I ett tv-inslag i somras lät en ledande företrädare för svenska mjölkbönder undslippa sig att lagårdsteknologin nu nått så långt att lantbrukarna borde slippa släppa ut kossorna i hagen under sommaren.

Det blev ett liv och ett kiv. Elisabet Höglund skrev en rasande krönika i Expressen och mjölkbonden gjorde en konstklippt pudel.

Episoden exemplifierade den paradox som präglar det svenska jordbruket: Ju ”modernare” bönderna försöker vara, desto mer otidsenliga blir de. Föredrar miljöskolade, Disneydompterade, trädgårdsfredagsfrälsta samtidskonsumenter mat från löpande bandet framför mat från klöverhagen? Tror inte det. Lantbruket tycks däremot fortfarande tro det.

Magasinet Filter tryckte för några månader sedan ett stort och ambitiöst reportage om grisuppfödning i Sverige och Danmark. Reportern besökte bland annat en stor, rationell grisfarm utanför Laholm. Ägaren visade runt i de automatiserade stallarna, men hade redan på förhand gjort klart att han inte ville bli fotograferad med något av sina djur. Inte för att han skämdes över sitt näringsfång. För honom handlade det istället om ett principiellt ställningstagande: ”Jag vill att lantbruket ska ses som vilken annan bransch som helst. Om en tidning hälsar på en företagsledare i en fabrik, inte fan följer de då med ut och fotar bland maskinerna?” Fabrik? Maskiner?

För generationer uppvuxna med Emil och griseknoen borde det vara en svårsmält retorik. Man kan naturligtvis invända att det bara handlar om metaforer när gården blir fabrik och grisen en maskin, men metaforer är inte oskyldiga. Det finns alltid en dialektik mellan världen och bilderna av världen, de formar och förändrar varandra. Lantbrukets ledande metaforleverantör har länge varit tillverkningsindustrin. Det har funnits en medveten strävan efter att lyfta in lantbruket i den rationella moderniteten, strömlinjeforma jordbruket med fabriken som förebild.

Jag bläddrar i Svenska Turistföreningens årsbok från 1960. Det årets tema var ”Bygden”. I en av artiklarna kan man läsa om det moderna jordbrukets utveckling. Mekanisering. Produktivitetsökning. Specialisering. Strålande framsteg som ändå, det måste medges, har en baksida. Överproduktion. Avfolkning av landsbygden. Ett begrepp som ”avhästningen” låter en ana en melankolisk botten som blir fullt skönjbar när artikeln ”Så brukar vi jorden” ska summeras. ”Den förändring som jordbruket och därmed jordbruksbygden genomgått på några årtionden är genomgripande.

Ännu på 1930-talet myllrade det av folk på gårdarna”, konstaterar författaren Gideon Saemund, varefter han konkretiserar detta myller. Tätt packade hus. Liv och rörelse. Skratt och skvaller. Gräl och romanser. (Lite som i dagens romantiserade storstadsförorter, slår det en.) Nu, vid skiftet mellan 50- och 60-tal, har den tekniska utvecklingen drivit fram en kulturrevolution i det agrara samhället.

”Numera ligger jordbruksbygden folkgles och tyst, när inte traktorernas, bilarnas och mopedernas smatter tränger ut ur avgasrören”, skriver Saemund och fortsätter: ”Arbetarantalet har glesnat ut och dagsverkstorparen har helt försvunnit. Böndernas och lantarbetarnas bostäder och livsföring har förbättrats, men det är längre mellan husen; och människorna som har sin utkomst av jorden har blivit ensammare. Dock vill väl ingen ändå återgå till gamla förhållanden med deras knapphet och hårda slit, även om jordbruksbygden och den mänskliga samvaron på den tiden var mera levande och färgrik än nu.”

Ambivalensen är typisk för det sena folkhemmets förhållande till den accelererande moderniteten. Man kunde känna ett styng av saknad efter den gamla goda tiden, gården därhemma, men man hade ju ändå fått det så mycket bättre och förändringarna var hur som helst oundvikliga, man kunde inte vrida tillbaka klockan. Nostalgin fick en fristad i kitschen och populärkulturen.

