V id sin död 1992 var Sven Delblanc en av Sveriges mest uppburna författare. Hans romaner gavs ut i massupplaga, lovordades på alla kultursidor, gav upphov till tv-serier, översattes till många främmande språk. Idag tycks han redan vara bortglömd, av både publiken och kritikerna. Hans böcker återfinns knappt ens i välsorterade boklådor och åberopas sällan i medierna, trots behjärtansvärda insatser av det trofasta Delblanc-sällskapet.

Delvis kan detta förklaras som en naturlig följd av utvecklingen. Romanförfattare som varit mycket populära under sin livstid brukar förlora en stor del av sin publik när de gått hädan och inte längre kan försvara sitt så kallade ”varumärke” genom att prata i tv-soffor eller skriva skandalartiklar. Se bara hur det gick med Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson, för att nu inte tala om Olle Hedberg! I vissa fall, särskilt när det gäller gårdagens mest firade populärförfattare, är kanske glömskan också välförtjänt.

Men Sven Delblanc var, trots sin talang för folkligt berättande, inte någon enkel underhållare, fast en del kritiker har velat utmåla honom som en sådan, utan en lärd och komplicerad diktare som skrev om stora existentiella och sociala problem med passionerad glöd och ett språk som inte kan undgå att beröra den läsare som gör sig mödan att lära känna hans romanvärld. Vill man förstå varför han nu hamnat i bakvatten räcker det därför inte med att hänvisa till bokmarknadens och kulturlivets allmänna villkor. Man måste också beakta det faktum att Sven Delblanc under livstiden, särskilt sedan han hade börjat skriva polemik och satiriska artiklar i dagspressen, skaffade sig mäktiga fiender som ännu har inflytande.

En av dessa fiender var länge och är kanske fortfarande Svenska Akademien eller, för att vara mer precis, dess äldre ledamöter, som med smärta minns hur Sven Delblanc brukade håna deras vittra församling, allra värst när Nobelpriset i litteratur år 1974 tilldelades två av Akademiens egna ledamöter, Eyvind Johnson och Harry Martinson. Delblanc skrev då en elakt formulerad kommentar i Expressen som svårt sårade de båda Nobelpristagarna och utsatte Akademien för allmänt löje. Numera anser nog flertalet akademiledamöter att beslutet om 1974 års Nobelpris var ett fatalt misstag, i varje fall strategiskt, eftersom ingen av de två pristagarna var tillräckligt känd utomlands för att Akademien skulle kunna undgå jävsanklagelser från internationella medier. Men smärtan efter Delblancs hånfulla kommentar sitter ändå i, trots att hans kritik ingalunda var riktad mot Johnson och Martinson som diktare utan enbart mot det olyckliga beslutet att belöna medlemmar av den egna kretsen. Att utländska kritiker instämde i kritiken gjorde bara saken värre ur akademiledamöternas synvinkel.

Bland andra fiender märks ett antal feministiska litteraturvetare som förargat sig på Sven Delblancs kvinnosyn och åsikter om kvinnliga författare. Med särskild ilska minns dessa litteraturhistoriker hans sätt att karaktärisera Selma Lagerlöf i Den svenska litteraturen. Han såg henne nämligen som en gammaldags sagoberätterska, inte på feministers vis som radikal förnyare och modern pionjär för kvinnolitteraturen. Att Delblanc samtidigt var en hängiven beundrare av Selma Lagerlöf har knappast räknats honom till godo, ej heller att han som litteraturforskare försvarade en traditionellt ”positivistisk” syn på litteraturvetenskapen.

Till fienderna kan man också räkna modernister som ansåg att Delblanc svikit modernismen genom att hylla traditionella berättare som Frans G Bengtsson och Fritiof Nilsson Piraten på mindre begåvade modernisters bekostnad. För att nu inte tala om alla vänsterskribenter som ansåg att Delblanc hade svikit vänsterns sak genom att mot slutet av sitt liv övergå till det borgerliga lägret och skriva i Svenska Dagbladet. I dessa kretsar framstod själva sveket ofta som mer betydelsefullt än att Delblanc själv som författare hade lärt av våra stora modernister och arbetarskildrare, hyllat dem i otaliga sammanhang och briljant vidarefört den litterära traditionen från dem.

