Det är ett förunderligt stycke verklighet att Nilens källa upptäcktes i mars 2006. Detta upptäckande föregicks av inte obetydliga strapatser; vid ett tillfälle blev två av expeditionens deltagare dödade i ett angrepp av rebeller i Uganda. Hela episoden känns som om den vore placerad i fel tid. ­Denna känsla blir inte mindre av att expeditionen var brittiskledd, med deltagare från övriga Samväldet.

Expeditionens fynd bestod i ett litet lerigt hål i Nyungweskogen i Rwanda. Där rinner en djungelbäck vid namn Rukarara upp, en bäck som flyter in i den större ån Kagera, som i sin tur flyter in i Victoriasjön, ur vilken Nilen flyter. Att Nilen är ihopkopplad med Victoriasjön antogs redan av den engelske upptäcktsresanden John Hanning Speke, som på 1860-talet nådde sjön som förs­ta europé. Saken bekräftades av Henry Stanley drygt tio år senare. Men om de olika mindre floder som flyter in i Victoriasjön har alltså detaljkännedomen varit lite vag långt in i sen tid.

”Ur en kal klippvägg på fem och ett halvt tusen meters höjd spränger en tunn rännil av isvatten, en rännil som anses vara ursprunget till det väldiga vatten som ger liv åt jordens lungor.”

Man måste dock här lägga in en betydande reservation bestående i att det till syvende och sist är ganska godtyckligt vad som betraktas som en flods källa. Reglerna när det gäller flodkällor är att man räknar från den källa som ligger på störst avstånd från flodmynningen. Men därför får sökandet efter flodkällor, som geografisk sport betraktad, gärna en lätt artificiell doft. Alla kan nog känna den instinktiva lockelsen i att söka efter en flods ursprung. Men så fort man kommer till en sjö eller en förgrening – vilket man oftast gör – ställs man inför en massa besvärliga definitionsfrågor som genast gör sporten mindre intuitiv och självklar än exempelvis den att bestiga bergstoppar. Dessutom förstår ju var och en att Nilens väldiga utlopp i deltat vid Alexandria – där varje sekund cirka 3 miljoner liter vatten till sin förskräckelse finner sig utspydda i havet – inte skulle sina om lerhålet i Nyungweskogen torkade ut. Nilen är ett hydrologiskt system som tillförs vatten från tusentals små och stora källor längs sitt lopp.

Med tanke på de förvirrande utgångspunkterna är det alltså inte märkligt att sökandet efter Nilens källa har kunnat fortgå under sekler. Fältet för utforskning blir ännu bredare av det faktum att Nilen egentligen är två floder, som flyter ihop och blir en i Sudan. Det är den längre av de bägge flodgrenarna, kallad Vita Nilen, som börjar i Centralafrikas djungel. Vita Nilen har fått sitt namn just eftersom den rinner upp i regnskogsbältet; där består flodbädden av lera och vattnet blir därför grumligt av sediment. I själva verket är vattnet snarare brungrått än vitt, men ”Brungrå Nilen” ligger inte lika bra i munnen.

Den andra, kortare flodgrenen, den så kal­lade Blå Nilen, kommer österifrån och för med sig klart, blått vatten från de etiopiska högländerna. Blå Nilens källa hittades tidigare än Vita Nilens källa – och den hittades dessutom grundligare. Faktum är att den har upptäckts (av européer) minst tre gånger, varefter upptäckten varje gång har hunnit falla i glömska lagom till nästa upptäcktstillfälle.

En av dess tidiga upptäckare var den portugisiske äventyraren João Bermudes på 1530-talet – och ”äventyrare” är ett ord man här använder efter eftertänksamt sökande efter den mest artiga och neutrala beskrivningen. Denna dynamiska gestalt, barberare till yrket, dök en vacker dag upp vid hovet i Lissabon och tillkännagav att han hade skickats av storkonungen av Abessinien för att begära portugisisk hjälp mot en muslimsk invasion. Detta stämde nog i och för sig – Bermudes hade vistats i Etiopien i mer än tio år –, men han påstod även att den döende patriarken av Etiopien hade utsett honom till sin efterträdare och att han således var överhuvud över den urgamla etiopiska kyrkan.