Känslan i fyrtio- och femtiotalets pappersbonader med sina gungande hölass, yppiga mjölkerskor och glada grisar levde vidare i sextio- och sjuttiotalets svärmeri för natur och allmogekultur – från schamporeklamen till Svensktoppen och proggkonserterna. ”Blommande äng har blivit avgas och betong”, klagade Ola Magnell i ”Påtalåten”. Men ingen trodde på allvar att det fanns en väg tillbaka till Bullerbyn. Skäggiga hippies med lika skäggiga getter var inget verkligt alternativ till djurfabrikerna. Stig Claesson lät i Vem älskar Yngve Frej mannen ”som gjort sitt” hänga en skylt med texten ”Fornminne” på torpets brevlåda. Industrialiseringen och strukturrationaliseringen av landsbygden kunde uppfattas, ja uppfattades nog av de flesta, som en ohejdbar naturkraft.

I själva verket var utglesningen av landsbygden ett resultat av en viljeakt, ett utryck för ett kulturellt och politiskt projekt som inte var unikt för Sverige men som av flera skäl (den långa freden, den centraliserade staten, de täta kontakterna med framtidslandet USA) fick ett kraftigare genomslag här än i resten av Europa: ambitionen att göra den industriella rationaliteten till hela samhällets överordnade och styrande princip. Två år efter krigsslutet, i juni 1947, lade riksdagen ut kursen för det moderna svenska jordbruket.

Tre mål fastställdes: 1) Staten skulle med hjälp av prisregleringar se till att bönderna nådde upp till en inkomstnivå som svarade mot industriarbetarnas löner. 2) Sverige skulle vara i det närmaste självförsörjande vad gällde livsmedel. 3) Lantbruket skulle effektiviseras. Större, men färre gårdar. Fler och bättre maskiner. Jordbrukspolitiken var redan från start genomsyrad av den för svensk efterkrigstid typiska korporativistiska storskalighetskulten (staten hjälper stor att käka upp liten). Några av de viktigaste instrumenten i moderniseringsarbetet var lantbruksnämnderna, som med lock och pock drev på strukturrationaliseringarna, och prispolitiken, som låste in bönderna i ett slutet och hårt reglerat system.

Priset på jordbruksprodukter spikades i riksdagen efter förhandlingar mellan Statens jordbruksnämnd och Lantbrukarnas förhandlingsdelegation (så småningom släpptes också konsumentrepresentanter in i förhandlingarna). Om någon bransch underkastats planekonomi i Sverige så är det jordbruket. Det är därför stötande när somliga bönder avfärdar krav på miljövänligare metoder eller bättre djurhållning med argument ångande av marknadsmachismo. Som när en grisbonde för ett antal år sedan argumenterade för mindre dalt i den svenska djurhållningen och lyfte fram den danska industrigrisen som ett mer marknadsanpassat alternativ: ”I Sverige har vi producerat Cadillac. Och det är klart att vi ska sälja Cadillac om folk vill ha Cadillac, men det vill de inte. De vill inte betala för mer än en Skoda”, grymtade han. Också där maskinmetaforen. Bildspråket speglar ett mentalt tillstånd, ett tankemönster som, det är värt att upprepa, inte har vuxit fram på en rå och skoningslös marknad utan under ett paraply av regleringar och subventioner.

Bönderna har nu bytt husbonde. Den svenska staten har ersatts av EU. Det har förvisso skärpt konkurrensförhållandena (runt hälften av allt kött som konsumeras i Sverige idag är importerat), men jordbruket är fortfarande långtifrån en bransch som andra. Den slukar 40 procent av EU:s budget (och det är osäkert när och hur denna bisarra bidragsekonomi kommer att fasas ut). Skattebetalarna har därmed rätt att ställa långtgående krav på de verksamheter bönder bedriver, av samma skäl som skattebetalarna har rätt att ställa krav på andra offentligt finansierade verksamheter.

