Assistenten gillar egentligen inte modebranschen och har tagit på sig en tråkig tröja för att markera det. Men Streep känner igen färgen, vet när den lanserades och av vilken designer, innan den ”sipprat igenom varuhus och sedan vidare ner till någon sorglig butik, där du garanterat fiskade upp din tröja ur någon hög med reavaror”.

Jag kommer att tänka på den scenen när jag läser författaren och rabbinen Dan Korns nya bok Rasister det är vi allihopa. Korn har samlat essäer om rasism och mångkultur, till viss del genom omarbetningar av tidigare artiklar (jag publicerade några av dem som chefredaktör i Neo). Han placerar begrepp som kulturrelativism, strukturer och rasifiering i en idéhistorisk kontext, och visar hur de flutit ut från universiteten och vidare genom samhällsdebatten innan de slutligen hamnat på Twitter – ofta som formlösa, ogenomtänkta kopior av de ursprungliga idéerna.

Begreppet kulturrelativism, exempelvis, kan spåras bland annat till ett debattinlägg av den tyske antropologen Franz Boas 1887. Medan Boas menade att alla kulturer skulle betraktas som jämlika, argumenterar förmenta antirasister idag för att vår kultur är underlägsen främmande kulturer. Det är inte kulturrelativism, skriver Korn, utan föreställningar om den ädle vilden i ny skepnad.

Observationen är nödvändig för att förstå den svenska debatten om rasism och främlingsfientlighet. När Turkiska riksförbundets vice ordförande hetsade mot armenier på Sergels torg i april 2016 blev han hårt kritiserad, men hans tal blev inte föremål för debatt om strukturell rasism, rasifiering, den andre, eller den turkiska gruppens allmänna uselhet. Samma sak när den svensk-somaliska debattören Mona Walter jagades ut ur Rinkeby för att hon konverterat till kristendomen. Strukturell rasism tycks vara intressant bara när den kan spåras till den svenska majoriteten.

Det hakar i ett annat tema i Korns bok: Han visar att bilden av svenskars rasism historiskt är i behov av nyansering.

Korn beskriver sig själv som kalenderbitare, men han är något mer. Han har ett ovanligt intresse för enskilda levnadsöden, en enveten nyfikenhet som leder till sökande efter till synes obetydliga biografiska detaljer om vanliga människor. När han hittar ett gammalt ateljéfoto på en svart man—fotografiets bildtext: ”Negern i Mölnlycke”—börjar han göra efterforskningar i arkiv och genom intervjuer. Han får veta att mannen på bilden var Leonard Ljungdahl, född 1887. Att han levde i ett samhälle där ingen tycks ha beskrivit honom som en främling eller fäst sig vid hans hudfärg. Bildtexten formulerades av fotografen, som kom från en annan by.

Korn visar att bilden av Sverige som historiskt rasistiskt är förenklad. Rasism har givetvis förekommit, men människor med annat ursprung har också bemötts som Ljungdahl från Mölnlycke. Han visar också att dagens tabun mot rasism har gamla rötter.

Jag är oense med författaren om en sak. Han ser separata badtider för kvinnor som en rimlig anpassning till kommuninvånares krav och hänvisar till en hundraårig svensk tradition. Men motiven för hundra år sedan kan ha varit helt andra än de som framförs idag, och bottna i andra värderingar. Att nakenhet sågs som oanständigt, eller att folk generades inför det motsatta könet, är något annat än att kvinnor har en skyldighet att skyla sig för män. Det senare är en tanke som svenska myndigheter inte bör tolerera, särskilt inte när den är färgad av föreställningar om släktheder. I det avseendet är svensk kultur bättre än många andra.

Paulina Neuding. Frilansjournalist. Tidigare chefredaktör i Magasinet Neo