Det är ett godkänt betyg till de portugisiska styresmännens människokännedom och sunda förnuft att de i viss mån betvivlade den senare uppgiften. Men eftersom det knappast fanns något sätt att verifiera saken, och eftersom det hela öppnade en spännande möjlighet till ett givande äventyr, skickades Bermudes tillbaka till Etiopien i sällskap med några hundra portugisiska soldater under befäl av Vasco da Gamas son Cristovão. Ödets lotter föll oförtjänt olika för dessa båda män: Cristovão da Gama togs till fånga av muslimerna och torterades till döds efter ett misslyckat fältslag, medan Bermudes installerade sig bekvämt som patriark i landet och verkade som sådan i tjugo år. Precis som i Lissabon var man i Etiopien misstänksam till hans påståenden, nu om att han under vistelsen i Europa smorts till patriark av påven. Men i slutänden fanns ingen riktig ork att gå till botten med saken och det hela fick bero. För oss i eftervärlden som har fördelen av överblick är det lätt att se att Bermudes drog en rövare både i Lissabon och i Etiopien, och spektakulärt nog kom undan med det.

Sista gången som Blå Nilens källa upptäcktes var av skotten James Bruce. På 1770-talet hittade han vad som redan var hittat, och som den utomordentligt skicklige marknads­förare han var lyckades han dessutom krama maximala intäkter ur affären genom att publicera sin skildring av upptäckten uppdelad på inte mindre än fem band. James Bruce var tveklöst ett förebud om en framtida segrande människotyp.

Näst efter Nilen är Amazonasfloden världens längsta flod. Amazonas källa ligger i Peru, längst upp på Andernas översta östsluttning, bara ett fåtal mil från Stillahavskusten. Ur en kal klippvägg på fem och ett halvt tusen meters höjd spränger en tunn rännil av isvatten, en rännil som anses vara ursprunget till det väldiga vatten som ger liv åt jordens lungor. Man behöver inte vara överdrivet lättsuggererad för att gripas av svindel – ja kanske till och med andakt – vid denna tanke. Det är nog därför som ortsborna har rest ett grovt tillyxat kors invid källan. Det är en enkel helgedom, som en förkroppsligad tyst bön av tacksamhet och skräckslagen förundran över denna tillvarons första och största gåta: att mycket stora saker kan ha mycket små ursprung.

Amazonas övre lopp utforskades för första gången i slutet av 1600-talet på uppdrag av ­spans­ka kronan. Det var naturligtvis inte oegennyttig lust att öka det mänskliga vetandet som var drivkraften, utan, som alltid i dessa sammanhang, krass realpolitik.

Bakgrunden var det så kallade fördraget i Tordesillas år 1494. Efter att Columbus två år tidigare gjort sina spektakulära upptäckter – för den spanska kronans räkning – drabbades portugiserna av vad man får beskriva som kontrollerad panik. Under hela 1400-talet hade Portugal varit världsmakten framför andra, och hade sedan mer än femtio år framgångsrikt utforskat Afrikas kust. Men de portugisiska sjöfartsföretagen hade varit riktade ös­terut, och haft som affärsidé att finna vägen till Indien runt Godahoppsudden. Upptäckten av Nya världen kastade helt om spelplanen – ett exempel på vad som i techbranschen idag kallas för ”disruption”.

Portugal agerade som dominerande aktörer alltid agerat och ännu agerar när de utsätts för disruptiva marknadshändelser. När anden är ur flaskan gäller det att kompromissa för att rädda vad som räddas kan, och helst också försöka kopiera konkurrentens nyfunna framgångs­recept. Så Portugal och Spanien delade upp världen mellan sig. Frågan löstes på samma sätt som tvister mellan multinationella storbolag löses idag, nämligen genom skiljedom. Och frågan var av tillräcklig dignitet för att skiljeman skulle vara påven själv. Påven, Alexander VI, drog ett pennstreck 370 spanska sjömil väster om Kap Verde-öarna, halvvägs mellan den västligaste portugisiska besittningen och Karibien (ungefär 47 grader västlig longitud). Allt väster om strecket, det vill säga Nya världen, skulle höra till Spanien och allt öster om strecket, det vill säga Afrika och Indien, till Portugal. En smula högmodigt kanske, men tveklöst rationellt, och ungefär i linje med hur läroböcker i förhandlings- och medlingstaktik förordar att tvister ska lösas.