Man kan, till exempel, tänka sig att många skattebetalare tycker det är rimligt att mjölkbönderna inte bara levererar mjölk utan också ett levande landskap med betande kossor. Lantbrukets fixering vid industriell varuproduktionen – största möjliga mängd till lägsta möjliga kostnad – är sedan länge otidsenlig, en fossilerad vanföreställning från förr. J

ordbruket i välfärdssamhället 1945–2000, sista delen i förlaget Natur & Kulturs jordbrukshistoria i fem band, innehåller ett intressant och mycket talande diagram över jordbrukets, industrins och tjänstesektorns andelar av sysselsättningen under perioden 1870-1990. Man ser där tydligt hur de olika samhällstyperna avlöser varandra. Någon gång i mitten av 30-talet skär den gröna jordbruksgrafen och den röda industrigrafen varandra, varefter jordbrukets andel av arbetskraften fortsätter att sjunka snabbt för att på 1990-talet stabiliseras på några få procentenheter.

Men industrins hegemoni varar bara några få decennier. Vid mitten av 60-talet skär industrikurvan och tjänstekurvan varandra. Den senare stiger sedan brant, medan den förra sjunker. På 1990-talet är tjänstesektorns andel av de sysselsatta lika stor som jordbrukets andel var på 1870-talet, nära 70 procent. De mentala modeller jordbrukarna förmåddes att anpassa sig till efter kriget är hopplöst daterade. Industrialismen var inte framtiden. Industrialismen var en parentes.

Jag äter en långsam lunch med Rolf Axel Nordström. Det är han som bjuder. Kräftorna kommer från Vättern, men den apelsinkryddade korven och den sockersaltade skinkan har för inte så länge sedan pilat runt på pigga ben i en hage ett par hundra meter från matbordet. Rolf Axel är bonde. Grisar är hans passion, har alltid varit det. Han skulle aldrig tala om dem i termer av maskiner. Hans gård är inte någon fabrik. Just därför kan den ses som en modell för ett framtida svenskt lantbruk. Generaliserar man Rolf Axel Nordströms sätt att hålla gris kan man rentav tycka sig skymta något ännu större – en syntes mellan ett globaliserat konsumtionssamhälle och ett traditionsmedvetet lokalsamhälle.

Ängavallen ligger på Söderslätt, vid landsvägen mellan Malmö och Trelleborg. I stora hagar bökar och stökar flockar av flerfärgade, fläckiga grisar – slanka, långbenta och energiska. De får en snarare att associera till glada och apporteringsvilliga jyckar än till löpandebandgödda slaktsvin. Rolf Axels grisar lever i flockar utomhus året runt och får bara vegetariskt foder. De utgör en mix av konventionell tamgris, vildsvin och, framför allt, linderödsgris, en gammal härdig lantras. I en annan hage betar små rödbruna kossor med sina kalvar. De är rödkullor, också det en gammal och länge utrotningshotad lantras. Gården håller sig också med får, liksom med egen spannmålsproduktion och egna fruktoch grönsaksodlingar. Det är på många sätt Bullerbyn, barndomslandets leende lantgård med grymtande grisar och luddiga lamm. Men det är samtidigt ett framgångsrikt post-industriellt tjänste- och upplevelseföretag. Rolf Axel Nordström föddes i en företagarfamilj, på den tiden hälftenägare till Nordsjö färg.

Framtiden var utstakad. Han var ende son och skulle skolas in i firman. Men Rolf Axel var mer intresserad av djur än av färgburkar och utbildade sig till lantmästare. Det skedde inte utan konflikter såväl med fadern som med de egna föreställningarna om vad en bonde gjorde och inte gjorde. Rolf Axel Nordström chockades när han som nybliven grisfarmare fick klart för sig hur han förväntades hantera sina djur – utfodra dem med kadavermjöl till exempel, göra dem till kannibaler. Så började han sin kamp mot konventionerna och det lantbruksindustriella komplexet. Han blev en särling och dissident.

Medan vi äter berättar Rolf Axel om en barndomsupplevelse som satt djupa spår hos honom. Som liten gick han i kindergarten i närheten av de gamla husarstallarna vid nuvarande Kronprisen i Malmö. På den tiden fanns det fortfarande hästar i stallarna och en dag fick Rolf Axel se hur ett sto leddes ut på gården. ”Sedan var det på med slaktmasken. En man skar halsen av hästen. Hovarna klapprade mot kullerstenen. Jag drömde mardrömmar om det en månad utan att tala med någon.” Själv har han strävat efter att utveckla en så human slaktmetod som möjligt. Inga transporter. Grisarna slaktas hemma på gården. Ingen stress. Inga grisar drivs fram till slakt. På Ängavallen öppnar man en grind och väntar tills grisens egen nyfikenhet lockat in den i en gång som leder till en matplats där djuret bedövas och sedan slaktas.

