Tjuvjakten ökar dramatiskt
Det var inte förrän utlänningar kom hit och gjorde beställningar som vi började se djuren som vandrande pengar”, konstaterar Kapuna Lepale och blickar ut över nationalsymbolen Mount Kenyas snöbeklädda topp och det omkringliggande savannbeklädda vulkanlandskapet som glöder i eftermiddagssolen.
Lepale var en gång en av de mest ökända tjuvskyttarna i det elefantrika distriktet Samburu i norra Kenya. Driven av svält och försörjningsansvar för sina föräldrar dödade han under slutet av 1990-talet mer än 80 elefanter och 7 leoparder.
Idag är han en av stjärnorna i det säkerhetsteam som har till uppgift att skydda det vilda djur- och växtlivet från tjuvskyttar vid det närliggande Lewa, en naturpark som länge legat i frontlinjen för den privatdrivna naturvården i Kenya.
Det är en tuff utmaning eftersom den olagliga jakten har ökat dramatiskt under de senaste fyra åren med ökad efterfrågan och stigande priser – speciellt på lyxvaror som noshörningshorn och elfenben. Data från Lewa visar att det lokala priset för ett kilo elfenben mer än fördubblades under 2011 till 1 200 kronor. Lepale säger att han i sin hemby hör att tjuvskyttet bara fortsätter öka.
”Så länge man har höga priser och fattigdom kommer det alltid att finnas människor som är redo att riskera livet”, konstaterar han.
Det här är inte första gången som Afrika drabbats av en våg av tjuvskytte och illegal handel i vilda djur. 1970- och 80-talen lever fortfarande kvar i mångas minne som en mörk tid av okontrollerat slaktande; Afrikas elefantbestånd mer än halverades och antalet noshörningar sjönk med 96 procent.
Även om situationen idag ännu inte har nått lika kritiska nivåer växer oron för att situationen kan bli lika allvarlig som då om ingenting görs för att få stopp på jakten, speciellt som det nu finns färre djur och fler människor. Kenyas befolkning har mer än fyrdubblats från 9 miljoner vid självständigheten 1963 till 41 miljoner idag.
Tjuvskyttarna har blivit alltmer sofistikerade med högteknologisk utrustning och AK 47:or. Lewa, som aldrig hade några attentat mot sina 129 noshörningar före 2009, har förlorat 4 stycken sedan dess. Den närliggande naturparken Ol Pejeta förlorade 8 noshörningar under samma period.
Man har varit tvungen att öka säkerheten rejält. Lewa har nu en säkerhetspersonal på runt 150 personer, varav ett 30-tal har elittränats och fått polisreserviststatus. De är utrustade med ett flygplan, en helikopter, spårhundar och G 3-automatvapen. Ett möte med en tjuvjägare är ofta på liv eller död.
Situationen i norr är speciellt kritisk eftersom Kenya ligger i krig med al-Shabab i Somalia. Norra Kenya plågas också av lokala klanvendettor, och regionen delar gräns med Sydsudan, Etiopien och Somalia som alla lider av interna konflikter.
Siffror från Kenya Wildlife Service (KWS), den statliga myndigheten som ansvarar för landets vilda djur och växter, visar också på att den illegala jakten stiger. År 2007 förlorade man inga noshörningar, men under 2011 dödades 22 av landets cirka 960 noshörningar. Antalet dödade elefanter steg också under samma period; från 150 stycken till 250 utav ett beräknat bestånd av 37 000.
Problemet existerar inte bara i Kenya utan på hela kontinenten. Det är omöjligt att veta exakt hur många elefanter som slaktas för sina betar i Afrika idag, men International Fund for Animal Welfare (IFAW) uppskattar att det årligen handlar om 36 500. Det motsvarar 100 dödade elefanter om dagen eller 6 procent av kontinentens 600 000 – en skarp uppgång från 23 000 under 2006.
