Politik är inte bara en fråga om lagförslag och statsbudget. Till stor del handlar politik också om livsstil och förhållningssätt till makten. Det kan vara svårt att lägga märke till idag då partierna i hög grad befolkas av en statligt avlönad politisk klass. Situationen var annorlunda på 1960-, 70- och 80-talen då de två dominerande politikerna i Sverige var Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.

De personifierade skilda världar; å ena sidan den stressiga huvudstadens akademiska, ”moderna” politiska och kulturella etablissemang som hade blind tilltro till experter i myndigheter och till politiska teorier som avsåg att skapa en ny människa; och å den andra sidan landsbygdens naturligt konservativa livsstil som litade till traditioner och människors egen förmåga att lösa problem.

När Dieter Strand i Aftonbladet dagarna efter den historiska valförlusten för Socialdemokraterna 1976 rapporterar om den borgerliga regeringsbildningen är det svårt att avgöra om han är ironisk eller fascinerad.

Regeringsbildaren tar det lugnt, konstaterade Strand. ”När man söker Fälldin hemma på gården i Ås, svarar hans mor Hulda i telefon: Thorbjörn är väl ute och tar upp potatisen.”

Medierna märkte snart att Fälldin skötte regeringsbildningen från familjen Söders villa i Täby, som då blev belägrad av journalister och fotografer. Strand berättar att Karin Söder kom ut på trappan och sa: ”Åh, pojkar, det är så hemskt att inte kunna bjuda in er allihop. Det gör vi ju alltid hemma i Värmland, och jag som bakat kakor också. Det är bara det att Thorbjörn sover nu.”

Så går det till när det blir ny regering i Sverige efter 44 år, skrev Strand. ”Gärna ny statsminister, men först en lur på soffan. Det är inte precis någon rusning till smörgåsbordet när bönderna bildar regering.”

Ironisk var nog ändå inte Strand, för han konstaterade att det var landsbygdens folkrörelse som bildade regering. ”En rörelse som på senare år haft närmare till folket än vad vi – vi i Stockholm, i närheten av det centraliserade s k etablissemanget – riktigt förstått.”

Fälldins lugn kan jämföras med den nervösa, irriterade otålighet som präglade Olof Palmes jakt på mer makt. Harry Schein har skrivit om hur vännen Palme ”tyckte om att lägga sig i saker och ting som en statsminister egentligen inte ska lägga sig i. Det gör man för att man tycker det är roligt att bestämma.”

Här fanns en av de kanske mest avgörande skillnaderna mellan Fälldin och Palme. Bonden från Ångermanland såg politiken som en hjälpreda åt medborgaren. Den kunde ordna sådant man inte kan göra själv. Men målet var alltid medborgaren. För Palme blev medborgarna medel för att uppnå en ideologisk ambition. Den socialistiska övertygelsen var så stark att den i sig legitimerade att alltmer av politisk makt centraliserades, och fl yttades från medborgarna till politikerna.

Det starka engagemanget för sociala visioner om ett jämlikt samhälle gav Palme ett övertag när det kom till retorik och debatt. I den direktsända duellen inför valet 1982 mellan statsminister Fälldin och oppositionsledaren Palme stod en ganska grå, pragmatisk strävsamhet mot färgsprakande visioner. Palme talade engagerat om att ”sätta fart på Sverige”, om ”off ensiv framtidstro” och om att ”vi behöver mindre svångrem och mer svängrum”.

Palme anklagade Fälldin för att hålla igen på investeringarna och för att vilja återställa balansen i statsbudgeten genom åtstramningar och nedskärningar. ”Ni vågar inte investera i framtiden.” Även om Fälldin gjort stora besparingar hade underskottet i själva verket ökat, förklarade Palme. Alternativet till gnetande strävsamhet var offensiva satsningar, bland annat genom löntagarfonder.

