike. Fransmännen eftersträvade ett autonomt rymdprogram redan på de Gaulles tid. Man insåg dock att de egna resurserna var för små och verkade för ett kollektivt europeiskt rymdprogram. Den europeiska rymdorganisationen ESA uppstod som en följd av dessa strävanden.

Bara några månader efter Reagans tal till nationen lades ett förslag om vapenkontroll i rymden fram av den frans­ka delegationen i FN. Man ville förbjuda antisatellit-vapen och utplacering av vapen i rymden. Margaret Thatcher hängde en månad senare på om nödvändigheten av en sådan vapenkontroll. ”Rymden skulle kunna förvandlas till en ny och fruktansvärd krigsskådeplats”, hävdade hon. Reagan insåg att SDI måste internationaliseras. Det skulle inte bara lugna de europeiska bundsförvanterna utan kanske också tysta den inhemska kritiken mot projektet. Sålunda erbjöd man partnerskap i den forskning och utveckling som SDI skulle kräva.

Dittills hade USA varit njuggt med tekniköverföring till européerna. Nu hoppades de senare på lättnader. Det uppstod till och med ett visst rävspel eftersom eventuella avtal diskuterades bilateralt. Vem roffade åt sig mest av kakan? Aaron Batemans granskning visar att ingen gjorde det. Tekniköverföringen var minimal och kontrakten föga lukrativa. Inte minst i Storbritannien var besvikelsen stor, eftersom man menade sig ha en särskild status visavi USA.

Reagan ogillade när man kallade SDI ”stjärnornas krig”. För honom var SDI ett fredsprojekt; fullt utbyggt skulle rymdförsvaret göra slut på terror­balansen och leda till en nedmontering av kärnvapnen. Han föreslog till och med att SDI skulle utvecklas i samarbete med ryssarna, något som skrämde slag på många inom hans egen administration. Många tillhörde ”Sputnik-generationen”. De hade inte glömt chocken när ryssarna sände upp världens första rymdsatellit och var rädda för att på nytt överrumplas.

I sin framställning fokuserar Bateman på alla de politiska, byråkratiska och militära fraktioner i USA som var oense om värdet av SDI-projektet. Det blir ibland för mycket och ganska förvirrande trots författarens försök att sammanfatta denna debatt i slutet av varje kapitel. Dessutom behandlas de teknologiska aspekterna rätt styvmoderligt. I underrubriken Technology, Politics, and the Rise and Fall of the Strategic Defense Initiative kunde man lika gärna ha strukit Technology och ändå haft en vettig täckning av innehållet. Men till framställningens förtjänster hör att Bateman mycket tydligt visar hur militariserad rymden har varit både före och efter SDI.

Under den tidiga ”rymdkapplöpningen” framställdes gärna rymdfärderna som ett fredsprojekt. 1967 skapades OST, Outer Space Treaty, som ratificerades av de flesta nationerna, inklusive USA och Sovjetunionen. Fördraget fastslog att rymden är allas vår arvedel och att det är förbjudet att placera ut massförstörelsevapen där. Det var rädslan för att kärnvapen skulle användas i rymden som fick stormakterna att skriva på. OST hade inget att säga om övervakning från satelliter. Sådant skulle kunna tolkas som en fredlig aktivitet för att verifiera att ingångna avtal följdes och för att förebygga eventuella blixtattacker.

Men den poäng Bateman ständigt återkommer till är att det är svårt att skilja mellan militär och civil användning av satelliter; en spaningssatellit skulle på samma gång kunna vara en stridsledningscentral. Och inte någon gång vare sig före eller efter SDI kunde man i exempelvis SALT- eller ABM-­fördragen begränsa och reglera anti-satellitvapen – trots att man insåg att de satelliter som övervakade avfyringsanläggningarna för interkontinentala ballistiska missiler i ett krigsläge skulle slås ut först av allt.