För noshörningarna är läget ännu mer kritiskt. Cirka 1 400 har dödats i Afrika under de senaste fem åren, jämfört med 360 stycken mellan år 2000 och 2005, enligt IUCN, International Union for Conservation and Nature.
I Sydafrika, som härbärgerar runt 85 procent av Afrikas noshörningar, jagas de idag från helikopter med maskingevär. I mitten på december 2012 hade minst 618 av landets cirka 20 000 noshörningar dödats i tjuvskytte det året. Det är mer än en dödad noshörning om dagen och en kraftig uppgång jämfört med för 10 år sedan då man förlorade 15 per år.
Situationen globalt är likartad. Under 2011 beslagtogs 23 ton elfenben, det vill säga dubbelt så mycket som de 10 ton som beslagtogs året före. Mängden uppskattas motsvara 2 500 elefanter.
Priserna på den internationella marknaden varierar starkt. I Vietnam säljs exempelvis obearbetat afrikanskt elfenben för 134 000 kronor kilot jämfört med cirka 5 000 kronor i Kina. Ett par horn från den utrotningshotade svarta noshörningen kan nu säljas för 670 000 kronor, konstaterar Esmond Bradley-Martin, en auktoritet på handeln i noshörningshorn och elfenben.
Vad som nu driver tjuvskyttet är den nya våg av efterfrågan som drivs av den ekonomiska boomen i Östasien och i synnerhet den växande gruppen nyrika kineser. De kallar sig bao fa hu (explosivrika) och vill ha högstatusvaror.
”Vietnam, Thailand och, i synnerhet, Kina har en tendens att se på Afrika i termer av naturtillgångar som de kan suga ut. Det omfattar tyvärr också de vilda djuren”, konstaterar Tom Milliken, chef för östra och södra Afrika vid Traffic, en NGO som bevakar handeln i vilda djur och växter.
Elfenben är särskilt eftertraktat i Kina där det säljs som intrikat snidade konstföremål och kan inbringa skyhöga priser. I Vietnam och Thailand används noshörningshornen främst för att bota feber, reumatism, gikt och cancer, även om det kvarstår att bevisa hornens medicinska värde. Att det skulle användas som afrodisiaka, vilket ofta rapporteras om i västerländsk press, är experterna ytterst tveksamma till.
”De använder inte hornen för att öka potensen. Det är frustrerande att se dessa felaktiga påståenden i medierna”, sa Milliken.
Att den illegala handeln ökat så snabbt beror till stor del på de förbättrade transportmöjligheter som uppstått i globaliseringens kölvatten. Kriget i Somalia och Kenyas problem med korruption och interna strider gynnar också den illegala handeln.
Lägg därtill att marknaden flyttat till Afrikas tröskel. Antalet kineser i Afrika uppskattas ha stigit från 70 000 till en miljon under de senaste 10 åren samtidigt som handeln mellan länderna har ökat. Kinesisk export till Kenya mer än tredubblades mellan 2005 och 2010, medan Kenyas export till Kina år 2010 hade tiodubblats på 10 år.
Kinesernas växande närvaro märks exempelvis i tullen på Nairobis flygplats. Enligt KWS är 99 procent av de passagerare som nu arresteras för innehav av elfenben kineser. Bland de kenyaner som intervjuats för denna artikel var några få positivt inställda till Kinas byggande av vägar, broar och dammar på kontinenten. Men majoriteten hade förlorat sin första entusiasm och var nu skeptiskt inställda, speciellt till kinesernas aptit på vilda djur.
Det är svårt att verifiera deras rapporter men de kunde konstatera att djurbestånden sjunkit radikalt längs de vägar som kinesiska företag bygger med hjälp av kinesisk arbetskraft, och många kenyaner tvingas numera låsa in sina hundar. Det finns uppskattningar att runt hälften av allt tjuvskytte sker kring de vägar som kineserna bygger.