Jag tror också att det finns drag i Sven Delblancs romankonst som skrämmer många av dagens läsare: en grotesk blandning av högt och lågt, ett överflöd av sado-masochistiskt sex, skräckscener och slapstickfars varvat med religiös mystik, ofta skildrat i ett prunkande barockspråk som tycks tillhöra en annan tid än vår. Som författare var han i vissa avseenden djupt otidsenlig genom sin förankring i ett numera försvunnet bondesamhälle och samtidigt i en lärd retorisk tradition som ingen yngre författare idag kan identifiera sig med, varken de som skriver ”smal” poesi för ett fåtal invigda eller de som skriver deckare för den kommersiella bokmarknaden. Också hans samhällskritik verkar otidsenlig i sin paradoxala blandning av radikal anarkism, nattsvart pessimism och elitistisk kulturkonservatism – en hållning som är svår att anpassa till vare sig högerns eller vänsterns värderingar. Men kanske är det ändå just otidsenligheten som garanterar att hans verk på sikt kommer att upptäckas på nytt, leva vidare och vinna nya läsare, när dagens prisbelönade akademidiktare och bästsäljande deckarförfattare är glömda.

Sven Delblancs stora och återkommande tema är drömmen om frihet och hur denna dröm alltid blir förrådd. Ingen kan som han skildra den revolutionära entusiasm som griper unga sinnen och förmår dem att göra uppror mot tyrannerna. Ingen kan som han visa hur entusiasmen förbyts i desillusion och hur revolutionärerna själva förvandlas till tyranniska och blodtörstiga monster.

Temat utvecklas i hans diktning på flera olika sätt: som politisk allegori, som tragedi, som socialrealistisk samhällsskildring, ibland som satir eller burlesk komedi. Själv har han talat om sin ”orena estetik” och sin regelvidriga blandning av Dostojevskij och slapstickfars. Språket växlar mellan det nyktert beskrivande och en yppig, närmast barockartad retorik med inslag av modernistiska metaforer. Ideologiskt är han svårfångad. I ena ögonblicket tycks han befinna sig långt till vänster bland socialister och revolutionära frihetskämpar. I nästa ögonblick kan han tyckas reaktionär i sin extrema pessimism – sin övertygelse om att varje kamp för frihet måste leda till än värre tyranni.

De metamorfoser som frihetstemat genomgår i författarskapet kan knappast förstås enbart som uttryck för politisk ideologi utan måste förstås mot bakgrund av Sven Delblancs egen personlighet och tidiga erfarenheter. Han var, trots sitt fransyska namn, en storvuxen bondson från Vagnhärad i Sörmland, den förste i familjen som hade fått möjlighet att ta studenten och läsa vidare i Uppsala. Liksom åtskilliga andra bondestudenter i äldre tid hade han fått en gammaldags humanistisk gymnasieutbildning med både latin och grekiska. Det kan rentav ha föresvävat honom, eller åtminstone hans fromma moder, att han en dag skulle bli präst, men i så fall försvann den idén redan före studentexamen. Säkert är att han var tidigt skolad i antikens klassiska texter och i svensk litteraturhistorisk tradition från Eddan till Ekelöf. På egen hand därhemma läste han Nietzsche och Dostojevskij och grubblade över världsgåtorna.

