I ljuset av mina barns skolgång (det äldsta är nu 18) ser jag min egen grundskoletid på 1970-talet på gott och ont. Det positiva var att alla lärde sig att läsa, skriva och räkna. Ingen hamnade helt utanför. Negativt i första hand kollektivismen, alla skulle göra allt på samma sätt samtidigt. 

Jag minns tempot som lugnt, jag fick tid att rita klippdockor, läsa böcker och hjälpa mina mindre snabba klasskamrater, det sista vare sig jag ville eller inte. Klassen, noggrant hopsatt av höghus- och villabarn hölls ihop genom de nio åren. Lärarna var i nybyggda Bollmora alltid unga, med lite tur nyutexaminerade. I högstadiet var ungefär hälften medelålders adjunkter med goda ämneskunskaper, övriga av skiftande kvalitet. 

Vi hade en del plugg som inlandsis och multiplikationstabeller, regelbundna prov, gemensamma nationella prov på högstadiet och betyg, femgradig skala, från och med sjätte klass. 

Mina föräldrar litade på att skolan gjorde sitt jobb. De gick på föräldramöten och kvartssamtal, i övrigt lät de mig sköta mitt. Deras inställning (som de delade med dem som gått i allmänt läroverk) till de få privata skolor som fanns var att där gick rikemansbarn som inte klarade av vanlig skola. 

Mina barn har gått i låg- och mellanstadiet i en liten statlig skola i centrala Paris. Högstadiet i en privat katolsk skola, också den i kvarteret. 

Den franska skolans slutenhet, till och med som byggnad, blev för mig den mest påtagliga skillnaden . Sluten mot gatan med port öppen tjugo minuter morgon och kväll, det är allt. Skolgården ligger inne i kvarteret utom synhåll. Ingen obehörig kommer in. Men även som förälder har man ganska liten insyn. Klassföreståndaren håller föräldramöte i början av läsåret där hon eller han går igenom årets jobb. Hon lämnar inte ut sitt telefonnummer, vill man träffa henne får man skriftligt be om ett möte. 

Läxor har barnen en hel del, ungefär som jag själv hade. Fokus lite annorlunda förstås, mer grammatik, men annars förvånande likt. 

Blir de sjuka får de fråga en kompis vad de missat. Att åka på semester utanför loven är mycket ovanligt. Också här är klasserna socialt blandade, även om medelklassbarn dominerar.

Främmande däremot är att de byter lärare varje år och att klasserna mixas om. Argumenten för det är att barnet kanske inte kommer överens med alla lärare, och att då har det bättre chanser så här. Vad gäller kompisarna får vänskapen inte störa skolarbetet, man splittrar grupper som inte fungerar. Nya skolreformer är svåra att driva igenom, lärare och rektor bestämmer själva vad som i praktiken genomförs.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Så. När jag jämför min egen och mina barns skolgång så ser jag (konstigt nog?) rätt stora likheter. Ändå framstår den franska skolan som betydligt mer målmedveten. Skolans roll är i första hand att lära barnen det vi vuxna tycker (och tyckte) var viktigt. Ett ord som ofta återkommer i debatten, och speglar just det, är transmission. 

Om den franska skolan har bra resultat på Pisa? Nja, Frankrike ligger stadigt kring tjugonde plats. Att man inte halkar nedåt beror på de många duktiga elevernas konstant goda resultat.