I Masai Mara – den mest populära nationalparken för safaris – klagade både guider och turister över kinesernas urskillningslösa smak, som vissa spårar tillbaka till kulturrevolutionen då folk svalt och tvingades äta vad de kunde hitta för att överleva.
”Den enda frågan de ställer ute på safari är ’Hur smakar det djuret?’ och ’Hur smakar det djuret?’ ” De visar inget intresse för djurens beteende eller levnadsmönster. Det är kränkande att höra när jag försöker bevara djuren”, klagade Rimoine Ole Kararei, manager för safarilägret Entumoto i de gröna bergen längs Masai Maras nordöstra gräns.
Om kinesisk efterfrågan är det största problemet kommer korruptionen på andra plats. Den illegala handeln skulle inte kunna ske utan att personer högt upp i regeringen som ministeriet för vilda djur och skogsbruk eller KWS är involverade eller ser mellan fingrarna, menar experter.
Under 1970- och 1980-talen hade KWS mycket dåligt rykte och genomsyrades av korruption. Idag anses myndigheten göra ett bra jobb trots begränsade resurser. Det har dock florerat rapporter om korruption i medierna, men folk är rädda för att tala öppet om detta.
Undantaget är den världsberömde paleontologen och antropologen Richard Leakey. Han lovordas för att ha ryckt upp korruptionen med rötterna när han var chef för KWS 1990–1994. Under den tiden överlevde han tre mordattentat varav ett var en flygplanskrasch som kostade honom båda benen. Han skräder inte orden:
”På den välpolerade ytan ser KWS ut att fungera väl, men det är förrädiskt. Frågan är inte om chefen för KWS är korrupt. Frågan är om han är direkt eller indirekt korrumperad och där kan du citera mig”, säger han skarpt.
Tillfrågad om rapporterna om förekomsten av korruption inom KWS och ett uppmärksammat fall med en anställd som ertappades med att försöka skjuta en noshörning, deklarerar den nuvarande direktören Julius Kipng’etich irriterat: ”Det existerar ingen korruption inom KWS. Det är inte sant. Det är okonstruktivt att skylla på oss när alla vet att 90 procent av tjuvskyttet planeras inifrån de privata rancherna. KWS gör ett mycket bra jobb. Förra året dödade vi faktiskt 20 banditer!”
Problemet är de låga straffen för tjuvskytte som knappast avskräcker någon. Det hårdaste straffet är idag 40 000 kenyanska shilling (cirka 3 000 kronor) samtidigt som man kan få runt en miljon kenyanska shilling (cirka 80 500 kronor) för ett noshörningshorn, vilket motsvarar 10 genomsnittliga årslöner. Ett lagförslag med tuffare straff för tjuvskytte och naturvårdsbrott existerar, men har hittills inte blivit verklighet.
Kipng’etich menar dock att den största orsaken till den ökade illegala handeln, vid sidan om den kinesiska efterfrågan, är CITES, den internationella konvention som reglerar handel i vilda djur och växter och har till uppgift att förhindra utrotning av hotade arter och arbeta mot den illegala handeln i vilda djur och växter. År 2007 bestämde organisationen att göra ett undantag från 1989 års handelsförbud i elfenben, och tillät Sydafrika, Botswana, Namibia och Zimbabwe att sälja sina lager på 110 ton till Japan och Kina. Det har underlättat för försäljningen av illegalt elfenben eftersom det är svårt att kontrollera vad som är legalt och illegalt. ”Det var det som var utlösaren. Om du vill ha elfenben idag behöver du bara gå till Google och eBay”, konstaterar Kipng’etich.
Även om det är svårt att vetenskapligt fastställa hur den lagliga försäljningen av elfenben exakt påverkat den illegala handeln, är naturvårdare och aktivister oroliga inför nästa CITES-konferens 2013. Sydafrika, Tanzania, Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe vill nämligen lyfta förbudet.