Han upplevdes dock inte av sina jämnåriga som en bokfixerad innesittare av det slag som dagens ungdomar kallar ”nörd”. Liksom sin fruktade och ibland brutale far, lantbrukaren Siegfried Delblanc, hade Sven en burlesk, våldsam och grabbig sida som gjorde att han i unga år lätt blev populär bland ishockeyspelare, stamanställda soldater och studentikosa medlemmar av Juvenalorden. I sådana utpräglat maskulina miljöer gästspelade han framgångsrikt som spexmakare och sällskapsbroder under kortare eller längre perioder, vilket senare har omvittnats av entusiastiska men inte påfallande boksynta kompisar. Flickor, särskilt intellektuella flickor, uppfattade honom däremot ofta som blyg och tafatt. En del attraherades av hans lätt drumliga charm medan andra stöttes bort av hans tvära humör och något burdusa uppträdande.

Hans största problem var förhållandet till fadern, som han i självbiografiska texter har skildrat som en sadistisk hustyrann. Fullt så vidrig som fadern där framställs var han nog inte i verkligheten (det menade i varje fall Svens systrar), men han bidrog otvivelaktigt till att skapa svåra ångestkänslor hos sin son, kanske inte enbart genom brutalt uppträdande utan därför att Sven fruktade att själv bli som fadern. Genom hela livet kämpade han mot sitt eget våldsamma temperament som ofta ställde till det för honom. Skräcken för att bli ett monster behärskade honom i sådan grad att han i sällskap, speciellt kvinnligt sällskap, ofta lade band på sig alltför mycket och därmed kom att framstå som orimligt hämmad, ett mumlande och muttrande bergtroll. Eftersom han var något döv efter en sprängolycka under militärtjänsten hade han dessutom svårt att behärska sin röst efter omgivningen: i ena stunden var han nästan ohörbar för att så i nästa ögonblick skrämma slag på sin samtalspartner genom att hojta med dånande stämma.

Samtidigt hade han en våldsam drift att frigöra sig från sin egen sociala miljö och alla slags auktoriteter, först och främst sin stränge far men också sin fromma mor och andra makthavare: lärare, akademiska professorer, tongivande koryféer på kulturområdet. Under studietiden i Uppsala, som slutade med att han blev lärd litteraturforskare och docent på en avhandling om 1700-talets retoriska äreminnen, bröt han upp – fast under stor ruelse och vånda – från de gammaldags värderingar som präglat hans barndomsmiljö och ungdomsåren i Vagnhärad. I likhet med mig och andra studiekamrater blev han under 1960-talet kulturradikal och hamnade i den vänsterliberala studentföreningen Verdandi. Där fick han utlopp för sin frihetslängtan men samtidigt växte rädslan för vad friheten skulle kunna utlösa hos honom själv och andra. Konflikten mellan auktoritär ordning och destruktiv frihet framstod för honom som omöjlig att lösa – utom temporärt i form av ett slags benådade mystiska sinnestillstånd som han ibland hemsöktes av och i hemlighet längtade efter men i grunden var alltför rationell för att tolka i religiösa termer. Följden blev att han utvecklade sin nattsvarta livssyn, enligt vilken frigörelse alltid måste leda till katastrof och omänsklighet.

I debutromanen Eremitkräftan (1962) flyr hans alter ego, Axel, ur det auktoritära Fängelset, där fångarna tvingas underordna sig Chefens brutala och strängt militäriska disciplin, till det liberala och sekulariserade idealsamhället Den Vita Staden, där allt är tillåtet och livet går ut på att njuta. Flyktingen upptas i stadens gemenskap och inleder ett kärleksförhållande med en vacker kvinna, Lilith. Allt förefaller till en början paradisiskt, men efterhand upptäcker Axel att hans nya vänner i hemlighet ägnar sig åt våldsbetonade orgier, tortyr och andra sado-masochistiska aktiviteter i stadens badhus. Förfärad flyr han därifrån vidare till Fiskeläget, en gammaltroende from miljö, där han finner ro och frid hos en helgonliknande kvinna, Judith. Fiskelägets stillastående värld kan dock i längden inte tillfredsställa Axels oroliga sinne, och det slutar med att han återvänder till Fängelset och frivilligt underkastar sig Chefens tyranniska regemente.

