I år är det 100 år sedan Hjalmar Söderberg publicerade romanen Den allvarsamma leken. Den har sedan dess utkommit i många nya upplagor, och nya generationer har med spänning följt den trassliga kärlekshistorien mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. De förälskar sig i varandra när de är unga, men trots det gifter de sig på skilda håll. Efter flera år stöter de ihop igen och inleder ett passionerat förhållande, som dock har små möjligheter att bli lyckligt.

För mig är Hjalmar Söderberg och Gunnar Ekelöf de svenska författare jag helst återvänder till. Och jag har insett att jag är långt ifrån ensam om denna uppskattning av Söderberg. Under de senaste decennierna har hans anseende bara växt.

Den slutliga bekräftelsen på att han har en central plats i en svensk litterär kanon är den vetenskapliga utgåva som förlaget Lind & Co nu har börjat ge ut. De två första banden utgörs av just Den allvarsamma leken samt debutromanen Förvillelser, om den njutningslystne och oansvarige Tomas Webers eskapader i det förra sekelskiftets Stockholm.

De nya utgåvorna är försedda med ett stort antal noter, som skall förklara allt som kan vara obekant för en modern läsare. Dessutom har Sveriges främste Söderbergforskare, Bure Holmbäck, skrivit kommentarer, där han skildrar verkens tillkomst och mottagande. I Den allvarsamma leken utgör kommentarer och noter nästan 200 sidor.

Genom Holmbäcks utförliga genomgång av recensionerna får vi en nyttig påminnelse om vilket motstånd Söderberg mötte. När Förvillelser utkom 1895 beskrev kritikern Harald Molander verket som ”ett bland de okyskaste alster av svensk penna, som i våra dagar smugit sig ut i bokmarknaden utan förseglat omslag”. Holmbäck konstaterar visserligen att denna recension inte var typisk för mottagandet, men den säger ändå något om det klimat Söderberg verkade i.

Också Den allvarsamma leken, som skulle bli Söderbergs sista roman, mötte skarp kritik. Bland de mest positiva recensenterna fanns den unge Pär Lagerkvist. Fredrik Böök, som höll på att etablera sig som en ledande kritiker och litteraturhistoriker, sågade boken. Böök tyckte sig ”bevista ett slags litterär bouppteckning: här har rubb och stubb tagits med, utan urval eller hänsyn, gamla anekdoter och gamla romanfigurer, självbiografiska bagateller och hela osmälta verklighetskomplex, där författaren nätt och jämnt gittat att byta om ett par bokstäver i de verkliga namnen”.

Det sistnämnda syftade på att Söderberg låter några samtida kulturpersonligheter – till exempel Oscar Levertin, Verner von Heidenstam och Ellen Key – skymta i romanen. Medan den avlidne Levertin (”Olof Levini”) behandlas ömsint, figurerar Böök under den mindre smickrande beteckningen ”docenten Löök”.

Böök hade dock inte enbart personliga skäl att tycka illa om boken, utan framförde också principiella invändningar. Han retade sig på den viljeslapphet han fann hos många av Söderbergs karaktärer, och såg honom som en representant för fin de siècle-litteraturen. Den var en skola som under en tid hade känts modern men som Böök nu menade var passé. Böök förklarade därför triumferande: ”Det var en tid då Hjalmar Söderberg bildade skola, men den tiden är gången.” Böök fullföljde senare denna tankegång i en essä om Söderbergs författarskap i boken Resa kring svenska parnassen (1926): ”Från hans verk och hans tankevärld går det icke många förbindelsetrådar till nuet och framtiden.”

Det skulle dröja lång tid innan Söderberg fick det erkännande han förtjänade. År 1934 gav den unge kritikern och romanförfattaren Sven Stolpe ut en skrift om honom. Stolpe konstaterade att Söderberg hade ett större inflytande i de nordiska grannländerna än i Sverige, att det här varit hans motståndare som fått skriva historien om honom. Efter första världskriget hade Söderberg inte spelat någon större roll för de yngre generationerna, något Stolpe menade delvis berodde på Böök. I polemik mot honom beskrev Stolpe Den allvarsamma leken som en av de tre eller fyra främsta svenska romanerna.

Hjalmar Söderberg uttryckte uppskattning av Stolpes skrift. Att den idag knappast upplevs som uppseendeväckande positiv hänger samman med den radikala förändring som har skett i synen på Söderberg. Detta bör man ha i åtanke när man läser äldre texter om honom.

Tidsaspekten räcker emellertid inte som förklaring till Bo Bergmans bok om vännen Söderberg. Den publicerades första gången 1951, och kom förra året i en nyutgåva med förord av akademiledamoten Lotta Lotass. Boken är på många sätt häpnadsväckande ogenerös.