Motståndare påpekar att det är osannolikt att ökad handel leder till minskad efterfrågan. Många menar att CITES inte är rustat att möta dagens utmaningar utan snarare stimulerar än reglerar handeln. Ett alternativ vore en sorts världshandelsorganisation som kunde utföra effektiva sanktioner mot illegal handel. CITES har mandat att utföra sanktioner men de har hittills varit tandlösa.
När Kapuna Lepale var tjuvskytt jobbade folk ofta på egen hand. Idag är det stora gäng och de kan vara ”vem som helst”. De är mycket svåra att kartlägga, säger han. KWS-direktören kan dock dela in dem i tre grupper. Det är lokala kenyanska pojkar som står för tjuvjagandet, somalier är mellanhänderna och sköter handeln medan kineserna driver exporten. På 1970- och 80-talen sköttes alla led av somalier.
Al-Shabab, den somaliska militanta gruppen med kopplingar till al-Qaida, är starkt involverad i handeln, säger han, och använder de eftertraktade betarna och hornen som blodsdiamanter. Han bekräftar också rapporter om att den illegala handeln i vilda djur är starkt länkad till handeln i droger, vapen, penningtvätt och människohandel: ”Det finns definitivt en koppling. Det är samma människor det handlar om. De använder samma kanaler.”
Smuggelrutterna för elfenben och noshörningshorn ändras ständigt för att undvika upptäckt. Godset skickas ofta runt i Mellanöstern och Asien i flera förledande steg: Beirut, Dubai, Bangkok, Taipeh, Vietnam, Singapore, Kuala Lumpur, Shanghai, Hongkong och Macao.
Nästan alla stora beslag som gjorts i Afrika under det senaste året har skett i hamnstäderna Mombasa i Kenya eller Dar es-Salaam i Tanzania, medan de flesta och största beslagen har skett i Kina. Tulltjänstemännen där är utrustade med röntgenmaskiner och anses göra ett bra jobb.
Smuggelgodset som tidigare ofta skickades med flyg, skeppas alltmer i containrar under falsk flagg som trädprodukter, stenristningar, tvål, torkad fisk eller plastavfall. Slutmålet är i många fall Guangzhou (Kanton), Kinas centrum för handel i rått och snidat elfenben.
Det rapporteras ofta om en stor uppgivenhet bland aktivister och organisationer som är involverade med naturvårdsfrågor på grund av problemens dimensioner och de begränsade resurserna. De som intervjuades för denna artikel förväntade sig knappast någon förbättring inom de närmaste åren. Däremot uttryckte vissa hopp eftersom Kenya har fått en ny grundlag, som bland annat gör domarkåren oberoende.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
”Det finns en stor tilltro till den nya grundlagen”, förklarade Tony Fitzjohn, som driver NGO:n WildlifeNow och är känd som en sorts Tarzan för sitt arbete med att återinföra föräldralösa lejon i det vilda. ”Jag är optimistisk för det kommer att göra att en stor det av korruptionen kommer att försvinna”, sade den väderbitne Fitzjohn under en intervju på Karen Blixen Coffee Gardens i de lummiga Ngong Hills i Nairobi.
Med nya personer i parlamentet har också hopp om tuffare straff mot naturvårdsbrott återväckts.
Steve Trent, chef för den San Francisco-baserade NGO:n Wildaid, som tillsammans med världskändisar jobbar med att höja medvetenheten om djurens betydelse och har stor exponering gentemot kinesiska medier, menar att den viktigaste utmaningen kommer att vara att hålla tempo med den expanderande efterfrågan i Kina: ”Frågan är hur vi ska kunna åstadkomma en social förändring när antalet nyrika personer i Kina beräknas öka med 250 miljoner under de nästa 10 åren.”
Men han tror att det är möjligt och hänvisar till hur snabbt folkopinionen svängde med förbudet mot handel i elfenben år 1989 och det mot noshörningshorn år 1993.
