Icke desto mindre hör tillgången på friskt sötvatten (som bara utgör 2,5 % av allt vatten på jorden) till de stora utmaningarna för hållbar utveckling på global nivå, liksom det faktum att antalet allvarliga översvämningskatastrofer på senare år ökat markant. Havet som både hägrande löfte och annalkande hot är å andra sidan ett ledmotiv som följt människan alltsedan hon började bosätta sig vid kusterna. Inte konstigt alltså att så gott som alla kulturer i historien i någon grad präglats av världshaven (eller floderna).

Den tyske litteraturvetaren och flitige kulturhistorikern Dieter Richters nya bok DasMeer (Havet) handlar om hur männi­skan i olika tider uppfattat och förhållit sig till havet. Med populärvetenskaplig entusiasm, idéhistorisk spännvidd och ­stilistisk finess följer han den mänskliga blicken på havet som fenomen, idé, berättelse och erfarenhet. Så står historien om havet i ständig förbindelse med männi­skans förhållande till det, så som det tagit sig uttryck i filosofin, litteraturen, konsten, tekniken och vetenskapen. Här är havet, med Richters ord, ”ett arkaiskt landskap, civilisationens kontrahent, och därav en ständig dröm- och tillflyktsort för ett alternativt liv”. Havets motstridiga egenskaper – vackert och farligt, livgivande och dödsbringande – ligger förstås till grund för människans precis lika motstridiga känslor för det: vördnad, beundran och skräck. Så har vi i alla tider besjungit dess yta och fruktat dess djup. Havet, alla levande varel­sers moder, en själens trollspegel i all sin föränderliga uppenbarelse. Havet som ett incitament till upptäckter och erövringar, men i kraft av sin destruktiva potens också en mäktig fiende.

I 13 fullmatade och rikligt illustrerade kapitel – från babyloniska och antika skapelsemyter till dagens submarina utforskning av våra hotade världshav – rekapitulerar Richter huvudlinjerna i ­vetenskapens och konstens relation till havet, med särskilt fokus på Europa och Medelhavet. Att allt fler desperata flyktingar från Mellanöstern och Afrika tvingas utmana ödet i sjöodugliga båtar, gör numera Medelhavet till ett Dödens hav snarare än ett Marenostrum. Detta är en pågående katastrof och en smärtsamt aktuell påminnelse om att haven inte bara associerar till födelse och liv, utan också till lidande och död; en erinran om den gamla tanken att haven visserligen förenar, men också separerar och skapar avstånd.

Medan försokratikern Thales från Miletos utropade att ”allt är vatten” och Ovidius i sina Metamorfoser skaldade om utgjutna hav som ”fritt för vindarnas vrede svalla och breda sig ut”, grubblade antikens naturfilosofer över elementära vetenskapliga frågor: I vilket förhållande står landmassorna till oceanerna? Hur förhåller sig olika typer av vatten till varandra? Det salta havet till det söta brunnsvattnet? Var månne Platon något på spåren när han talade om vattnens världsomspännande förbindelser genom underjordiska kanaler? På liknande vis spekulerade man ända till Kants dagar. ”Och vad vet vi egentligen om havet idag?” funderar Richter. ”Kan inte också den moderna geovetenskapens upptäckter utläsas som stora hemlighetsfulla berättelser ur en historia som ännu ruvar på många gåtor?” Numera vedertagna vetenskapliga namn och begrepp som Tethyshavet, Pangaea och ocean (efter Okeanos) kittlar väl under alla omständigheter vår fantasi i lika hög grad som de urgamla föreställningarna och myterna med havsmotiv, vare sig vi talar om Bibelns sjöodjur Leviatan eller den sumeriska ”sötvattenguden” Enki.

