Han är inte vilken tysk pojke som helst. Han är yngste sonen till Willy Brandt, den socialdemokratiska partiledaren som nyligen tvingats lämna posten som förbundskansler till följd av en spionskandal. Medan Matthias följer det västtyska lagets väg till guldet sitter fadern på sitt arbetsrum och kedjeröker med pannan veckad i fåror över politiska problem.

Flera fotbolls-VM som Tyskland vunnit har sina givna inramningar. Guldet 1954 förknippas med undret i Bern och Västtysklands återkomst efter de mörka åren, triumfen 1990 med den sista västtyska gyllene generationen med Brehme, Matthäus och Klinsmann. VM 2014 minns man utöver guldet för Tysklands nedmangling av hemmalaget Brasilien i semifinalen med 7–1.

När VM stundade 1974 var Tyskland ett delat land, muren stod sedan nästan halvtannat årtionde. Willy Brandts avspänningspolitik hade mynnat ut i ett ömsesidigt erkännande från de tyska staterna. Det spektakulära som skedde inför VM var nu att grupplottningen gav ett möte mellan Västtyskland och DDR på Volksparkstadion i Hamburg. För första och sista gången i historien ställdes de tyska staternas herrlandslag mot varand­ra. Hur skulle supportrarna agera på läktaren? Skulle de ropa ”Deutschland”? Hur såg DDR på den grannstat som man fram till nyligen uppfattat som en tillfällig anomali på den gemensamma tyska nationskroppen? Hur skulle västtyska myndigheter hantera hotet från vänsterterrorister, av vilka några fick stöd från den östtyska regimen?

Alla dessa omständigheter är som gjorda för en djupdykning i tysk-tyska­ förhållanden och mentaliteter kring märkesåret 1974. Och en sådan har sportjournalisten Ronald Reng givit ut 50 år efter den historiska matchen och lagom till årets fotbolls-EM på tysk mark.

Boken igenom får vi följa de båda VM-trupperna, inkvarterade i varsitt läger långt från mästerskapets arenor – Västtysklands därför att polisen till varje pris ville undvika en repris på terrormassakern under München-OS två år tidigare, DDR:s därför att DDR var DDR. De privilegierade spelarna som tillfälligtvis fått lämna det socialistiska mönstersamhället skulle inte komma i kontakt med för många västtyskar och få smak på friheten bortom muren. En tur till shoppingstråket i Hamburg blev det likväl. Vad spelarna köpte? Äkta jeans, en västerländskt dekadent vara som motarbetades av det statsbärande partiets koryféer innan de gav upp för ungdomens modepreferenser på 1980-talet och började tillverka egna. Just jeans hörde till de vanligaste varorna som västtyskar skickade till släktingar i DDR och som utresande östtyskar köpte med sig hem. Jeansbyxans ställning i Östtyskland är bara en av alla små kultur- och vardagshistoriska detaljer som Ronald Rengs bok är mycket rik på.

Den upproriska stämningen i det västtyska laget spelar också en viktig roll. Spelare hotade att lämna. De hade sämre betalt än spelare från andra länder och förvägrades umgänge med sina familjer. Västtysklands fortsatta medverkan var allvarligt hotad, den krisartade ”natten i Malente” blev mytomspunnen. Till sist nåddes en kompromiss, EM-matcherna kunde rulla på. Men där fanns också spänningar mellan spelarna Wolfgang Overath, Günter Netzer och Bernd Hölzenbein. Overath var första valet för tränaren Helmut Schön. Var det inte dags att byta in Hölzenbein?

I en för författaren typisk manöver skickar Reng in Eckard Henscheid från sidan. Denne undergroundförfattare hade några år tidigare publicerat den tidstypiska nyckelromanen Die Voll­idioten, som också var en hyllning till Hölzenbein. Lagom till VM lyckades han smuggla in en text på Frankfurter Allgemeine Zeitungs kultursida om sin favoritspelare när den mäktige kulturchefen Marcel Reich-Ranicki var tillfälligt borta. Sport på prestigetidningens kultursida? Otänkbart i en tid då idrott och kultur stoppades i separata fack: ”De grundläggande känslorna som litteraturen ägnar sig åt – hjältemod, passion, solidaritet, ärelystnad – dominerar också i sporttävlingar, men där är de mycket enklare, ytligare, direktare. Det som litteraturen erbjuder läsaren finner man på arenorna utan förställning, utan intellekt, alltigenom okomplicerat”, hävdade Reich-Ranicki. Tidningen bad läsarna om ursäkt för att fotbollen fick så stor plats i rapporteringen. Men VM 1974 var också det allra första att slå sig in på ordinarie plats i tv-tablåerna. Ronald Rengs skildring av VM-året åskådliggör många sådana brytningar mellan gammalt och nytt. Elitfotbollen var på väg att professionaliseras och medialiseras. Man får intrycket av en övergångstid.

