Färgen svart har slagits ur underläge ända från tidernas begynnelse, konstaterar den franske historikern Michel Pastoureau i Black – The History of a Color. De flesta skapelsemyter beskriver svart som ett slags ur- och icke-tillstånd. Innan något annat fanns, fanns svart. Med ljuset skapades det goda, och svart är dess motsats.

Genom historien har svart både setts som en färg bland andra, och som själva motsatsen till färg. Uppdelningen blev tydlig när boktryckarkonsten slog igenom och alla bilder som cirkulerade i samhället plötsligt övergick till att vara svartvita (en drastisk skillnad i jämförelse med ”den mörka medeltiden”, som sprakade av färg).

När Isaac Newton lanserade sin teori om färgernas spektrum i mitten på 1600-talet och svart inte ingick, började dess status som färg inom konst och mode att dala. Från renässansens mörka mästare – Caravaggio, La Tour, Rembrandt – blev konstnärernas paletter gradvis ljusare, för att nå sin kulmen i och med den pastellfärgade rokokon. Efter romantiken mörknade det dock snabbt igen. Pastoureau använder Goethe som illustration: från den unge Werthers blå kappa, till de betydligt mörkare kostymerna i Faust.

Svart hade något av en glansperiod under den senare delen av 1800-talet. Statslandskapet förändrades, arbetare flyttade inomhus till fabriker, användningen av kol och olja förmörkade himlen och man började till och med gräva ner de kommunala transporterna i tunnlar under marken.

Mörkret blev lika med vardag, och sol och ljus blev en lyx för de privilegierade. Även om svart än idag bärs vid begravningar, är färgen snarare förknippad med allvar än med sorg och lidande. Svart är en färg att bli tagen på allvar i. Pastoureaus bok är bara delvis konsthistorisk. Snarare är den en rikt illustrerad kulturhistoria, en berättelse om hur religion, ekonomi, politik och estetiska ideal tagit sig uttryck i en färg. För några år sedan utkom Blue av samma författare. Nu är det bara att hoppas på uppföljarna White, Red, Green och Yellow.