den 30 mars 1981, en vårdag för 40 år sedan, skakades hela USA av nyheten om att president Ronald Reagan blivit skjuten utanför ett hotell i Washington DC. För­övaren – en ung man vid namn John Hinckley jr – greps genast av polis. Reagan fördes i ilfart till Walter Reed-sjukhuset, där ett par unga kirurger med nöd och näppe lyckades rädda hans liv.

Ronald Reagan repade sig inom kort, men av de tre andra män som befann sig i skottlinjen fick två – pressekreteraren James Brady och polisen Thomas Delaney – neurologiska men för livet. Det amerikanska folket reagerade med ursinne på John Hinckleys våldsamma dåd. Året därpå kom ännu ett nytt chockbesked. Skytten hade förklarats oskyldig – på grund av ”galenskap”.

Alla var överens om att John Hinckley var rätt gärningsman. Hinckleys advokater hävdade dock att han var psykotisk, och således inte kunde hållas ansvarig för sitt handlande. John Hinckleys personliga bakgrund blev därmed fokus för rättegången och kartlades i detalj av FBI:s utredare.

Hinckley växte upp i en rik familj i Texas och hade av allt att döma en normal barndom. Det var först i slutet av tonåren som saker och ting började gå snett. Hinckley misslyckades med sina collegestudier och begav sig till Hollywood för att bli låtskrivare. Det var där han upptäckte Martin Scorseses film Taxi Driver, han såg den på bio femton gånger. I Taxi Driver spelar Robert De Niro en mentalt rubbad taxichaufför som räddar en ung prostituerad – spelad av Jodie Foster – från gatan. John Hinckley identifierade sig starkt med De Niros rollfigur och blev våldsamt kär i den unga filmstjärnan Foster.

Under flera år drev Hinckley planlöst runt i USA. En psykiater diagnosticerade honom som deprimerad, men även som ”bortskämd”, och rådde hans föräldrar att sluta förse sin son med mat, husrum och fickpengar. Hinckley fortsatte emellertid att förfalla, han ägnade sin tid åt att skriva låttexter, handla skjutvapen och skicka kärleksbrev till Jodie Foster. I sitt sista brev skrev Hinckley att han med sitt ”hi­storiska dåd” hoppades vinna Fosters kärlek och respekt. Några timmar senare föll skotten mot Ronald Reagan.

Rättegången mot John Hinckley blev ett stort mediespektakel, och dominerades nästan helt av psykiatriska expertvittnen. Försvarets experter hävdade bestämt att Hinckley led av psykos, vilket åklagarens experter lika bestämt förnekade. Försvarssidan uppfattade John Hinckleys artistiska och romantiska ambitioner som grandiosa vanföreställningar. Hinckleys starka identifikation med Robert De Niros taxichaufför innebar att han tappat greppet om verkligheten, menade man. Åklagarsidan framhöll samma beteenden som typiska för en narcissistisk personlighet, och härledde istället John Hinckleys besatthet av Taxi Driver tills hans bristande fantasi och oförmåga att komma på några egna idéer. Den ena parten såg i Hinckleys kringflackande livsstil symtomen på en psykossjukdom. Den andra anförde den åtalades förmåga att boka bussbiljetter och hotellrum som bevis för en adekvat, mental funktionsnivå.

när hinckley slutligen förklarades oskyldig var det många som riktade sin vrede mot rättspsykiatrin. Att två läkarteam kunde nå radikalt olika slutsatser om en och samma patient framstod som ofattbart, och över hela landet hördes krav på reformer. På federal nivå skärptes reglerna för så kallat ”insanity defense”, och i vissa delstater avskaffade begreppet helt och hållet. Kongressen gick så långt som att kalla in juryns medlemmar på förhör – ett skandalöst, politiskt intrång i rättsväsendet. Så stor var indignationen över att mannen som skjutit presidenten hade ”undkommit rättvisan”.

Rättegången mot John Hinckley påminner i mångt och mycket om den som trettio år senare hölls mot den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Till skillnad från Hinckley var Breivik dock angelägen om att inte betraktas som psykiskt sjuk, emedan detta skulle reducera hans attentat till ett rent vansinnesdåd. En dom till rättspsykiatrisk vård skulle också riskera att bli livslång, till skillnad från ett vanligt fängelsestraff. Till Breiviks stora förtret valde rättens psykiatrer ändå att diagnosticera honom med paranoid schizofreni. Experterna menade att Breiviks grandio­sa vanföreställningar om sig själv som en ”perfekt riddare” och Norges framtida regent indikerade att han var psykotisk.