Startsignalen för matchen ljuder först på sidan 151. Den refereras bit för bit i partier insprängda i kapitel med fantasifulla titlar som ”Spelets outhärdligt vackra oberäknelighet” och ”Den korsfäste Karl Marx”. Volksparkstadions läktare dominerades av västtyska supportrar i den 60 000 man starka publiken. På plats fanns 1 500 betrodda DDR-medborgare som valts ut att besöka det kapitalistiska Västtyskland för att stötta landslaget. Övervakade av medföljande Stasi-­funktionärer hade de att utföra en välregisserad föreställning med DDR-vimplar och förutbestämda supporterramsor. De utsända reportrarna hade instruerats att skriva om DDR:s landslag, inte om det tyska landslaget. Med det ömsesidiga erkännandet skulle DDR sörja för sitt eget nationsbygge, inte sträva efter återförening. Förbundsrepubliken Tyskland var ett annat land, därtill ett imperialistiskt sådant, deklarerade Honecker i januari 1972.

När DDR:s nationalsång ljöd över arenan var den i enlighet med de nya påbuden helt instrumental. Textrader om ett enat Tyskland lämpade sig inte för DDR:s nya nation building. Spelarna skulle heller inte fraternisera med sina västtyska motståndare. De bytte visserligen matchtröjor efteråt men inte på planen, synliga tecken på tysk-tysk förbrödring var inte önskvärda. Förenades gjorde spelarna dock i en liten detalj, en mycket tidstypisk sådan: de bar nästan alla samma halvlånga, slarviga frisyrer.

I Västtyskland utgick man från att matchen skulle bli en promenad­seger. Men redan från start överraskade de östtyska mannarna med offensiv kraft. Matchen böljade fram och tillbaka till minut 77 då Jürgen Sparwasser slog in 1–0 till DDR. Sedan fanns ingen återvändo för det västtyska landslaget trots att Günter Netzer bytts in i andra halvlek. Katastrofen var ett faktum. När den västtyske tränaren Helmut Schön deppade ihop och låste in sig på hotellrummet i Malente fick lagkapten Franz Becken­bauer bestyra lagets omgruppering till nästa högkvarter.

För Västtyskland slutade turneringen väl trots näsbrännan i Hamburg. Man gick segrande ur finalen mot Nederländerna men titelvinsten lämnade en besk eftersmak. Till segermiddagen var spelarnas hustrur inte välkomna. Bråk uppstod. Flera spelare lämnade banketten, några valde besviket att avsluta sin västtyska landslagskarriär.

Mer än en bok om fotboll är 1974 en skildring av sportens betydelse för en rad människor på och utanför planen, var de befann sig under mästerskapet, vad matchen betydde för dem och hur livet skulle gestalta sig. Här finns den västtyska kommunisten Doris Gercke som agerade guide åt DDR-spelarna i Hamburg och sedermera blev uppburen kriminalförfattare, vidare den fängslade RAF-terroristen Klaus Jünschke som från sin cell lyssnade till plitarnas hängivna utbrott när dessa följde matchen, den östtyska skådespelaren Jutta Wachowiak som uppförde en milt regimkritisk pjäs på Deutsches Theater i Östberlin under matchkvällen, och pojken André Krüger som brann för Australiens landslag och med tiden blev fotbollsstatistiker med australisk fotboll som specialitet. Allihop är levnadsöden som var och en hade räckt till en egen bok.

Det mest rörande porträttet är kanske det av Matthias Brandt. När VM spelades 1974 var han inte riktigt medveten om att det fanns två tyska landslag. Det blev han och med honom många fotbollstokiga ynglingar varse först den sommaren. Matthias Brandt skulle senare bli firad skådespelare, känd från tv-succén Babylon Berlin, och även författare. När Ronald Reng samtalar med honom i vuxen ålder ringar han in en betydelsefull likhet mellan teater och fotboll: ”Fotbollsspelare och skådespelare befinner sig mellan två världar innan­ de kliver ut: inte längre i den ena världen, och ännu inte i den andra.” Man kunde lägga till: dramatiken, ovissheten, känslans kastvindar.

Ronald Rengs bok avancerar sakta och systematiskt. Det är många passningar från sidan, många omstarter och bollar som skickas tillbaka. Till sist går Ronald Reng ändå i mål med vad som måste beskrivas som en arbetsseger av journalistiskt fotarbete. Man påminns hur annorlunda elitfotbollen var för 50 år sedan. Spelarna var knappt ens heltidsprofessionella. Tillvaron var anspråkslös, väsensskild från jetsetlivet som dagens toppspelare lever. Transfer till utlandet sågs ibland med oblida ögon. Günter Netzer hade flyttat till Real Madrid året före VM, det var inte populärt i den västtyska tränarstaben. Man kan nostalgiskt frammana en tid då fotbollen inte kretsade lika mycket kring pengar. Samtidigt har sporten nu på ett annat sätt än då sin givna plats i samhället och behöver inte motivera sin relevans.

Man kan skriva om fotboll och samhälle på olika sätt. I svensk press möter man ibland en pretentiös varmluftsjargong, som när Dagens Nyheters kulturchef meddelade att Kylian Mbappés brutna näsa var en symbol för kampen mot högerextremism (18/6 -24). Ronald Reng har hittat balansen. Han skriver om fotbollen som finns i samhället, speglar samhället, griper in i människors liv, utan att tillskriva den dolda betydelser. Då kan man se i historiens ljus vad som gjorde matchen mellan DDR och Västtyskland unik och minnesvärd. Under ett kort historiskt ögonblick knöts ett band mellan länderna bortom kalla krigets tvedräkt, 16 år innan den verkliga återföreningen skedde