Romanen kom ut i samma veva som granaterna började vissla i Slovenien, Kroatien och Bosnien. Den handlar om en mefistofelisk herre vid namn Leland Gaunt som slår sig ner i den lilla staden Castle Rock och öppnar prylbutiken Needful Things. I skyltfönstret hamnar sen olika föremål som slår an en sträng djupt inne i byborna. Någon hejdar sig och får syn på ett basebollkort som han inte sett sen han var liten. Eller en lampskärm. Inga märkvärdiga grejer, men för byborna har de ett oskattbart affektionsvärde. Prylarna knyter an till just deras historia, deras smärtpunkter och glädjeämnen. Till det som gjorde att de blev som de blev. När de kliver in i Leland Gaunts butik och pekar på föremålet rycker han på axlarna och säger att de kan få det gratis – om de gör honom en liten tjänst.

Tjänsterna består av olika hyss. Oskyldiga små streck. Kasta lera på någons nytvättade lakan som hänger på tork, till exempel. Men Leland Gaunt visar sig äga vittgående kunskaper om bybornas ömma punkter och bristningsgränser. Han vet vem som har ett ont öga till vem, och gått och väntat på att hämnas någon gammal oförrätt.

Det ena hysset leder till det andra, och det dröjer inte länge innan saker och ting börjar spåra ur. Och Leland Gaunt kan luta sig bakåt och betrakta hur de underliggande spänningarna i den förr så fridsamma lilla staden börjar korskopplas, förstärkas, spraka och blixtra.

Som så ofta hos Stephen King spårar också berättelsen ur. Det gör inte så mycket. Alla författare har sina egenheter, och Kings signum är att de första fyra femtedelarna av hans böcker håller mästarklass, men den sista femtedelen är nästan alltid långsökt och pinsam.

När samtiden tycks som allra mest förgiftad av anklagelser och motanklagelser, av konspirationsteorier och dystopier, tänker jag på Leland Gaunt, hans bockfot och hans djupa människokännedom.

Hur skulle djävulen vara beskaffad, om han funnes? (Vi kan väl vara lite feministiskt gentlemannamässiga och låta ”hen”-et vila i just det här fallet…)

Det finns något befriande med att ge honom en fysisk gestalt, istället för att prata om fluffigheter som ”främlingsfientlighet”, ”näthat” och ”utanförskap”.

Ibland kan jag se honom tydligt framför mig. Han är en gestalt som ställer sig på din axel och viskar några tröstande och medlidsamma ord i ditt öra. Han ser dig i din sorg, din bitterhet och frustration på ett sätt som ingen annan gör. Därigenom fångar han din uppmärksamhet och vinner din sympati. Han blir en nära anförvant.

Och när det målet är uppnått har han en förunderlig förmåga att peka på någon annan person, eller folkgrupp, eller samhällsklass, och övertyga dig om att det är deras fel att du har det så svårt, och att de inte lider lika mycket som du. Titta bara så sorglösa de verkar. Är det rättvist, tycker du?

På det här sättet sprider han misstro, harmsenhet och hämndlystnad. När någon exempelvis konstaterar att han älskar sitt hemland kryper djävulen snabbt upp på hans axel och får honom att göra det avgörande lilla tillägget:

– Ja, Sverige är verkligen underbart! Till skillnad från… Sen är det kört.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Djävulen använder fingerfärdigt både dina med- och motgångar för sina syften. När det går bra för dig lyckas han framställa dina lågpresterande kolleger som snyltare och oduglingar. När det går dåligt får han dig att känna dig nertrampad och dömd på förhand. Han kan till och med vända de mest blomstrande kärlekspar mot varandra. För när räkningarna travas på hallbordet, middagen bränts vid och någon annan på jobbet fick hörnrummet mot Humlegården – nog beror det åtminstone till viss del på de patriarkala strukturerna? Och påminner inte de patriarkala strukturerna provocerande mycket om maken som sitter där förnöjt smackande i soffhörnan?

Och visst är det vid närmare eftertanke så att Säpo alltid ser mellan fingrarna när just dina meningsmotståndare kastar gatstenar genom skyltfönstren? Och när du ser på Aktuellt och lyssnar på Godmorgon, världen!, nog vinklas nyheterna misstänkt ofta till just din grupps nackdel?

Så läggs den ena misslyntheten till den andra, och solen går upp över en ny dag i Castle Rock, och vi gäspar och går till jobbet medan Leland Gaunt funderar över vilka små spratt vi skulle kunna spela varandra.