Känslomässigt är det inte svårt att förstå varför många i väljarkåren rycktes med. Palme spelade skickligt på känslor. Fälldins ansvarstagande framstod som oglamoröst och tjatigt. Hans påpekande om det orimliga i att låta de offentliga kostnaderna skena föll platt på hälleberget. Palme fick 45,6 procent av väljarna att rösta på socialdemokratin, ett valresultat man aldrig nått upp till igen.

Det visade sig att Olof Palme planerat en superdevalvering på 16 procent som genomfördes dagarna efter valsegern, i syfte att kunna leva upp till retoriken om mindre svångrem och mer svängrum. Svensk industri skulle få konkurrensfördelar internationellt genom rea på svenska kronan. På kort sikt kunde Palme undvika impopulära besparingsbeslut, men långsiktigt fördröjdes svensk anpassning till nya tider. Många bedömare menar att Palme bidrog till att Sverige föll på de globala välståndslistorna.

För honom handlade politik om stora gester, om storskaliga planer. Under 1970-talet var socialdemokratins paradprojekt Stålverk 80. Valåret 1973 presenterade statliga NJA planerna för en omfattande utbyggnad av stålverket i Luleå. En ny stor hamn började anläggas, tusentals nya bostäder skulle byggas och i centrum fi ck äldre bebyggelse ge plats åt nya kontorskomplex. Näringslivsföreträdare som Pehr G Gyllenhammar gav sin välsignelse.

Kanske räddades Palme i det extremt jämna valet 1973 av de storstilade planerna. Det stod dock snart klart att alltihop var ett gigantiskt ekonomiskt fi asko.

Men storskalighet och centralplanering var tidens melodi. Det fanns en omfattande samstämmighet mellan socialdemokratin, näringslivet och flertalet ekonomer om att småföretagandet var ett överspelat kapitel i mänsklighetens ekonomiska historia. All ekonomisk verksamhet skulle i framtiden planeras i storföretag och i staten. Massproduktion i standardiserade former hade inte bara skapat stora vinster utan också högre välstånd och billigare produkter för konsumenterna.

Löpande bandet fick sin motsvarighet också i styrelseskicket. Demokratin skulle effektiviseras. Med stora kommunsammanslagningar försvann tiotusentals förtroendeuppdrag och politik började på allvar bli ett yrke. En professionalisering av politiken blev också nödvändig mot bakgrund av att det offentliga skulle bli alltmer ansvarigt för den sociala tryggheten, från vaggan till graven.

En röst avvek dock i kören. Centerpartiet hade med start i pensionsstriden i slutet av 1950-talet börjat utveckla en allt starkare opposition mot storskaligheten i samhällsutvecklingen. Om Olof Palme växte in i rollen som språkrör för denna tidens anda, kom Thorbjörn Fälldin att formas till dess opponent.

I ATP-omröstningen drev Centerpartiet en egen linje, den personliga frivilliglinjen, som krävde rimlig folkpension lika till alla, men att medborgarna därutöver borde teckna privata pensionsförsäkringar. Högern och Folkpartiet förespråkade kollektivavtalslösning och socialdemokratin statligt obligatorium.

Pensionsstriden innebar en hård ideologisk debatt. SLU-bladet, organ för Svenska landsbygdens ungdomsförbund, skrev: ”Centerungdomen motsätter sig den tvångslagstiftning som föreslås av socialister och folkpartister. Vi menar att statsmakten genom lagstiftningen om tjänstepensionen kliver över gärdesgården till den täppa där medborgarna själva bör ha rätt att bestämma.”

Och i riksdagen 1958 skrev riksdagsgruppen, som Fälldin då tillhörde: ”Samhället bör sålunda utöver grundskyddet inte föreskriva hur den enskilde skall disponera sina inkoms ter mellan olika ändamål och mellan de aktiva och passiva åren.”

