Tidningen Lantliv är en av Sveriges största tidskriftssuccéer. Den har fått 177 000 läsare trots att omslaget i princip har sett likadant ut sedan starten 2000. I politiken kallas konsekvens av det slaget att stay on message, behålla budskapet.

Men Lantliv är en inredningstidning, även om den ofta rör sig utomhus. Dess mening? Att utreda vårt inre. Antingen redaktionen vet om det eller inte. På augustinumret står en snygg tjej i yngre medelåldern barfota vid en rostande vattenpump. Hon har oklanderlig spetsklänning och komplicerad frisyr. Rubrikerna lyser gröna: Hästgård i Mosshult. Lantligt på Lidingö. Charmigt skolhus i Sörmland.

Det är naturlyriskt. Och det kostar pengar. Men att avfärda det som trams vore ett mycket stort misstag. Husägarna som har ställt upp i reportagen är formgivare, lärare, advokater, administratörer inom media och pr-konsulter, och utan undantag djupt fascinerade av det egna husets historia. Någonstans handlar förstås det om att gräva i sig själv. Men inte som person, utan mer som pusselbit i samhället. Vem är man? Var kommer man ifrån?

Utgångspunkten är nästan alltid en återupptäckt med stort Å. Ödehuset som plötsligt är till salu. Gräset som går upp till armhålorna vid första besöket. ”Det här var en idyll vi omedvetet hade letat efter”, säger pr-konsulten som njuter av att storstäda och skörda potatis. Advokaten som bor i ”ett spökhus” på Lidingö säger: – Jag ville ha ett Pettson och Findus-boende. Möbler, föremål och prylar som finns i detta hus ska ha en historia, ett minne, en betydelse för mig. Jag är inte så mycket för genomtänkt design. Jag gillar det ruffa. Det som inte är slätt, saker med ojämnheter, färg som flagnar, ting som lever. Sedan har jag minnen av hur min mormor hade det.

Reportagen i Lantliv handlar inte om politik och valrörelse. Ändå visar de bättre än något annat jag har hittat likheten mellan miljöpartiet och moderaterna. Båda partierna lyckades kanalisera vårt sökande efter mening och vår längtan efter ”den idyll vi omedvetet hade letat efter”.

Men angreppssätten var olika, eftersom Moderaterna betonade storyn och Miljöpartiet stilen. När Fredrik Reinfeldt började tala om ”berättelsen om Sverige” hade han listat ut en central hemlighet för politisk kommunikation. Att placera sig i en berättelse är inte primärt att sätta en stämning. Det är att skapa ett argument.

Narrative blev ett hett begrepp i samhällsforskningen för 20 år sedan. När avancerade narrativa angreppssätt började uppträda inom historievetenskap, filosofi och kognitionsforskning gällde det hur människor uppfattar sig själva och varandra, och framför allt motiv, egna och andras.

En ontologisk approach anger att berättelser har självständiga existenser och kan orsaka effekter på aktörers handlande. Särskilt intressant blir det när berättelser används för att skapa nya identiteter. Då kan nämligen följderna bli omvälvande, åtminstone om aktören i fråga har väsentlig politisk makt. Carl Bildts moderata 90-talsbudskap om systemskifte fungerade bara så länge det var högervåg i den politiska konjunkturen. Det Fredrik Reinfeldt begrep var att den riktigt viktiga berättelsen låg djupare än skvalpet på ytan.

I sitt linjetal på Moderaternas kommundagar i våras gick han tillbaka till både Vilhelm Moberg, Per Anders Fogelström och Astrid Lindgren och drog slutsatsen för Moderaternas del: ”Vi hittade i våra rötter vår arbetslinje, vår vilja att arbeta som har präglat dem som är födda i Sverige, dem som har kommit till Sverige … Vi tappade bort det en tid, Alliansregeringen har fört det tillbaka.”

När man kartlägger fackböckernas historieberättande om det moderna Sverige för att identifiera dess hjälte har man tidigare fått ett entydigt resultat. I princip alla samhällsanalyserande författare – svenska och utländska – sätter startpunkten till 1932 och knyter hjälterollen till det socialdemokratiska partiet. Inte undra på att äldre Socialdemokrater kände vrede när Moderaterna utan vidare spisning klippte in sig själva i berättelsen.