Simba (lejon på swahili) jobbar redan på frågan. Den 38-årige Zhuo Qiang, som han egentligen heter, kallar sig för ”den ende kinesen som jobbar med naturvård i Afrika”. För sex år sedan gav han upp ett bekvämt jobb som tjänsteman i Kina för ett liv som skogvaktare i Masai Mara. Han patrullerar dagligen i nationalparken för att skydda djuren och hålla rent efter turisterna. Genom sin NGO, Mara Conservation Fund, håller han naturvårdssalong för turistande kineser i Kenya, men även i Kina.
”Jag riktar mig till andra kineser för att varna dem och få dem att förstå att det är olagligt att köpa vilda djur i Kenya”, förklarade han på ett stimmigt kafé i ett av Nairobis exklusiva shoppingcentrum. Hans största insats sker dock kanske i Kina där han värvat 500 studenter som volontärer. Deras uppgift är att försöka skapa så mycket uppmärksamhet för naturfrågor och naturvårdsbrott som möjligt i Kina.
När exempelvis en kinesisk affärsman arresteras med elfenben i den kenyanska tullen försöker de få kinesiska medier att rapportera det och lobbar sedan för bojkott av affärsmannens företag. Ett annat fall där Simba säger sig ha varit framgångsrik är kampanjen mot den asfalterade väg som planerades genom Serengeti nationalpark och som det ryktades att ett kinesiskt företag ville bygga. Simba, som förekommit flitigt i medierna med anhängare på Weibo.com, Kinas motsvarighet till Twitter, säger sig ha påverkat den tanzaniska regeringens beslut att inte bygga den. Han tillstår att det är kinesisk efterfrågan som driver tjuvjakten, men understryker att Kenya också har ansvar för att få stopp på korruptionen.
Frågan är dock om det är realistiskt att tro att problemet helt kan upphöra genom förbud och högre säkerhet. Flera naturvårdare menar att landet nyktert måste erkänna att det har flera interna problem som kräver mer genomgripande lösningar. Det handlar om att hitta system där lokalbefolkningen kan dra nytta av att skydda de vilda djuren och naturen. Om de gagnas är de mer benägna att hjälpa till att förhindra tjuvskyttet. Det är ett tankesätt som börjat sprida sig.
Ett sådant koncept är de ekologiska Porinilägren runt Masai Mara där entreprenörer hyr marken från de lokala stammarna runt nationalparken, tar in professionellt ledarskap, och utbildar och anställer markägarna som personal. Målet är att stoppa nedbrytningen av ekosystemen och öka den biologiska mångfalden och på så vis locka fler djur till områdena, och därmed också fler turister.
Det är en mer hållbar lösning än den traditionella ekoturismen som ofta drivs i statlig regi och inte har varit speciellt framgångsrik. Denna form har oftast misslyckats att leva upp till kundernas förväntningar på grund av korruption, konstaterar Emil Uddhammar, professor i statsvetenskap och grundare av resebyrån Mitt Afrika: ”Jag ser detta som en vinn-vinn-situation. En dag kommer förhoppningsvis dessa safariläger också att drivas av lokalbefolkningen.”
Kapuna Lepale, den före detta tjuvskytten, är ett levande exempel på vilken skillnad det kan göra när lokalbefolkningen känner att de har ett investerat intresse i att rädda och vårda djuren och naturen. Han avskräcktes exempelvis inte när 12 skogvaktare skickades ut för att döda honom och på håret lyckades fullfölja uppdraget. Det var inte förrän en delegation med den lokale riksdagsledamoten, den lokale poliskommissionären och KWS kom och talade med de äldste i hans by och erbjöd honom ett jobb som skogvaktare som han gav upp.
Idag behöver han inte längre gömma sig eller ha dåligt samvete, utan har arbete, är gift och har fem barn:
”Om så många som möjligt bland lokalinvånarna kan få jobb och kan dra nytta av de vilda djuren är det den bästa lösningen”, säger han. ”Då skulle de vara mindre villiga att skjuta dem. Jag har ett helt annat perspektiv på de vilda djuren nu och ser dem som en tillgång som vi måste skydda.”