Det egensinniga med denna frihetliga linje, i jämförelse med liberala förkunnare, var att den hade ett underifrånperspektiv. Argumentationen startade i och omfattar familjer med små eller vanliga inkomster. Den bottnade i att det på landsbygden länge varit både en nödvändighet och vilja att klara av att lösa uppgifter på egen hand eller tillsammans med andra, utan diktat från Stockholm. Dessa landsbygdens värderingar gjorde Fälldin till politik. Inför segervalet 1979 sa han på partiets riksting: ”Många problem måste lösas i en samverkan byggd på gemensamma målsättningar, med utrymme för personliga initiativ och krav på personligt ansvar. Då uppfostras människorna att ta ansvar för varandra i alla livets skeden. Det är då solidrariteten kan komma till sin fulla rätt.”

Här ställdes frivilligheten i civilsamhället mot tvångsmakten i staten. Fälldin poängterar medborgarnas egna initiativ, vill att människor ska fostras till ansvarstagande. Det är då solidaritet uppstår. Därmed ger han ett av vänsterns honnörsord nytt innehåll: solidaritet är något var och en ställer upp på av fri vilja, inte uppnår med tvång. Solidaritet är egen handling, inte en abstraktion utförd via högt skattetryck.

Detsamma gjorde Fälldin med ett annat av politikens populäraste begrepp, jämlikhet. Han såg grundtrygghet i offentliga socialförsäkringar som den mest rättvisa principen i jämlikhetspolitiken. Han vände sig starkt emot att Socialdemokraterna genom inkomstbortfallsprincipen i de statliga systemen cementerade de ojämlikheter i löner som fanns mellan medborgarna. I en familjepolitisk debatt om vårdnadsbidrag för småbarnsföräldrar i riksdagen våren 1976 sa han: ”Socialdemokraterna är inte beredda att se samhällets stöd till detta viktiga [hem]arbete som likvärdigt, och göra det lika stort i kronor oberoende på vilket inkomstläge människorna har.”

Familjepolitiken kan illustrera skillnaderna mellan Palme och Fälldin. Hos den sistnämnde växer en världsbild fram, inte utifrån makroekonomiska prognoser utan snarare ur ett perspektiv där hemmet var utgångspunkt. Det är i hemmet mycket av människors liv formas. Det är också där Fälldins samhällskritik startar. Han var exempelvis orolig för nybildade familjers framtid mot bakgrund av den utveckling han kunnat följa i Sverige på 1960-talet, då allt fler lämnade landsbygden för att fl ytta in i storstädernas nybyggda betongförorter.

I sitt installationstal som partiledare i Halmstad 1971, sa han att utvecklingen ”har medfört att hävdvunna sociala kontaktnät brutits sönder”. Unga familjer hamnade isolerade i storstadsförorter ”utan den naturliga kontakt med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle”.

Flyttlasspolitiken må ha varit bra för tillväxten, men Fälldin varnade för ”nyfattigdom” orsakad av familjernas sårbarhet i anonyma betongförorter.

En oplanerad extra kostnad eller minsta förändring i inkomst kan få allvarliga konsekvenser och skapa beroende av sociala myndigheter, konstaterade han. Och förutsåg därmed något av den segregation som blivit konsekvensen av miljonprogrammet.

Olof Palme hade en mer funktionell syn på social trygghet och såg den fortsatta befolkningskoncentrationen till städernas förorter som vägen till högre välstånd. För honom var staten, inte anförvanterna, den centrala aktören. I ett tal sa han: ”När du varit med och byggt det här samhället, då har du rätt när du blivit gammal att få god omsorg. Du behöver inte be någon. Du har rätten. Och detta, mötesdeltagare, är kärnan i den allmänna, generella, fi na välfärdspolitik som vi står för. Alla ska ha rätt i det här samhället.”

Man kan se en tydlig klientifiering av medborgarna i Palmes syn på trygghet. Offentliganställda ska ta ansvaret, medan civilsamhället lämnas därhän.

Fälldin såg däremot en nyfattigdom följa när familjer blivit isolerade från vänner och anförvanter i anonyma förorter. Där Palme såg effektivitet såg Fälldin utarmade sociala miljöer.