Sekretessen kring allt som rörde rymden var hög och ovissheten om vad den andra sidan kunde och inte kunde göra var stor. När Richard Nixon och Leonid Brezjnev träffades i Kreml 1972 för att skriva under ABM-avtalet uttryckte Nixon en förhoppning om att de båda stormakterna skulle samarbeta i utforskningen av yttre rymden och att det skulle bidra till en avspänning. Några år senare skulle leende astronauter och kosmonauter skaka hand med varandra sedan en Apollo- och en Soyuz-modul dockat med varandra. Det såg ut som om rymden verkligen var en plats för avspänning. Men bakom kulisserna pågick något annat. Nixon skar kraftigt ned anslagen till det civila rymdprogrammet. Närhelst Nasa sökte nya pengar tvingades man alltid åberopa militära fördelar.

Det stod tidigt klart att SDI krävde en enorm infrastruktur för att skjuta upp alla de komponenter som behövde placeras ut i rymden. Dessutom skulle systemet bli extremt sårbart. Det skulle också kräva decennier av forsknings- och utvecklingsarbete. Icke desto mindre måste Reagans efterträdare George Bush och Bill Clinton förhålla sig till SDI. Det skedde med stora åthävor men i realiteten med allt svalare intresse. Efter Sovjetunionens sammanbrott kändes SDI inte längre så angeläget. SDI dog i det tysta när Clinton 1993 döpte om programmet till ”Ballistic Missile Defense Organisation” för att det inte längre skulle associeras med Reagans rymdbaserade missilförsvar. Samtidigt minskades anslagen till spaningssatelliterna.

Men det militära intresset för rymden dog inte med SDI. För i den postsovjetiska världen dök mot USA fientligt sinnade stater i Nordafrika, Mellanöstern och Asien upp, och flera hade tillgång till missiler. Redan 1991 fick världen en demonst­ration av vad man kunde uppnå med rymdteknologi. Det var då USA och dess allierade drog igång Operation Ökenstorm som på kort tid jagade Sadam Husseins trupper ut ur Kuwait. Kryssningsrobotar precisionsstyrda av satelliter spelade en så viktig roll på slagfältet att den amerikanske flygvapen­generalen Merrill McPeak döpte Operation Ökenstorm till ”det förs­ta rymdkriget”. Det blev uppenbart för såväl Moskva som Peking att rymdens roll i militära sammanhang inte gick att negligera.

Var världen sådan den tedde sig när SDI planerades, en mer otrygg plats än idag? Jag tror faktiskt det finns anledning att vara oroligare nu. Det finns fler stater med rymdambitioner än på Reagans tid och kostnaderna som på den tiden var – om vitsen tillåts – astronomiska har sjunkit betydligt.

Antisatellitvapnen som var en så svår nöt att knäcka i vapenkontrollförhandlingar under senare hälften av 1900-talet därför att man inte visste hur det skulle kunna påverka redan existerande fördrag, är nu något som många har tillgång till och fler kommer att skaffa sig. USA, Ryssland, Kina och Indien har redan öppet demonstrerat detta genom att skjuta ner egna satelliter.

Amerikanerna och indierna valde satelliter i lägre banor medan kineserna och ryssarna inte var lika försiktiga. De sprängde satelliter högre upp, vilket har lett till en ökning av cirkulerande rymdskrot. Särskilt dramatiskt blev det den 14 november 2021 när ryssarna sprängde en uttjänt satellit från Sovjetepoken. När tusentals bitar spreds i nya omloppsbanor gick larmet på den internationella rymdstationen ISS. Astronauter och kosmonauter avbröt omedelbart sitt arbete och tog skydd i en särskild modul.

Den första stridsåtgärden när Ukraina angreps var att störa satellitkommunikationerna. Redan timmarna före de första stridshandlingarna hackades tusentals jordbaserade modem till en kommunikationssatellit tillhörande Viasat. Det skapade oreda för ukrainska myndigheter – och påverkade faktiskt också ett stort antal tyska vindkraftverk!

Aaron Bateman hävdar att SDI inte var ett teknologiskt misslyckande. SDI var inte som många föreställde sig ett enda program utan snarare ett paraply spänt över ett stort antal forskningsprojekt. Det är svårt att bilda sig en egen uppfattning om det eftersom framställningen handlar så mycket om politik och så lite om forskning och utveckling. En sak är dock klar: rymdens militarisering har fortsatt med eller utan SDI.