Ordsammansättningen är, tror jag, en lek som går ut på att tyckandet har sin egen ekonomi. I så fall måste förfallet vara tidningsägarnas och -redaktionernas fel. Dessa påstås jaga klick på sociala medier för att kunna driva upp annonspriserna.

Det som sker är då att tidningarna drar nytta av att kunna visa annonsörerna exakt hur välbesökta deras hemsidor faktiskt är. I det enskilda fallet kan man också fastställa hur många som egentligen läser en viss text. Vissa skribenter blir mer lästa än andra. De får och behåller sina uppdrag.

Ett slags maniskt, kallsvettigt resultatsackord, med andra ord, av det slag som kan ge författare impulsen att skriva hela dystopier. Förflackningen! Fördumningen! Förslappningen! Det är säkert grymt mot skribenterna också, på ungefär samma sätt som för barn födda in i kungahuset! De sitter i sin gyllene bur och känner inte själva av det förgyllda ekorrhjul de förväntas trampa runt, runt.

Kanske det, kanske det. Kanske ändå inte. Stärkt av vetskapen att redan Platon förfasade sig över det skrivna ordets menliga inverkan på moral och folkhälsa undrar jag: hur fasansfull är denna utveckling, när man vänder och vrider på den en aning och försöker se den i ett starkare ljus? Och inte minst, vilket vore alternativet?

Tvärtemot hur de beskrivs präglas faktiskt många diskussioner på sociala medier av ett evigt framdragande av fakta och statistik, siffror och kurvor, grafer och paragrafer. Faktonomerna lever om inte i högsta välmåga, så åtminstone utan att visa några tecken på utmattning. De avfärdas även de som ”mansplainare” eller ”troll” eller ännu värre. Skillnaden, jämfört alltså med tyckonomerna, är att faktonomerna inte får betalt för sitt trägna slit

Eller? Många av dem är i själva verket anställda. Typfallet är väl en jurist på någon fristående välgörenhetsorganisation, som med fast månadslön sitter av en stor del av arbetsdagen på twitter och facebook, där hon ständigt klargör för sina stackars okunniga medmänniskor vilken fantastisk expertis hon själv besitter och vilka livsfarliga vanföreställningar som skulle få stå oemotsagda om det inte vore för hennes heliga värv i sanningens och upplysningens tjänst.

Skiljelinjen är rätt tydlig. Vem vill man helst vara – folkuppviglare eller folkbildare? Jag tror att det ankommer på talang. Vissa människor är helt enkelt bättre på att generalisera, att upptäckta klara likheter mellan ting som av andra uppfattas som helt disparata och att, med retorikens särskilda elektricitet, ladda påståenden som om de formulerades bara det minsta annorlunda skulle förbli ohörda. Andra, åter, är mer uthärdliga på kortare frontavsnitt – mer benägna att efterforska och systematisera, att i skenet av sina regelverk granska och stundtals också klä av de mer svulstiga avarterna av kampanjeri och dumdryghet. Att det rör sig om två helt olika slag av verksamhet kan det inte råda någon tvekan om; att det måste bildas två läger som hatar varandra är väl däremot inte lika entydigt. Demokratin behöver fri diskussion, påstås det – faktum är att det hävdas av precis alla.

Vad är då rätt blandning? Kanske är det, som med katolska kyrkans gamla lära om varje torgförd varas ”rättmätiga pris”, inte så lätt att fastställa i praktiken. Adam Smith skulle istället hänvisa till sin osynliga hand, och det är förmodligen den bästa principen även här. Ju värre vi tyckonomer gapar och beter oss, desto högre ljuder faktonomernas genmälen. Även experterna – opinionsanalytiker, diversestatsvetare, historiker, rättsreportrar – kan bli folkkära. Och även krönikörer som drar trafik kan få sparken.

Så inte denna gång, hoppas jag, när jag för en gångs skull har dragit en lans för fred och jämvikt. I nästa nummer återgår jag troget till att morra och skorra om vår västerländska civilisations snara kollaps. Till och med Platon kände värdet av hederlig varumärkesvård.