Metoden går stick i stäv med konventionell industriell löpandeband- logik. Men långsamheten är här ett värde i sig. Grisarna ska inte behöva dö i panik. De ska inte behöva lukta blod eller se någon av sina artfränder dödas. Accelererad produktionstakt har annars varit regeln i efterkrigstidens europeiska jordbruksindustri. Rolf Axel ger några exempel: För 60 år sedan mjölkade en genomsnittlig ko cirka 3 000 liter per år, idag mellan 10 000 och 12 000 liter. Förr var en kyckling mellan fyra och sex månader gammal när hon slaktades, idag 32 dagar. Samtidigt har kornas livslängd reducerats dramatiskt. Fjäderfä och grisar har tvingats leva i fabriksmiljöer som har mycket få likheter med Sörgården.

För snart tio år sedan var det inte svininfluensan utan galna kosjukan, som satte skräck i Europa. Det finns starka skäl att koppla denna idag märkligt förträngda farsot till lantbrukets produktivitetsjakt. Ute i Europa dopades kor med köttmjöl, vilket sannolikt är en av orsaksfaktorerna bakom epidemin. I ett europeiskt perspektiv talar vi här alltså om en bransch som för att kunna producera ständigt mer mjölk per ko gjort korna, och sannolikt också människor, sjuka. Samtidigt är mjölk en vara som det produceras så mycket av att den måste kvoteras. Också jorden har dopats. Det intensiva kemikaliejordbruket, som möjliggjort vackra produktivitetskurvor, har kraftfullt bidragit till skövlingen av miljön. Övergödningen av Östersjön är bara ett exempel. Det industriella lantbruket kostar. Smakar det också?

Livsmedel som får växa långsamt smakar mer och bättre, hävdar Rolf Axel. Det fanns en tid då snabb var ett närmast oemotståndligt ord – också när det gällde mat. Kakmix, burkskinka, raviolikonserver – när Sverige var som modernast envisades bara mossiga människor med att laga sin egen mat. Alla andra lät industrin göra jobbet. Det var ju så praktiskt. Man sparade så mycket tid. Rolf Axel jämför efterkrigstidens industrijordbruk med miljonprogrammet.

Det är en slående parallell. Alla dessa gigantiska bostadssilos som stampades fram ur marken på 60- och 70-talet, alla dessa sterila asfaltsåkrar, alla dessa Domuslador som smälldes upp i kalhuggna småstäder … de var inte bara ett svar på reella behov utan också ett uttryck för en mentalitet, en kultur. Är det inte dags att också lantbruket nu tar konsekvensen av att den kulturen inte längre har hegemoni? Poängen med Ängavallens koncept är att lantbruket här har tagit ett kvalitativt språng. Man säljer inte bara en fysisk produkt. Kunderna köper också en upplevelse, en känsla av att ha gjort ett moraliskt vettigt val, immateriella värden. Man betalar för en inteckning i en lantlig kultur som känns genuin. Det är värt mycket.

Ängavallen befinner sig i upplevelseindustrin också i en annan, mer handfast mening. Rolf Axel och hans familj föder inte bara upp djur på gården, de driver också en ambitiös restaurang som 2008 utsågs till ”Årets ekokrog ” i Whites restauranguide. Det är bara ett av många erkännanden han fått på senare år. Priserna och diplomen har duggat tätt. Men fram till skiftet mellan 90-tal och 2000-tal var det motigt. Rolf Axel Nordström köpte gården på 70-talet och uppfattades länge av sina kolleger som den besvärlige kufen från stan. Hans idéer var oförenliga med den mäktiga lantbrukskooperationens strävan efter ett standardiserat och centraliserat produktionssystem.

Länge var gårdens ekonomiska grund porös och svag. Men efter millennieskiftet har det gått betydligt bättre för bonden på Ängavallen, inte bara opinionsmässigt utan också ekonomiskt. Miljödebatten och larmen kring djurtransporter och grisfabriker har gynnat honom.

