The Truman Show
Men de senaste 70 åren har Mellanösternkonflikten ständigt funnits i tidningsspalter och tv-rutor, våldsam eller lågintensiv. Ibland med svarta rubriker och ibland i notisform, men alltid aktuell.
Motsättningarna mellan israeler och palestinier, mellan judar och araber, tycks olösliga. Parterna skyller oupphörligen på varandra. Mycket av retoriken handlar om skuldfrågan, som också är komplex. Det kan vara svårt att avgöra om Hamas avfyrade en raket före eller efter det att Israel mördade en av dess ledare. Redaktören på The New Republic, John B Judis, anser i sin nya bok Genesis att båda parterna måste ta på sig en stor del av ansvaret. Men han skuldbelägger även USA. Utanför regionen har inget land efter 1945 haft ett större inflytande och varit mer intrasslat i de otaliga misslyckade försöken att lösa konflikten.
Bokens första hälft ägnas åt utvecklingen fram till andra världskrigets slut. I andra hälften står huvudtemat i fokus, det vill säga: president Harry S Trumans hanterande av Mellanösternfrågan i samband med att staten Israel bildades 1948. Judis motiverar infallsvinkeln med att nyckeln till förståelse av Mellanösternkonfliktens komplexitet ligger i Trumans presidentperiod. Det var då regionens öde utstakades. Analytiskt fokuserar författaren på det politiska spelet. Centrala aktörer som presidenten, olika rådgivare, utrikesministeriet, judiska påtryckningsgrupper och Storbritannien punktmarkeras.
Truman förespråkade ursprungligen en tvåstatslösning. En enda stat där antingen judar eller araber dominerade skulle, enligt honom, leda till ett nytt krig. När istället en delning av Palestina blev aktuell ansåg han att de arabiska palestinierna, som då utgjorde två tredjedelar av befolkningen, skulle få en proportionerlig del av landet. Men Truman vek sig till slut, och Israel kom att omfatta en relativt stor yta.
Inledningsvis var Truman mån om att markera avstånd till sionistiska lobbygrupper i USA. Till synes fanns även antisemitiska stråk i hans tankegods, vilket inte var ovanligt i samtiden och sannolikt saknade betydelse i sammanhanget. Att presidenten successivt gav vika för påtryckningar hade realpolitiska orsaker. Med fem miljoner amerikanska invånare med judisk härkomst fruktade han eventuella förluster för Demokratiska partiet vid mellanvalet 1946 och i presidentvalet två år senare. Inför mellanvalet gjorde Truman också uttalanden för att tillmötesgå den sionistiska lobbyn.
Judis visar således övertygande att sionistiska påtryckningsgrupper hade ett stort inflytande på USA:s Mellanösternpolitik. Samtidigt betonar han att Truman egentligen inte hade något val. Förvisso kunde USA ha trumfat igenom en tvåstatslösning eller en mer rimlig fördelning av territoriet mellan de två konfliktparterna med hjälp av trovärdiga hot och militärmakt. Liknande tillvägagångssätt praktiserades flera decennier senare i före detta Jugoslavien. Likväl är det långt ifrån säkert att en sådan strategi hade räckt för att få palestinska araber och judar att acceptera sina öden. Med en krigstrött amerikansk befolkning och ett accelererande kallt krig var Truman hur som helst inte beredd att vidta sådana åtgärder.
Lägg till att Förintelsen fungerade som ett starkt moraliskt argument till förmån för judarna. Det nazistiska illdådet skapade bred internationell förståelse för deras önskemål om en egen stat. En fråga är förstås om staten Israel hade funnits idag utan Förintelsen. Men en sådan kontrafaktisk historieskrivning är främmande för Judis. Utgångspunkten är att historien om Palestina och staten Israels bildande inte kan ändras. Resonemang i termer av ”tänk om” betraktar han därför som meningslösa.