Fördraget medförde en oväntad med välkommen bieffekt för Portugal. När strecket drogs på kartan var Amerika ännu outforskat. Det var då ett rimligt antagande att de öar som Columbus snubblat över – i Karibien – var belägna längst österut i Nya världen och att det som återstod att upptäcka låg åt väst. Men som vi vet är så inte fallet, faktum är att Karibien ligger väster om det mesta av Sydamerika, och att den sydamerikanska kusten viker av inte västerut, utan österut. Rätt snabbt stod det alltså klart att en hygglig bit av kontinenten, inklusive Amazonasflodens mynning, faktiskt var belägen inom Portugals koncession. Inga var gladare över detta än portugiserna själva, och resultatet av det hela blev Brasilien.

Nesligt för spanjorerna, naturligtvis, men de förberedde ytterligare ett disruptivt drag. Den spanske vicekungen i Lima insåg att om Amazonas var seglingsbar så långt västerut som på spanskt territorium skulle floden i sin helhet vara öppen för spansk trafik. Detta med stöd av redan då existerande folkrättsliga normer om att alla stater, så länge fred råder, har rätt till fri sjöfart på seglingsbara floder.

Den som anförtroddes det farliga uppdraget att genomkorsa väglösa djungler för att hitta Amazonasflodens övre lopp var, av alla människor, en tjeckisk jesuit vid namn Samuel Fritz. Han grep sig verket an med mod och nit, men verkar i likhet med många idealister ha saknat förståelse för politik. Att hans uppdragsgivare hade vissa baktankar med expeditionen var inget som han snappade upp, eller i vart fall inget som han fäste sig vid. Istället för att snabbt fastställa var floden var farbar och sedan återrapportera tillbringade han fem år med att med förbluffande exakthet – trots att han saknade adekvata instrument – kartlägga varje krök och biflöde av Marañón- och Amazonasfloderna. Och om inte detta hade varit tillräckligt för att provocera spanjorerna lade han också ner dyrbar arbetstid på att värna omaguaindianernas rättigheter, och andra liknande oekonomiska företag.

Det skulle slutligen visa sig att Fritz mödosamma arbete åsattes litet värde av uppdragsgivaren. Trots att de detaljerade kartorna mycket riktigt visade att Amazonas var farbar på spanskt område bestämde sig Spanien, av oklar anledning, för att låta saken vila och stillatigande åse hur Portugals kolonisation kröp uppför floden. Otack är ibland världens lön.

Men Samuel Fritz gärning lever i tacksamt minne bland världens geografer, samt bland många av urfolken i Amazonasbäckenet som i honom fann en otröttlig, för höga vederbörande ständigt obekväm, förkämpe. Han dog som en gammal och vördad – kanske helig – man, på en missionsstation han själv grundlagt djupt inne i djungeln.

Fördraget i Tordesillas förresten kanske framstår som en pikant men meningslös skuggbild från det förflutna, en historisk kuriositet och inget mer. Men då bedrar man sig – fördraget är en levande del av folkrätt och internationell politik. Chile, som anser sig ha ärvt Spaniens rätt i denna del, grundar till exempel sitt anspråk på suveränitet över en sektor av Antarktis direkt på fördraget. Den östliga gränsen av Chiles anspråk följer exakt demarkationslinjen från 1494.

Ja, faktum är att människor så sent som i slutet av 1900-talet sprängts i bitar av sjömålsrobotar på grund av fördraget i Tordesillas. Argentina grundar sitt anspråk på Falklandsöarna bland annat på fördraget – och ytterst på att påven enligt medeltidens rättsliga tänkande i egenskap av Kristi ställföreträdare hade rätt att skänka bort allt land på jorden, eftersom Skapelsen tillhörde Gud.

Att jordytans hydrologiska system är så komplexa att vi fortfarande idag kan hitta nya källor till floder som varit kända sedan historiens gryning är naturligtvis mycket irriterande. Var gång detta händer måste kartor, läroböcker och världsbilder under stort knotande revideras.

