Ärendet tycks fylla oss med misstro. Det är som att höra någon berätta om sin alltigenom lyckade semester. Vi vet ju att den fullständiga lyckan inte finns, lika lite som den fullständiga olyckan, åtminstone intresserar det oss inte. Vi söker oss till konsten för att möta det som är motstridigt och förvirrande, eller ”strimmigt”, som psykologerna säger.

Salman Rushdies senaste bok Kniv åskådliggör svårigheterna på ett sätt som gör lite ont, eftersom hans syfte är så uppriktigt och sympatiskt, ja, hela han verkar vara en hyvens kille, smart och självironisk. Även i de mörkaste stunderna ligger den aldrig långt borta, den där krassa, ”brittiska” kvickheten som vi känner igen från Richard Curtis filmer.

Rushdie berättar rakt upp och ner – och skenbart famlande – om hur han för två år sen överfölls av en knivbeväpnad och ung fanatiker utanför Buffalo.

Det såg illa ut för honom. Vi får följa med till akutens larm och sjukgymnastikens monotona övningar. Det är en hudnära skildring av kroppens sinnrika maskineri, och hur snubblig vardagen kan bli när vissa komponenter trasas sönder.

Under läsningen vänder jag mig till min fru och avkräver henne ett löfte. Om jag någonsin drabbas av en svår sjukdom, räddas tillbaka till livet och sen känner att jag måste berätta om min skakande sejour i dödens väntrum – snälla, skjut mig med en bedövningspil. Gör vad som helst. Men låt mig inte på några villkor gå vidare med projektet.

Utförliga redogörelser för ingrepp, strålningar och rehabiliteringar är tyvärr inte ens särskilt intressanta när de kommer från närstående.

Kniv innehåller också ett försök att i fiktiv intervjuform dissekera gärningsmannen, frilägga hans skäl till att störta upp på scenen den där vackra höstdagen och försöka hugga ihjäl en författare han verkade ha vag kännedom om. Men svaret rinner mellan Rushdies fingrar, om det nu fanns något. Och här blir hans bok intressantast.

Sen har vi det där med lyckan.

Rushdie trodde inte att han skulle möta kärleken igen, men så dök Eliza upp, och han förlorar sig i gnistorna som slog runt deras första möte, dråpligheterna och tillfälligheterna som alla älskande tycker sig se, relationens skapelseberättelse som de hjälps åt att fläta och som bevisar att de var ämnade för varandra.

Det är högst mänskligt – och oändligt tröttsamt att läsa om.

För att inte tala om hur det blir när Rushdie ska introducera hela Elizas släkt och framhålla hur begåvade och speciella alla är [”hennes bror Adam är en begåvad bildkonstnär och författare till en serieroman (Washington White); hennes lillasyster Melissa har haft framgångar i finansvärlden”].

Eliza är förstås den mest begåvade av dem alla. Hon filmar Rushdie med sin telefon under läkningsprocessen och det dröjer inte länge innan de börjar undra om de inte borde klippa ihop materialet och visa det för allmänheten …

Här smyger det sig in något klaustrofobiskt över läsningen, som när någon under ett samtal ställer sig så nära att man känner hans kvalmiga andedräkt.

Salman Rushdie är otvivelaktigt lycklig, och har alla skäl att vara det. Lycklig över att vara vid liv, att leva med en kvinna som han älskar och som älskar honom tillbaka. Men när vi är riktigt lyckliga vill vi inte vara någon annanstans än i lyckan, vi vill definitivt inte sätta oss med penna och papper och sätta ord på den. Om vi ändå försöker, som Rushdie, skorrar det falskt. Först när lyckan blir komplicerad och ”strimmig” känner vi ett behov av att fundera över orsakerna därtill. Först då kan det bli litteratur.