Redan på den första sidan slår Bergman fast att Söderberg var analytiskt begåvad men utan större fantasi. Temat återkommer på flera ställen i boken. Enligt Bergman var Söderberg en författare utan förmåga att skapa verkligt levande gestalter. Hos stora berättare som Balzac lever gestalterna sitt eget liv, och agerar inte sällan i strid med författarens intentioner. Så är det inte hos Söderberg. Han är själv alltid intressantare än sina gestalter, som är enkla redskap åt honom. Mot slutet av boken gör Bergman en bisarr liknelse: ”Söderbergs fantasifattigdom gjorde hans figurer lydigare, och dödsfienden till allt vad diktaturer hette spelade diktator för hela sin skapade värld.”

Bergman skulle säkert ha blivit förvånad om han fått veta att många idag anser att Doktor Glas är den bästa roman som någonsin har skrivits på svenska språket. Enligt Bergman saknar den verkligt liv. Och han ställer den retoriska frågan: ”Varför får Söderbergs roman aldrig riktigt tag i oss, hur ypperlig den än är utformad som tankeexperiment och stilistisk konst?” Tala för dig själv, frestas man att svara.

Böök sammanfattade sin syn på Söderberg i Resa kring svenska parnassen med att denne inte var en ”diktare i djupare mening” men däremot ”en ypperlig stilist, en underhållande och kvick kåsör, en fin och smakfull berättare i det lilla formatet”. Detta skulle också kunna vara en sammanfattning av Bo Bergmans syn på honom.

Böök och Bergman var inte ensamma om att kritisera Söderberg för bristande gestaltskapande förmåga. Litteraturkritikern Knut Jaensson uttrycker sig på ett likartat sätt i sin stora Hjalmar Söderberg-essä från 1941. Och en liknande föreställning fanns kanske i bakgrunden när Lind & Co häromåret gav ut en bok med citat ur olika Söderbergböcker, Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet. Jag har åtminstone svårt att se värdet i att plocka ut en massa repliker ur det sammanhang de har i romanerna, novellerna och pjäserna. (Samtidigt skall det sägas att utgivaren Kaj Attorps i förordet till citatboken riktar välmotiverad kritik mot Bo Bergman.)

En sak som irriterade Böök, och bidrog till hans uppfattning om Söderbergs fantasifattigdom, var att Söderberg återanvände många gestalter från tidigare romaner. Det är i själva verket ett av de mest karaktäristiska dragen i Söderbergs verk, något han fortsatte med även sedan han slutat att skriva romaner. År 1918 publicerade han boken Jahves eld, och inledde därmed sitt religionshistoriska författarskap. Boken avslutas med att journalisten Markel, en av huvudpersonerna i Den allvarsamma leken, diskuterar sina religionshistoriska teser med vännerna Martin Birck och doktor Glas.

Genom denna återanvändning av gamla karaktärer blir Den allvarsamma leken ett ganska intrikat metalitterärt verk. En av huvudpersonerna från Förvillelser, Tomas Webers flickvän Märta Brehm, återkommer i den nya romanen. Arvid överväger att inleda ett förhållande med henne. Att det inte blir så beror på att han stöter ihop med Lydia, som han inte har sett på många år.

Samtidigt förekommer författaren Henrik Rissler i Den allvarsamma leken, också han känd från tidigare Söderbergverk. Rissler fungerar som något av ett alter ego till författaren Söderberg. Han kommenterar tillkomsten och mottagandet av Förvillelser. Han påstår att romanen saknar verklighetsbakgrund.

Det var inte bara personer som återkom, utan också samma Stockholmsmiljöer. På första sidan i Förvillelser heter det: ”Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs.” Dessa klockor skulle senare dåna i flera av Söderbergs texter. I Den allvarsamma leken är det en gammal ockrare som begravs.

Söderberg åstadkom på detta sätt ett slags signatur, lite grand som när Alfred Hitchcock syntes i varje film han gjorde. Det blev ett sammanhängande författarskap, där de olika verken belyser varandra.

Böök och Bergman irriterade sig också på att Söderberg relativt utförligt beskriver flera viktiga tidshändelser i Den allvarsamma leken. Romanen inleds sommaren 1897, då det pågår en Stockholmsutställning. Den avslutas 1912, året då August Strindberg dör och Titanic sjunker. Däremellan dör kung Oscar II, en man som har en biroll redan i Förvillelser. Att de stora nyheterna tas upp i boken är dock inte märkligt. Arvid Stjärnblom arbetar på en tidning och skriver även en bok om politik. Han, och hans kolleger, engagerar sig starkt för den oskyldigt dömde Dreyfus. Som Bure Holmbäck påpekar har romanen vunnit på att kärlekshistorien blir en del av ett större sammanhang. Holmbäck konstaterar också att romankonsten har förändrats så mycket sedan 1912 att vi idag bör vara betydligt mer mottagliga för Söderbergs sätt att skriva.

