En långsiktig lösning på flyktingsituationen kan bara komma till stånd när det går att leva ett drägligt liv i landet, vilket kräver att den militära konflikten får ett slut och att samhällets institutioner och infrastruktur byggs upp.

Det har inte saknats pengar. USA har satsat mer än hundra miljarder dollar på återuppbyggnaden, mer än på hela Marshallplanen, även justerat för inflation. Sverige har sedan 2002 bidragit med 6,9 miljarder kronor. Resultaten är dock under all förväntan.

En viktig förklaring är den allomfattande korruptionen. I den senaste upplagan av organisationen Transparency Internationals årliga granskning av korruptionen i världens länder kom Afghanistan ut som det fjärde mest korrupta landet i världen, efter de tre andra krishärdarna Somalia, Nordkorea och Sudan.

Korruptionen ligger som en våt filt över alla försök till framsteg. Miljonsummor avsedda för att bygga skolor och vägar går till lyxvillor för krigsherrar. Pengar som småentreprenörer skulle kunna använda för att köpa varor och utrustning försvinner i mutor till poliser och tjänstemän.

Sarah Chayes, som arbetat som rådgivare åt den amerikanska militären i Afghanistan, menar i sin bok Thievesof State dessutom att korruption är ett säkerhetsproblem. Människor som gång på gång utpressats av poliser och som ser att samhällets spelregler är riggade för att gynna dem med kontakter drivs i famnen på talibanerna. Korruptionen underblåser därmed den militära konflikten.

Korruption ses ofta som ett delegeringsproblem. På grund av att regeringen inte har perfekt information om sina tjänstemäns agerande kan de missbruka sin ställning och ta mutor. Alternativt ser man korruption som en bieffekt av en stat i sönderfall, där det saknas förmåga att upprätthålla en grundläggande förvaltning.

Chayes ifrågasätter dessa etablerade sanningar. I Afghanistan är korruption inte en effekt av ofullständig kontroll, eller brist på kapacitet att göra något åt den. Korruption är istället statens huvudsyfte. Den afghanska staten beskrivs bäst som en maffiaorganisation, där polisers utpressning av grönsakshandlare och ministrars förskingring av biståndsmiljarder är delar av samma system. Pengar från mutor på lägre nivåer flödar uppåt, som i ett gigantiskt pyramidspel. Istället för en demokrati är Afghanistan en kleptokrati, ett tjuvstyre.

Amerikanska försök att åtala tjänstemän har stoppats av ledande afghanska politiker, på samma sätt som maffiabossar skyddar sina underlydande. Dessa erfarenheter har visat att den amerikanska antikorruptionsstrategin är en chimär, eftersom man av rädsla för att förstöra relationerna inte velat klämma åt de politiska ledarna. Faktum är att CIA själva betalade enorma summor till den genomruttne förre presidenten Hamid Karzai.

Förklaringen är att terrorbekämpning varit högre prioriterat. Lärdomen i Thives of State är att detta är en kontraproduktiv inställning. Man kommer aldrig att uppnå något genom samarbete med sådana som har korruption som främsta målsättning, eftersom det ligger i deras intresse att konflikten fortsätter. Därför bör man inte heller betala ut bistånd till alltför korrupta mottagare.

”Vi förhandlar inte med terrorister”, lyder en välkänd amerikansk maxim. Det är dags för en ny: ”Vi stöder inte tjuvar.”