Berättelsen tolkades av recensenterna som en politisk allegori, vilket den också var, men det var få som förstod att den också rymde en personlig och existentiell dimension, som hade att göra med hans fadersuppror och förhållande till den egna familjen. Framför allt uttrycker texten en skräck för att själv bli omänsklig. Skildringen av Den Vita Staden blev på ett nästan alltför naket vis präglad av författarens egna skuldkänslor och motsägelsefyllda hållning till den kulturradikala studentmiljön i Uppsala, där han upplevt en tillfällig kärlekshistoria som han i efterhand skämdes för. Samtidigt är det just känslorna av skam och skuld som bär fram historien.

I sin följande bok, genombrottsromanen Prästkappan (1963), använde han sig av samma grundläggande händelseförlopp – ett flyktförsök som slutar med katastrof och nederlag – men den här gången hade han lärt sig skapa ironisk distans till sitt ämne genom att presentera det i en annan genre och ett helt annat språk. Här är det nämligen fråga om en pikareskroman som utspelar sig i 1700-talets Preussen, en pastisch som erinrar om såväl Candide som Don Quixote och hämtat färg från den ännu ofullbordade doktorsavhandlingen om äreminnet. Det handlar om ett par avsigkomna antihjältar, den försupne men ärelystne prästen Hermann Anderz och den kättjefulle bonddrängen Lång-Hans, som tillsammans rymmer från ett feodalt gods där de tyranniseras av en ondskefull general. Språket är överdådigt saftigt, festligt, sprängfyllt av metaforer. Äventyren avlöser varandra i rask takt. Först efterhand övergår komedin till tragedi, sedan Hermann blivit grundligt desillusionerad, insett att världen är totalt rutten och att han själv aldrig blir någon hjälte. Han återvänder till fadershuset, erkänns som generalens oäkta son och blir till slut en lika fasansfull tyrann som sin far.

I båda dessa tidiga romaner kan huvudpersonen uppfattas som författarens alter ego, och texten speglar hans egen vånda i valet mellan påtvingad försakelse och destruktiv frihet. Det gäller också de närmast följande romanerna, Homunculus (1965) och Nattresa (1967), som båda kan betecknas som sado-masochistiska skräckfantasier med inslag av svart humor. I det senare verket skymtar dock för huvudpersonen ett hopp om en ljusare framtid genom att i socialistisk anda solidarisera sig med andra människors frihetsdrömmar. Hoppet återkommer i ”dagboksromanen” Åsnebrygga (1969), där författaren säger sig längta från ”jag” till ”vi”. Den stora förändringen i författarskapet inträffar på 1970-talet, då Delblanc för en tid ansluter sig till vänstern och låter sig inspireras av arbetardiktare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson men även av Lars Ahlins idéer om att i kristen människokärlek ge röst åt de förtryckta och övergivna.

Sven Delblanc blir en folklig diktare med sina brett episka, samhällsskildrande kollektivromaner om Hedebyborna (Åminne 1970, Stenfågel 1973, Vinteride 1974 och Stadsporten 1976). Här har han låtit sina egna problem träda i bakgrunden för att istället skildra livet i sin sörmländska hembygd kring Vagnhärad och Trosa, alltifrån klassmotsättningarna i 1930-talets bondesamhälle till framväxten av det socialdemokratiska folkhemmet. Det är en skildring i nöd och lust, ibland socialrealistisk, ibland patetisk men också festligt burlesk och full av sofistikerade reflektioner över historieskrivandets villkor. Men också i detta verk har frihetsproblemet en framträdande plats, och det nya folkhemmet framstår för Sven Delblanc ingalunda som mindre förtryckande och grymt än det gamla bondesamhället, snarare tvärtom.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Efter slutförandet av den extremt populära serien om Hedebyborna – som också blev tv-serie – återvände Sven Delblanc till att skriva kortare och mer svårtillgängliga existentiella romaner som Kastrater (1975), Speranza (1980) och Jerusalems natt (1983), alla präglade av historisk lärdom och filosofisk reflektion, i fallet Jerusalems natt också av teologi och religiös mystik. Även här skildrar han, tydligast och mest virtuost i Speranza, hur frihetsdrömmar krossas eller leder till blodsorgier och nya katastrofer. Skildringen är nu mer distanserad och mindre jagcentrerad än i de tidiga romanerna, stilen stramare, mindre retorisk.