Efter lunch tar vi en promenad – förbi örtagården utanför restaurangen, förbi den några år gamla hotellanläggningen, ner genom parken där Ängavallen odlar frukt och grönt i skydd av bokhäckar som skapar ett gynnsamt mikroklimat, ner till gårdsbutiken där man förutom kött, charkuterier, bröd och senap kan köpa picknickkorgar. Vi stannar till sist till nere hos de nyfikna grisarna som snart ska flyttas från sin hage till de skördade fälten för att böka upp ogräsrötter. Fick jag med allt nu? Restaurang. Kafé. Hotell. Picknickpark. Djurhagar. Eget bageri. Djurhagar. Ett inhyst galleri. Konserter och författarkvällar. En butik som ska byggas om och utvidgas. Ett mejeri. Ängavallen sysselsätter idag 18 personer – fyra i familjen, 14 anställda. Om gården drivits som en konventionell grisfabrik skulle Rolf Axel Nordström ha haft tre anställda, tror han.

Det är en annan aspekt av det ekologiska och upplevelsebaserade lantbruket. Det skapar jobb. Intressanta och spännande jobb. (På Ängavallen finns förutom köksmästare och kockar också en bagare, en sommelier, en charkuterist och så vidare). Stora delar av landsbygden skulle, inser man, kunna återbefolkas av driftiga, välutbildade yrkesmänniskor som i sin tur skapar underlag för service och kultur – människor som inte nöjer sig med en Statoilmack, ett pizzaskjul och en skola som snart ska läggas ner. Men alla gårdar kan inte bli ett Ängavallen? Alla bönder kan inte göra sig själva till blomstrande restaurangrörelser (80 procent av Ängvallens kött serveras nu i den egna restaurangen, resten säljs i gårdsbutiken)?

Kanske inte. Men man kan vända det förfelade fabrikstänkandet ryggen på många olika sätt. Många lantbrukare är redan i färd med att genomföra denna mentala omställning … de förstår till exempel att det inte i första hand är det eventuellt lägre priset som får sommargäster från Stockholm att vilja plocka sina jordgubbar själva. Det är upplevelsen stockholmarna söker, minnet av en eftermiddag på ett solvarmt jordgubbsdoftande fält med utsikt över ett glittrande hav. Man kan ta bra betalt för sånt. Man kan ta bra betalt också för att lindra dåliga samveten. Man bör dessutom få rejält betalt, gärna skattemedel, för att vårda ett kulturarv och tillhandahålla idyller: böljande sädesfält, rödmålade gårdar, hagar där korna slickar sina kalvar rena, hö som inte packas i vit plast.

I sitt grisreportage gjorde magasinet Filter en prisjämförelse och kom fram till att den ekologiska fläskfilén från Ängavallen var mer än dubbelt så dyr som filén från den högteknologiska svenska grisfabriken och mer än fyra gånger så dyr som den brutalt producerade danska filén. Är svenska konsumenter verkligen redo att betala för modernt gammaldags jordbruk, ett lantbruk som kostar på sig att vara långsammare, mänskligare, mer mångsidigt? Vi borde vara det. Matkostnadernas andel av svenska familjers hushållsutgifter har sjunkit drastiskt de senaste trettio åren.

Numera är det inte maten utan bostaden, fritiden och transporterna som drar de största kostnaderna. Här finns utrymme för omprioriteringar. Och som köttproducenten Rolf Axel Nordström stillsamt framhåller. Vi kan gärna minska köttkonsumtionen. Dra ner på kvantiteten, lägga pengarna på kvalitet .”Vi äter för mycket kött. En tredjedel vore lagom. Vi skulle må bättre och det skulle vara bra för miljön.” Det skulle antagligen också vara till glädje för en idag halvt bortglömd svensk matkultur, kan man tillägga. Färre grillådor och lågbudgetfiléer, mer ärtsoppa och fler strömmingslådor.

Egentligen är det inte mycket att tjafsa om. Den som inte är redo att betala för en levande landsbygd, lyckligare husdjur, friskare hav och bättre mat kan vad mig anbelangar gärna få koka långsamt i härdat fett.