”Ske himlens vilja! Men jag doge helst en torr död”, utbrister rådsherren Gonzalo under inledningsscenens sjöoväder i Shakespeares Stormen. Att dö till havs (obegraven, oförlöst, ett byte för fiskar) ansågs länge i den kristna världen vara särskilt skändligt. Men säg det hot om skymflighet, skräck och död som hindrat människan från att nyfiket utforska okända områden! Långt innan sjöfarten organiserades på global nivå har människan beundrat de äventyrare som med dödsförakt vågat sig ut bortom de kända farvattnen och av ren nyfikenhet sökt efter förmodat obeträdda kontinenter.

Den här typen av odysséer har alltid varit ”mytogeografiskt” inspirerade, menar Richter; ett slags heroiska jakter på det förlorade paradiset. Även Columbus var ursprungligen inspirerad av allehanda myter och legender inför sin resa till ”Indien”. Men människan är ju inte bara vetgirig, utan också ett rovdjur: under den marina globaliseringen dök därför andra typer av sjöfarare snart upp i den jungfruligt nyfikna upptäckarens kölvatten: fribytaren, piraten, krigaren. Så är sjöfartens historia också en blodig berättelse om krig, röveri, plundring, slaveri och kolonialism.

Med särskilt säker hand navigerar Richter i de kapitel som rör havets motiv och tematik i litteraturen och bildkonsten. Berättelserna om havet är ju lika gamla som litteraturen själv, där arkaiska mästerverk som Iliaden, Odysséen och Argonautikan tidigt angav tonen, och där betydande ättlingar som Den flygande holländaren, Robinson Crusoe (Daniel Defoe), kapten Ahab (Herman Melville), kapten Nemo (Jules Verne), Lord Jim (Joseph Conrad) och Santiago (Ernest Hemingway) ännu tjänar som lockande sirener i bokhavet. Intressant är också Richters observation att ett av den tidiga medeltidens mest populära ledmotiv – brudrovet eller enleveringen – oftast föregås av att hjälten först måste betvinga ”det vilda havet” innan han kan visa sig värdig ­bruden vid den främmande stranden.

Under rubriken ”Sedan när är havet blått?” berättar författaren om att det först med den engelska romantiken blev allmänt vedertaget att havet är just blått. Den förändrade färgförnimmelsen (tidigare hade oceanernas gungande bädd oftast uppfattats som grå, brun eller svart) signalerar ett helt nytt sentiment i den västerländska kulturen, menar Richter. Den blå färgen var romantikernas älsklingsfärg och symboliserade längtan och frihet, men där också döden kunde liknas vid ett evigt blått hav som det upplösande jaget lugnt kunde uppgå i. Och under rubriker som ”Stormen och det sublimas estetik” och ”Vågornas spel” redogörs vidare för huvudlinjerna avseende bildkonstens havsmotiv, från tidigt 1800-tal och framåt.

Carl Gustav Carus romantiska havsspeglingar, Gustave Courbets dramatiska stormhav och Søren Krøyers harmoniskt stillsamma Skagenmotiv illust­rerar utvecklingen från romantiken till impressionismen. Att man under motsvarande tidsperiod med naturvetenskapens hjälp alltmer börjar upptäcka naturens egna konstformer och mönster i till exempel maneter och koraller, fulländar den process som innebar en allmän estetisering av havet. ”Det som en gång uppfattades som fult betraktas med en kulturellt skärpt blick nu som vackert”, sammanfattar författaren.

Richters kunskapsdigra och spirituellt avfattade kulturhistoria om havet tappar förvisso i fart och angelägenhet mot slutet av boken. Att även inbegripa turism och modern badkultur, liksom avancerade vetenskapliga spörsmål om hydrologi, ekologi och djuphavsforskning, är möjligen inte att ta sig vatten över huvudet, men känns avgjort en smula framtvingat och påklistrat i förhållande till bokens i övrigt mer klassiska tematik. Men i allt övrigt: badmössan av för de upplivande idéhistoriska vågrörelserna och för en stimulerande världsomsegling under och över havet.