Parallellt med dessa kortare verk skrev han ännu en stor episk och brett samhällsskildrande romanserie, den som börjar med Samuels bok (1981) och slutar med Maria ensam (1985). Här handlar det om det tragiska öde som drabbade hans egen familj på morssidan, sedan morfadern, en from lågkyrklig predikant med utbildning från USA, mötts av motgångar i Sverige och slutligen gått under i armod och sinnessjukdom. Denna gång hade Delblanc avstått från de burleska inslag som förekommer i Hedebyböckerna. I sin framställning av familjens vedermödor hade han istället hämtat inspiration från Bibeln och från morfaderns efterlämnade dagböcker. Hela verket präglas av en stark medkänsla som bidragit till att göra det till hans mest älskade verk vid sidan av Hedeby-sviten.

Medan Sven Delblanc arbetade på dessa verk och befäste sin ställning som en av Sveriges stora diktare hade han gripits av allt större vantrivsel med kommersialismen på bokmarknaden men också med konformismen i det svenska folkhemmet. Han bröt upp från den svenska vänsterns alltmer dogmatiska positioner för att istället försvara humanistiska värden i kulturkonservativ anda. Han började skriva i Svenska Dagbladet, där han kritiserade dåtidens medievänster på ett sätt som gjorde att han anklagades av denna vänster för att ha blivit en reaktionär ”påfågel”. Tillsammans med mig blev han huvudredaktör för en ny stor litteraturhistoria som siktade till att återupprätta det svenska kulturarvet.

Kritiken från vänster växte till stormstyrka när han publicerade dystopin Moria land (1987) som skildrar ett framtida Sverige av kommunistisk öststatsmodell, där humanistiska värden förråtts och all frihet slutgiltigt gått under. Det blev ännu värre när han gav ut Änkan (1988), som på ytan framstod som en pastisch på ”tantsnusk” av Jackie Collins-typ men som i själva verket var en religiös idéroman i Dostojevskijs anda med udden riktad mot den flärdfulla samtiden. Vid den tiden var han redan angripen av den cancer som inom några få år skulle lägga honom i graven.

Sven Delblancs författarskap är liksom Strindbergs mycket omfattande och kvalitetsmässigt ojämnt. Där finns mästerverk men också misslyckanden. För egen del kan jag i viss mån förstå vänsterkritiken mot en del av Sven Delblancs senare idéromaner som Moria land och Änkan – liksom jag också kan förstå högerkritiken mot en del tidiga, föregivet ”socialistiska” verk som Nattresa. Men att han är en av Sveriges största diktare under 1900-talet borde det inte råda någon tvekan om. Och jag tror i grunden att det är meningslöst att försöka bedöma honom ur ideologisk synvinkel, vare sig från vänster eller höger. Han är den han är. Och hans grundtematik, som var djupt förankrad i hans psyke, förblev i grunden densamma både under den tid han kallar sig socialist och den tid han kallar sig kulturkonservativ.

Det är en tematik som ingalunda har mist sin aktualitet idag, när vi ser hur frihetsdrömmarna i arabländerna och det tidigare Östeuropa förbyts i besvikelse och nya former av tyranni. Men det som gör Sven Delblanc till en enastående konstnär är nog ändå inte främst hans politiska pessimism och illusionslöshet – utan snarare att han förmår levandegöra frihetsdrömmen och dess undergång i ständigt nya, djupt egenartade berättelseformer, stilarter och språkliga bilder, omväxlande komiska och tragiska. Därför kommer också hans livsverk att stå sig, trots att det för tillfället hamnat i skugga.