Strömmar och vågspel

Visst är politiken ett fulspel, men glöm inte att den också kan vara vacker!

Så skrev en före detta minister med anledning av en politisk biografi jag recenserat med beska.

I valtider finns det anledning att påminna sig om detta: att politik kan vara något verkligt vackert.

Men ett år som det här omges vi av banala mediestrategier, infantilierande ja/nej-frågor och trötta repliker om att allt minsann är den andres fel.

Det finns med andra ord många anledningar att läsa Katarina Barrlings och Cecilias Garmes essä Saknad (Mondial). Det är en bok som ovanligt nog adresserar djupet i den relation som finns mellan politiken och väljarna, det som sker under den yta där talepunkter och sloganer flyter runt.

Saknad har undertiteln ”På spaning efter landet inom oss” och handlar om de osannolikt snabba förändringar som Sverige genomgått och om de nya villkor som globalisering och migration sätter. Vem i Sverige förlorade? Vem vann? Vems perspektiv syns i politiken? Vad gör man med saknaden när det man tog för givet plötsligt är borta?

Garme–Barrling påminner om att alla frågor har ett tidsdjup. Där finns våra egna erfarenheter men också de minnen som traderats från tidigare generationer. Här skymtar alltså politikens underströmmar, de som är kopplade till känslor och kulturella dimensioner. Just saknad, nostalgi, ressentiment är känslor som den politiska världen helst avvisar. I en värld och ett språkbruk som är fast i visioner, framtid och ständig utveckling finns inget utrymme för blicken bakåt. Men något händer i människan när det hon nyss tog för givet plötsligt är borta. Utanför städerna och tillväxtzonerna växer den, saknaden.

Det här är en bok som passar mycket bra tillsammans med ett stilla gung i en hängmatta.

Hela havet stormar av Sara Kristoffersson bör däremot inte intas i liggande läge. Den är en uppjagande läsupplevelse och det finns risk för ett tryck över bröstet. Sara Kristoffersson är professorn som blev en visselblåsare på Konstfack och fick segla sorgligt ensam när stormen kring Vita havet bröt ut.

Det börjar med att studentkollektivet Brown Island kräver att få döpa om den utställningssal som i årtionden kallats Vita havet. Brown Island uppfattar namnet som en del av en rasistisk kultur och ser namnbytet som ett sätt att ”dekolonialisera institutionen”. Kristoffersson invänder att namnet inte hade det minsta med hudfärg, kolonialism eller ideologi att göra, men skolans ledning signalerar förståelse för studentkravet. Långbänk uppstår. I en debattartikel ifrågasätter Sara Kristoffersson rimligheten i att skolan ägnar sig åt den här sortens ickefrågor och påpekar att det är ideologiska föreställningar snarare än fakta som styr debatten. För omvärlden står det klart att Kristoffersson nu hojtar att kejsaren är naken, men internt är det få, eller ingen, som uppfattar situationen så. Ängsligheten breder ut sig, gamla arbetskamrater slår ner blicken när de ser Kristoffersson i korridorerna. Nu är det hon som ses som skolans största problem. Snart är psykologerna på plats.

Kafkakänsla, förstås, och en personlig mardröm, men genom hela berättelsen lyckas Sara Kristoffersson beundransvärt nog hålla kvar i de stora, principiella frågorna.

När högsta politiken öppnade myndigheter och organisationer för identitetspolitiken förändrades Sverige. Nya maktordningar uppstod. Byråkrater kunde över en natt bli aktivister. Ledningarna hamnade många gånger i svåra gisslansituationer. Och en ny ekonomi tog fart för nu var det goda tider för värdegrundskonsulterna. Kristoffersson berättar uppgivet hur de som först agerade som missnöjda studenter snart återkommer i rollen som avlönade konsulter i samma fråga.

Populärt

So Alike, So Different

The aesthetics that support the French Islamists' videos are as confusing as Anders Behring Breivik's film with knights who try to hold out against the evil forces.

Den som menar att stormen på Konstfack i själva verket utspelade sig i ett vattenglas kommer att inse att det handlade om något betydligt allvarligare som har bäring på hela samhället och inte minst på politiken.

Hela havet stormar är på många vis en fantastisk bok, frenetiskt skriven. Gässen syns på vågorna, fräsande och farliga.

Saknad beskriver mäktiga underströmmar. Hela havet stormar berättar om hur det kan gå när sikten är förlorad.

Gunilla Kindstrand

Journalist.

Mer från Gunilla Kindstrand

Läs vidare