Men också i mer traditionella höger-vänsterfrågor som ekonomi och ägande mötte socialdemokratin ett parti som utvecklat egna ingångar, byggda på landsbygdens erfarenheter som knöt an till en månghundraårig svensk tradition av fria och självägande bönder.

Centerpartiet deltog inte i industrialismens mest laddade ideologiska strid, den mellan arbete och kapital. Fälldin såg dem inte som motsatser. Bonden äger sin fastighet och utför också arbetet på gården. Den som själv äger sin mark kan rimligen inte vara ett proletariat förtryckt av markägarna – sig själva.

Mot denna bakgrund hade Thorbjörn Fälldin ett annat synsätt i försvaret av äganderätten än andra borgerliga röster. Det kan vara en viktig förklaring till Olof Palmes väldokumenterade svårighet att hantera det Centerparti som växte sig allt starkare under hans första årtionde som partiledare.

Palme hade vant sig vid att äganderätten försvarades av de besuttna i samhället, arbetarrörelsens fi ender. Det var genom att misstänkliggöra äganderätten som förklätt klassintresse man vann debatterna.

Men för Fälldin handlade äganderätten om motsatsen: den skyddar allmogen mot maktkoncentration. Genom äganderätten garanteras de många självägande böndernas och småföretagarnas frihet och autonomi från överheter. Äganderätten var, helt enkelt, det främsta verktyget för jämlikhet. Alltså exakt det motsatta mot vad socialismen hävdar.

Här var Centerpartiet den avvikande rösten. Inbrytningen i storstäderna på 1970-talet skedde i hög grad bland just småföretagare. Vaktslåendet om äganderätten var också motivet för Fälldin att före såväl arbetsgivareföreningen SAF och Moderaterna kategoriskt ta avstånd från alla former av löntagarfonder.

Olof Palme, som privat sades vara tveksam till fonderna, motiverade dem med demokrati när han höll tal: ”Dom som säger nej till löntagarnas rättmätiga krav för att skydda ett odemokratiskt inflytande för de stora kapitalägarna, och för att slå vakt om de stora klyftorna och de kvarvarande privilegierna, dom hotar själva grundvalen för det fortsatta samhällsbygget. Dom hotar jobben. Dom hotar tryggheten.”

Det som för Palme handlade om att stärka tryggheten var för Fälldin exempel på nya metoder att centralisera makten. När Palme i utopin såg ökad rättvisa, såg Fälldin ökade klyftor mellan dem med politisk makt och dem utan. När Fälldin i stärkt individuellt ägande såg stärkt trygghet, såg Palme ökade klyftor mellan dem som hade och inte hade. Perspektiven är diametralt motsatta.

Civilisationskritiken mot ständigt större storskalighet i samhällsplaneringen gav Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin dess växande styrka i opinionen. Frågan är om inte väsentliga delar av denna kritik ur ett underifrånperspektiv ännu har betydande bärkraft.

Med socialdemokratiska glasögon är det inte svårt att förstå varför Olof Palme framstår som den siste riktigt socialdemokratiske partiledaren.

Han talade inte bara om dagspolitik, om vatten- och avloppsfrågorna, utan om ideologi och visioner. Han talade engagerat för socialism och jämlikhet. Han var rak och tog gärna i. Idag saknar vi politiker som så tydligt deklarerar sina värden och hur de ska omsättas i praktisk politik.

På något sätt har svensk politik blivit steril sedan dessa båda herrar dominerade scenen. Partipolitiken har reducerats från en kamp om samhällsperspektiv och de stora penseldragen, till ett närmast administrativt fokus på procentsatser i socialförsäkringar och handläggningstekniska banaliteter. Till demokratins livsluft hör att också ta ett steg tillbaka och försöka se helheten. I det avseendet står nog Palme och Fälldin varandra närmare än med någon av dagens partiledare.