Den kinesiska regimen har funnit saken så pass irriterande att man stadfäst skillnaden mellan geografisk sanning och officiell sanning. Således har man utnämnt en officiell källa, som är en annan än den faktiska källan, åt Yangtzefloden. Yangtze är inte bara Eurasiens längsta flod, utan även den flod som flest männi­skor är beroende av för sin överlevnad – 30 procent av Kinas väldiga befolkning lever i flodens bäcken.

Redan den kinesiska klassikern Shanhaijing (vilket kan översättas till något i stil med ”Om berg och hav”), som tillkom någon gång under seklerna närmast före Kristi födelse, pekar ut den heliga glaciären vid berget Geladandong, alldeles vid gränsen till Tibet, som Yangtzeflodens källa. Men sentida näsvisa undersökningar har gett vid handen att flodens egentliga ursprung är träsk och våtmarker cirka 30 mil norr om glaciären.

De kinesiska geografer som för mer än 2 000 år sedan placerade källan endast 30 mil fel förtjänar erkänsla. Det är trots allt ingen felmarginal att tala om, särskilt inte om man jämför med västvärldens främsta expert på geografi vid samma tid, Ptolemaios. Han placerade Nilens källa inte i Centralafrika utan bland Atlasbergen i Marocko. Efter att den runnit upp rann Nilen, enligt Ptolemaios, under hela Sahara i underjordiska kanaler.

Träsk och våtmarker är i vilket fall inte ett lika värdigt ursprung för Yangtzefloden som en helig glaciär, och därför erkänner den kinesiska regeringen fortfarande glaciä­ren vid Geladandong som Yangtzes ”traditionella källa”. (Något liknande gäller förresten för Themsen, att en annan källa än den verkliga hydrologiska källan anses vara den traditionella källan. Det är dock ont om heliga glaciärer i södra England; Themsens traditionella källa är en tidvis översvämmad sumpäng vid Thames Head i Cotswolds.)

Den svenska regeringen erkänner inga flodkällor överhuvudtaget, varken traditionella eller andra. Vi talar , med vissa undantag, i vårt land heller inte om floder. Här har vi åar och älvar, samt fjäll snarare än berg. Överhuvudtaget hör det till den svenska mentaliteten att vi har ett ganska osentimentalt förhållande till vår geografi. Vår stora bergskedja kallas bara av vissa uppslagsböcker och av helt odrägliga petimätrar för ”Skanderna”, annars kallar vi helt lakoniskt dessa fjäll bara för ”Fjällen”.

”Således har man utnämnt en officiell källa, som är en annan än den faktiska källan, åt Yangtzefloden.”

Och några flodkällor håller vi som sagt i allmänhet inte reda på. SMHI och länsstyrelserna kan visserligen nedlåta sig till att tala om ”upprinningsområden”, men sällan om ”källor”. Till saken hör kanske att Sverige inte har så värst många fotogeniska flodkällor. Vi bor i ett blött och platt land där vattendrag oftast rinner upp i vagt definierade myrmarker, eller i stora sjöar – Dalälven i Grövelsjön och Torne älv i Torne träsk till exempel. Men i vart fall ett exempel på en stilren flodkälla av internationell typ finner man i vårt land, nämligen Göta älvs källa, i form av ett porlande källsprång i Rogens naturreservat i västra Härjedalen, alldeles vid norska gränsen.

Att vara människa, det är bland annat att fråga sig ”varifrån”. Att vilja söka ett tings första källa hör till människans urinstinkter, åtminstone de instinkter som tillhör oss som kulturvarelse och inte naturvarelse. Renässansens lärde ville söka sig ad fontes och vi, femhundra år senare, fortsätter oförtröttligt att gräva i jorden och leta i arkiv, att skåda ner i elektronmikroskop och ut i rymden.

Kanske hänger det samman med denna instinkt att människor i alla tider velat dricka ur den klara källan, där vattnet är renare, friskare, klarare, obefläckat av världens smuts. Men att söka källan handlar också om att lyfta på förhänget, att vilja skåda det förs­ta ursprung, den orsakernas orsak, som vi annars bara kan ana.

Till sist står vi alla inför världen i samma tysta förundran som indianerna inför korset vid Amazonasflodens källa. Som det heter i Johan Olof Wallins psalm: ”Ack, när så mycket skönt i varje åder / av skapelsen och livet sig förråder, / hur skön då måste själva källan vara, / den evigt klara!”