I Trumans utstakade Mellanösternpolitik ser Judis ett mönster som han avläser i USA:s politik under flera decennier framöver. I stort sett alla efterträdare i ämbetet kopierade honom. De försökte förbättra situationen för palestinierna genom att få Israel att retirera, att lämna Västbanken eller att acceptera bildandet av en palestinsk stat. Samtliga inledde med en moralisk och strategisk övertygelse om att stödja palestinierna. Men efter oförsonliga påtryckningar från den proisraeliska lobbyn och staten Israel gav de upp en för en. Judis radar upp ett pärlband av exempel. John F Kennedy kom till korta och förmådde inte att få Israel att genomföra en rimlig flyktingpolitik. Richard Nixon och Ronald Reagan påskyndade fredsplaner som sedan drogs tillbaka. Jimmy Carter misslyckades i största allmänhet med att få Israel att lösa palestiniernas situation. George H W Bush var enligt Judis kanske den president som gick längst i sina påtryckningar mot Israel, dock utan att nå en lösning. Barack Obama deklarerade under sin första presidentperiod att USA inte accepterade fortsatta israeliska bosättningar på Västbanken. Men efter motstånd dels från Israel, dels från påtryckningsgrupper i Washington vek han sig.
Förvisso är mycket annorlunda idag jämfört med Trumanåren. Aktörerna har förändrats och den sionistiska rörelsen kallar sig numera proisraelisk. Ursprungligen handlade problematiken om huruvida det skulle finnas en judisk stat. Idag är frågan istället om det också ska finnas en palestinsk. Men trots förändringarna menar Judis att kapitulation inför Israel och dess lobby i Washington går som en röd tråd genom USA:s utrikespolitik efter andra världskriget.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Judis har anklagats för att ta ställning för palestinierna, för att se bildandet av en judisk stat som ett kolonialistiskt projekt med arabiska palestinier som offer. Enligt meningsmotståndarna förlåter Judis arabiska illdåd och ser dem som en reaktion mot judiska provokationer. Och visst kan det finnas fog för kritik. Författarens premiss tycks dessutom vara att israelerna i betydligt högre grad än palestinierna har fått igenom sina krav. Samtidigt anser han emellertid att palestinierna borde ha accepterat vad de kunde få från sionisterna 1947 och att dessa i sin tur borde ha varit mer mottagliga för kompromisser. Hans utgångspunkt är att en amerikansk jude ska vara lika bekymrad över palestiniers rättigheter som över israeliska judars. Det betyder emellertid inte att han undviker att ta ställning. Frågan är också i vilken utsträckning en sådan strategi är möjlig. Opartiskhet i Mellanösternfrågan är att likna vid balansgång på en knivsegg.
Judis anser också att det är viktigt att lära av Trumanadministrationens misslyckade försök att lösa konflikten. För även om illdåd begicks mot judarna i Europa, så tog sionisterna inte hänsyn till de arabiska palestiniernas rättigheter. Den lärdom man enligt honom därför måste dra för att nå fred i regionen är att i högre grad synliggöra den orättvisa som har begåtts mot palestinierna. Men frågan är om orättvisan inte redan har uppmärksammats i tillräcklig omfattning. Med samma logik kan det dessutom hävdas att en viktig lärdom av konfliktförloppet är att palestinierna måste acceptera den israeliska statens existens.
Förvisso är det en vanlig uppfattning att vi kan lära av historien. Men det är inte enkelt att navigera i det förflutnas landskap. Risken är stor att vi bara lär vad vi vill lära. Med historiska exempel går det således att visa att både våld och försoning lönar sig. Inför Kuwaitkriget 1990 refererade politiker, som stödde en invasion, till München 1938. De önskade ingen upprepning av eftergifter mot en diktator. Motståndarna hänvisade till Vietnamkriget och ville inte att amerikanska trupper skulle fastna i sanden, liksom man den gången gick vilse i djungeln. Historien är som ett fullproppat skafferi där man mycket medvetet kan välja vad som för stunden passar bäst. Och i en komplicerad fråga som Mellanöstern finns det många som väljer med omsorg.
Professor emeritus i historia.