”Farliga män hålls avskilda från oss andra tills de är för gamla och trötta för att göra någon illa.”

Rättens beslut att sjukförklara Breivik möttes av hård kritik från både journalister och allmänhet. Rättspsykiatern Randi Rosenqvist, som träffat Breivik medan han satt häktad, var också skeptisk. I hennes ögon var Breivik inte psykotisk – bara en narcissist med en extrem, politisk agenda. När debatten hade rasat i några veckor lät Oslo tingsrätt en andra expertpanel utvärdera Breiviks mentala hälsa. Dessa nya experter delade Randi Rosenqvists uppfattning om Breivik som psykiskt frisk, och rätten ändrade sedermera sitt beslut. Liksom i fallet med John Hinckley hade två läkarteam kommit fram till helt olika slutsatser. Kritiker i norska medier liknade hela processen vid ett ”lotteri” och åklagaren Svein Holden krävde en”grundlig genomgång av reglerna för hur rättspsykiatriska experter används”.

fallen john hinckley och Anders Breivik fick alltså ett folkligt missnöje med den till synes godtyckliga rättspsykiatrin att blossa upp. Sådan kritik må vara helt legitim, men i brist på en röntgenapparat som förmår läsa tankar och avsikter kan psykiat­rer bara mer eller mindre kvalificerat gissa sig till vad som försiggår bakom brottslingars pannben. Sådana gissningar kan omöjligen göra alla till lags. Därtill bör vi fråga oss om inte indignationen över att vissa ”slipper” fängelse egentligen är missriktad. Studier från såväl USA som Skandinavien har visat att personer dömda till rättspsykiatrisk vård vanligen sitter inspärrade längre än de som dömts till fängelsestraff för samma brott. John Hinckley tillbringade trettiofem år inlåst och under uppsyn av män i vita rockar. Kom han verkligen lindrigt undan?

Även ur rehabiliteringssynvinkel är det ofta tveksamt om valet mellan vård och straff gör någon större skillnad. De-institutionaliseringen av den amerikanska mentalvården på 60-talet innebar i praktiken att många psykpatienter flyttades från sjukhus till fängelser, där psykiat­ri numera bedrivs i stor skala. Skillnaden mellan dessa båda institutioner har sedan dess blivit allt mer diffus och godtycklig.

Särskilt när det gäller Hinckley är det oklart vad vården egentligen gjorde för nytta. Som psykiatriprofessorn Alan Newman noterat gick den förment sjuke attentatsmannen länge helt utan medicinsk behandling. Han uppvisade nämligen inga övertygande symtom. Det var först i mitten av 1990-talet som John Hinckleys läkare plötsligt fick för sig att behandla honom med antipsykotiska läkemedel. Till detta angavs inga särskilda skäl i journalen, utöver att medicinen möjligen skulle få Hinckley att må lite bättre. Newman och andra har spekulerat att medicineringen främst tjänade ett administrativt syfte, och gjorde det lättare för läkarna att bevilja Hinckley permissioner från sjukhuset. När den grånade Hinckley till slut ansågs harmlös nog för att skrivas ut så var det snarare på grund av hög ålder än tack vare någon psykiatrisk mirakelkur. Som 60-åring var det inte statistiskt sannolikt att han skulle begå nya våldsdåd.

breivik gled å sin sida ur rättspsykiat­rins grepp och dömdes istället till lagens strängaste straff – tjugoett års förvaring. Kruxet för honom är att förvaringen enligt norsk lag kan förlängas fem år i taget så länge den intagne bedöms utgöra en fara för samhället. Det finns alltså goda skäl att tro att Anders Behring Breivik kommer sitta inlåst minst lika länge som John Hinckley, om inte längre. Från denna synpunkt kan man säga att systemet fyller sin funktion, även om själva rättsprocessen ofta kan te sig kaotisk och förvirrande. Farliga män hålls avskilda från oss andra tills de är för gamla och trötta för att göra någon illa. Huruvida vi väljer att kalla det för vård eller straff är måhända av mindre vikt.