På ett glest besökt ABF-seminarium med rubriken ”Går verkligen Reinfeldt i Erlanders fotspår?” 26 dagar före valet 2010 bestreds den nya tronföljden av Anne-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens Tankesmedja.
– Erlander skulle ha plirat och sagt att Reinfeldt lät som de vanliga gamla högerledarna, sa Lindgren.

I Erlanders ställe ville hon nu binda Reinfeldt till högerberättelsen, via ett citat av den konservative riksdagsman som 1901 sa: ”Ingen vill arbeta mer, om han ska betala dryga pengar för varje lymmel som låtsas göra sig illa i tån eller tummen.” En slående stark parallell till alliansens sjukförsäkringsnedskärningar, påpekade Anne-Marie Lindgren. Min gissning är att majoriteten av svenskarna både solidariserar sig och identifierar sig med dem som lever under knappa förhållanden – dock mindre med dagens RUT:are i Vasastan än med de fattiga som upplevde det tidiga 1900-talet.

Alla de kroppsarbetare som med flit och strävan drev sina barn genom utbildningssystemet som folkhemmet öppnade upp. ”Jag har minnen av hur min mormor hade det”, som advokaten i Lantliv säger. För kärnan i en berättelse är tiden. Utan ett perspektiv bakåt, ingen berättelse. Och heller ingen rörelse framåt.

Ett statiskt fokus på dem som kvalar in för socialbidrag 2010 är förstås legitimt, men kanske inte för just ett parti som vill förstå och bära hela samhället, där de flesta har historien som bevis för att det faktiskt går att komma ur fattigdom. Om Moderaterna nådde framgång med storyn så gjorde Miljöpartiet det i sin tur med stilen. Samma livsstil som är underströmmen i Lantliv. En kärlek till naturen, oron för att planeten ska förstöras och de tappra försöken att göra åtminstone något för att rädda den, som att cykla till affären och använda linoljefärg istället för plastfärg.

För Miljöpartiet är historien en oanvändbar metafor. Partiet koncentrerar sig på framtida generationer, definitivt inte på Gustav Vasa men heller inte på Erlander.
– Pompösa berättelser om Sveriges historia vinner inte val, säger Maria Wetterstrand kort.

Nej, någon identifikation med Karl-Oskar och Kristina och Henning och Lotten och deras tillväxtorienterade kamp för ett bättre liv för sina familjer hittar man inte hos Miljöpartiet. Om moderater och sossar vill slåss om dem så varsågod, tycks Maria Wetterstrand mena. Då är livsstil mycket viktigare även om hon är på sin vakt också mot detta ord.

Innan livsstil blev ett modeord, var det synonymt med alternativ livsstil, och alternativ var lika med löjlig, i mediernas värld. Skippa förledet alternativ och du hamnar på Södermalm. Här är det Lantlivsfolket, inte bysnillena, som talar. De är högutbildade och läser utrikessidorna och har betydligt högre status. Visserligen utsätts även dessa för hån och förminskanden, som om deras miljöengagemang stannade vid ekologisk broccoli.

Men många väljare känner igen sig, och Miljöpartiet bejakar alla som försöker. I sin bok Den nya gröna vågen lyfter Maria Wetterstrand särskilt fram dem som är tryggt förankrade i 2000-talet när de räddar planeten. Till exempel Telia Sonera som sparade 169 ton koldioxid och 40 månaders arbetstid på videomöten under 2008. Eller tjejerna i BooFF som systematiskt går till träningarna istället för att skjutsas i bil. På omslaget poserar Maria Wetterstrand själv framför en spegelblank sjö i en exklusiv folklorekofta signerad Anna Holtblad. Engagemanget som stil – tydligare kan det inte sägas.

I ljuset av storyn och stilen försvinner arbetaren och kapitalisten under horisonten, och med dem storhetstiden för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Fram kliver istället Moderaternas producenter och Miljöpartiets konsumenter. Producenten av eget arbete, som kör miljöbil och minskar på köttkonsumtionen, installerar bergvärme i villan och ansluter sommarstugan till det kommunala avloppet, där bajset slutar som biogas. Dasset får står kvar som minne. Och komma på bild i Lantliv.