I en mening var uppfattningen om Söderbergs bristande fantasi inte oriktig. Han hade inte lätt för att skriva skönlitteratur, och hans produktion blev därför liten. Men detta säger ju ingenting om kvaliteten på det han faktiskt skrev. Söderberg kunde också själv uttrycka sig lite nedlåtande om det skönlitterära skrivandet. I tankeboken Hjärtats oro (1909) tog han med en berömd formulering avsked från den fiktiva litteraturen:

Att skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en politiker och så vidare… Jag orkar inte längre med den komedin. Att leka med dockor: inte är det något göra för en man på fyrtio år. Jag orkar inte längre sitta och knåpa med ”komposition” och sådant. Jag skriver bara helt enkelt ner vad jag tänker.

Söderberg hade då kört fast i skapandet av Den allvarsamma leken. Lyckligtvis återupptog han arbetet och fullbordade det.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Man kan idag konstatera att det inte är Söderbergs icke-skönlitterära prosa – inte hans religionshistoriska arbeten eller tidningsartiklar och inte heller den fina Hjärtats oro – som gör honom till en av de mest levande svenska klassikerna. Det är hans fyra romaner, ett par pjäser och en del noveller. Eller om man så vill: det är Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, Tomas Weber och Märta Brehm, doktor Glas och pastor Gregorius, Martin Birck, Markel och Gertrud, som har visat sig kunna tala till ständigt nya läsare.

Det finns alltså klara likheter mellan Fredrik Bööks och Bo Bergmans texter om Söderberg. Ändå vet personer med intresse för svensk litteraturhistoria att Böök var Söderbergs huvudfiende och Bergman en av hans närmaste vänner. Söderbergs och Bergmans vänskap började redan i skolan. Deras brevväxling pågick ända fram till Söderbergs död 1941. Den utgavs 1969, då de två författarna skulle ha fyllt 100, under titeln Kära Hjalle, kära Bo.

Bo Bergmans bok framstår därför som en av de psykologiska gåtorna i svensk litteraturhistoria, och flera Söderbergälskare har grubblat över den. En av dem var Herbert Tingsten. Han publicerade 1970 den fina tänkeboken När skymningen faller på, vars titel är ett Söderbergcitat. Tingsten lanserar i boken två, delvis kanske lite motstridiga, förklaringar till Bergmans ogenerösa hållning. Dels menade han att personer som umgåtts med Söderberg i sällskapslivet, där han kunde vara en muntergök, möjligen underskattade hans djup. Dels trodde han att vänskapen mellan Söderberg och Bergman med tiden hade svalnat och upprätthölls av konvention. Deras inte särskilt underhållande brevväxling skulle peka på detta. Kanske fanns det rivalitet mellan de två författarna.

Tingsten vände sig mot den vanliga, och lite nedlåtande, beskrivningen av Söderberg som en skeptiker och pekade istället på hans starka patos. Hans engagemang mot nazismen var större och djupare än de flesta andra svenska författares. Tingsten skrev detta mot bakgrund av den ganska omfattande Söderberglitteratur som hade kommit under 60-talet. Det handlade om brevväxlingen med Bo Bergman, men också om verk av Sten Rein, Reidar Ekner och Bure Holmbäck. Holmbäck hade 1969 lagt fram sin avhandling om Den allvarsamma leken.

Holmbäck har sedan dess gjort en avgörande insats för att öka kunskaperna och förståelsen för Söderberg, framför allt genom sin stora biografi från 1988. Synen på diktaren har nyanserats genom att också Holmbäck har pekat på Söderbergs patos. En av hans böcker heter Hjalmar Söderberg och passionerna (1991).

Söderbergbilden har också breddats genom att flera forskare sedan 1980-talet publicerat olika specialstudier. Bland annat har Söderbergs politiska publicistik och hans religionshistoriska arbeten undersökts.

En av de mer udda verken är Jesper Halls charmiga Hjalmar Söderberg och schackspelet. Hall, som tidigare publicerat en liknande studie över Frans G Bengtsson, visar bland annat hur skicklig Söderberg var på att konstruera schackproblem.

Lind & Co gör en utomordentlig kulturinsats genom sin utgivning av Söderbergs samlade verk. Det skall bli spännande att följa fortsättningen. Inte minst ser jag fram emot att ta del av de Söderbergtexter som tidigare inte har varit publicerade i bokform. Det gäller framför allt åtskilligt av hans litteratur- och teaterkritik, hans kåserier och debattinlägg.